• Anonym

    Älskar en svår man

    Jag träffade en man i somras som jag fick mer intensiva känslor för än någon jag träffat på väldigt länge. Han är en fantastiskt omtänksam och snäll man. Men redan från början så krånglade vårt förhållande till sig. Jag ville inte träffa honom lika mycket som han ville träffa mig. Jag behövde tid för mig själv. Även om jag kände så starkt som jag gjorde, så hade jag just avslutat ett annat förhållande och dessutom upplevt ett oerhört destruktivt tidigare. Jag var inte redo för att vara där 100%. Med tiden började han visa en del svartsjuka, och det kändes som om vi kom ini nåt slags spel. Det kunde gå dagar innan han hörde av sig. Ibland en vecka. Det gjorde mig väldigt osäker redan ifrån början. Jag kände att vårt förhållande gick ut över mitt övriga liv på ett destruktivt sätt. Så jag gjorde slut. Han hörde av sig efter några veckor. Tiden vi inte träffats hade jag verkligen saknat honom. Han blev jätteglad när vi träffades igen. Men det var likadant, ibland var han tyst i dagar som om han gått under jorden. Ibland har det känts fantastiskt jättebra under den senaste tiden när vi träffats. Jag har känt mig så pass förälskad, så att jag bara längtat efter att få ha en stund i fred när jag bara kan få tänka på honom. Men så tog han mer avstånd, jag blev mer osäker. Jag vet att han har oerhört mycket i sitt liv just nu. Dels när det gäller jobbet men även när det gäller hans dotter och exfru. Problemen är svåra och stressande. Senast vi sågs spenderade vi många dagar tillsammans. Jag är bara så trött på att han liksom är undflyende och inte riktigt vill släppa in mig. Inte vill öppna sig. Han är överhuvudtaget som person fåordig.. och inte så öppen. Men jag blir trött på att han inte direkt kan diskutera känslor med mig. Jag vet att jag känner enormt starkt för honom, jag tror att jag älskar honom. Men jag mår inte bra i det här som det är nu. Det går ut över resten av mitt liv, mina studier och allt annat. För jag blir väldigt trött, orolig osv. Jag känner inte att jag får ett tillräckligt stöd av honom.. Jag känner också att han inte har riktig empati med mig. Men jag tror att han anstränger sig och gör sitt bästa. Fast kanske han inte är redo för ett förhållande. Men jag känner att jag verkligen är det och behöver ett gott sådant nu!

  • Svar på tråden Älskar en svår man
  • Chicita

    Ett förhållande ska lyfta dig och få dig att må bra.
    Sen kan man ha sina upp och ner, det har alla mer eller mindre. Men om du inte känner dig trygg, älskad och upplyft av förhållandet så är det bäst att gå ifrån det innan det går för långt...
    Tyvärr. 

  • Anonym

    Chicita, du sätter ord på det jag känner. Jag blir inte upplyft av honom, och jag känner mig varken riktigt trygg eller älskad. Han säger att han älskar mig. Men han är ovillig att öppna sig. Han tror att kärlek inte är något som varar för evigt, utan att man älskar varandra en kortare tid. Att många har massor av problem. Jag frågade honom om det betydde att han inte trodde att han kan ha en bra relation. Han sa att han inte vet det och att vi kan prata om det senare. Han är alltid undflyende. Han vill inte öppna sig. Han har stängt av. Jag är väldigt, väldigt trött på det. Jag känner starkt för honom, och när jag tänker att jag skulle kunna lämna honom känner jag mycket skuld. Känner mig inte stark. Men märker allt tydligare att det här faktiskt inte är bra för mig. Att jag behöver nåt annat. Jag vet inte om han kommer förändras om hans situation gör det. Jag vet inte heller om det är någon mening för mig att vänta, för han kanske aldrig vill släppa in mig.

  • Chicita

    Att du känner skuld visar ju på att han har manipulerat dig. En person (oavsett man eller kvinna) som kräver så mycket av dig men ger så lite tillbaka ska man vara väldigt försiktig att binda sig till.

    Vän - ja. det kan man vara om man tycker om personen.
    Men att ha ett förhållande med någon som drar ner en och får en att ifrågasätta sig själv och som får en att må dåligt. Nej det är inte sunt.
    Låt det rinna ut i sanden 

  • Anonym

    Oftast är det så här ett destruktivt förhållande börjar....
    Jag jobbar på en kvinnojour och sett mycket elände. Jag skulle INTE chansa på att han är en bra kille. Vibbarna känner du redan och lyssna inåt på dig själv, så vet du redan. KRAM

  • Aleta

    Jag säger som ovanstående. Lyssna på magkänslan.
    Jag har varit tillsammans med en man som var oerhört omtänksam och romantisk. Så där så att tjejkompisarna blev avundsjuka av det de såg...men han var dessutom manipulativ och hade ett enormt kontrollbehov. Det slutade inte bra.
    Han fick mig också att bli osäker och känna att jag inte riktigt räckte till eller ansträngde mig tillräckligt osv. osv.
    I backspegeln så kan jag se hur han sakta men säkert bröt ned mig för att få full kontroll. I sju år var vi tillsammans. Det gick inte att göra det bättre. 

  • Norrskensflamman

    Jag har varit med om något som liknar det Aleta ovan beskriver. Det höll i elva år, men det var jobbiga elva år och mitt råd är: Kliv av tåget nu. Det kommer inte bli bättre. Bara värre.
    Kram!

  • Anonym

    Tack för kommentarerna. Jag har inte tänkt på vårt förhållande som en process som ska verka nedbrytande på mig. Jag har märkt att jag inte mår riktigt bra av förhållandet. Men jag har inte tänkt på det som destruktivt. Jag har ännu inte fått några bevis på att det är det... Jag menar han har aldrig brukat fysiskt våld mot mig. Något psykiskt våld har jag väl inte heller känt av. Mer än möjligtvis att han skämtsamt kan "kritisera" mig ibland. Dessutom så har jag berättat saker för honom där empati för mina upplevelser hade passat sig. Men istället så möts jag av oförstående och ifrågasättande. Faktiskt har det fått mig attbli riktigt ledsen, men han har direkt bett om ursäkt och sagt att han inte menade nåt illa. Han har varit svartsjuk på ett sätt som gjort mig lite fundersam ibland, men under senare tid har jag inte alls märkt av något sånt. Förvisso är det en del saker som jag funderar över och oroar mig för. Jag känner mig ju osäker i förhållandet. Dels för att han inte hör av sig på dagar, (men det gör iofs inte heller jag), men även för att han har svårt för att vara öppen och diskutera känslor... Men tyder det verkligen på destruktivitet? Eller handlar det om att vi inte passar ihop, han och jag?

  • Aleta
    Anonym skrev 2011-11-24 00:02:30 följande:

    Tack för kommentarerna. Jag har inte tänkt på vårt förhållande som en process som ska verka nedbrytande på mig. Jag har märkt att jag inte mår riktigt bra av förhållandet. Men jag har inte tänkt på det som destruktivt. Jag har ännu inte fått några bevis på att det är det... Jag menar han har aldrig brukat fysiskt våld mot mig. Något psykiskt våld har jag väl inte heller känt av. Mer än möjligtvis att han skämtsamt kan "kritisera" mig ibland. Dessutom så har jag berättat saker för honom där empati för mina upplevelser hade passat sig. Men istället så möts jag av oförstående och ifrågasättande. Faktiskt har det fått mig attbli riktigt ledsen, men han har direkt bett om ursäkt och sagt att han inte menade nåt illa. Han har varit svartsjuk på ett sätt som gjort mig lite fundersam ibland, men under senare tid har jag inte alls märkt av något sånt. Förvisso är det en del saker som jag funderar över och oroar mig för. Jag känner mig ju osäker i förhållandet. Dels för att han inte hör av sig på dagar, (men det gör iofs inte heller jag), men även för att han har svårt för att vara öppen och diskutera känslor... Men tyder det verkligen på destruktivitet? Eller handlar det om att vi inte passar ihop, han och jag?


    Varningsklockor!!!
    Detta låter så likt mitt förra förhållande. 
    Se upp för personer som sårar för att omedelbart be om förlåtelse och vara såååå goa och snälla efteråt.
    Det är ju en klassisk järntvättsteknik!
    Det är faktiskt början till psykisk misshandel.

    Man vet aldrig vad som ska komma. Kritik eller kärlek. Därför blir man osäker på sig själv och mer och mer beroende av personen ifråga. 
    Mitt ex var hur förstående och klok som helst när jag fick veta att min pappa var döende. När han dog och jag var riktigt sårbar var han istället oförstående för min sorg och anklagade mig för att inte bry mig om honom (mitt ex alltså).

    I mitt fall var det mest psykisk misshandel men visst blev det en del fysiskt på slutet också, men aldrig något riktigt allvarlig så att jag blev skadad.
    Det hela gick så enormt försiktigt till i början att jag inte märkte det. Endast så här i efterhand ser jag vad som hände. Jag hade aldrig kunnat tro det om någon berättat det för mig när vi först blev tillsammans.
    Även efter att jag hade brutit mig loss behöll han greppet om mig eftersom han hade sett till att ha makt över mig ekonomiskt. Det tog tio år innan allt var klart. 
    Det tog säkert 5 år efter att vi hade flyttat isär innan jag ens antydde för mina närmaste kompisar att allt inte hade stått rätt till. Så himla bunden till honom hade jag blivit och jag har alltid ansetts som en stark person med egen vilja. Det var nog det som gjorde att han drogs till mig och ville få kontroll över mig.

    De som inte vet om vad som hände tycker att han är en jättecharmig, humoristisk person. Generös och rolig att vara med. Den sidan som jag fick uppleva var helt reserverad för mig...han är gift idga och jag undrar hur hans fru mår...

    Snälla du, läs på om detta och dra dig ur!
     
  • Anonym
    Aleta skrev 2011-11-24 07:56:54 följande:
    Varningsklockor!!!
    Detta låter så likt mitt förra förhållande. 
    Se upp för personer som sårar för att omedelbart be om förlåtelse och vara såååå goa och snälla efteråt.
    Det är ju en klassisk järntvättsteknik!
    Det är faktiskt början till psykisk misshandel.

    Man vet aldrig vad som ska komma. Kritik eller kärlek. Därför blir man osäker på sig själv och mer och mer beroende av personen ifråga. 
    Mitt ex var hur förstående och klok som helst när jag fick veta att min pappa var döende. När han dog och jag var riktigt sårbar var han istället oförstående för min sorg och anklagade mig för att inte bry mig om honom (mitt ex alltså).

    I mitt fall var det mest psykisk misshandel men visst blev det en del fysiskt på slutet också, men aldrig något riktigt allvarlig så att jag blev skadad.
    Det hela gick så enormt försiktigt till i början att jag inte märkte det. Endast så här i efterhand ser jag vad som hände. Jag hade aldrig kunnat tro det om någon berättat det för mig när vi först blev tillsammans.
    Även efter att jag hade brutit mig loss behöll han greppet om mig eftersom han hade sett till att ha makt över mig ekonomiskt. Det tog tio år innan allt var klart. 
    Det tog säkert 5 år efter att vi hade flyttat isär innan jag ens antydde för mina närmaste kompisar att allt inte hade stått rätt till. Så himla bunden till honom hade jag blivit och jag har alltid ansetts som en stark person med egen vilja. Det var nog det som gjorde att han drogs till mig och ville få kontroll över mig.

    De som inte vet om vad som hände tycker att han är en jättecharmig, humoristisk person. Generös och rolig att vara med. Den sidan som jag fick uppleva var helt reserverad för mig...han är gift idga och jag undrar hur hans fru mår...

    Snälla du, läs på om detta och dra dig ur!
    Blir så illa berörd av det jag läser för det väcker otroliga känslor hos mig.. minnen som jag inte alls vill veta av. Jag träffade en man som var precis som det du beskriver. Tyvärr så fanns det även missbruk med i bilden vilket bara det tog tid innan jag fattade. Jag är en vad många tycker.. självständig kvinna med skinn på näsan. Jag såg inte det där med hur han manipulerade mig.. isolerade mig.. han kunde "straffa mig" genom att skicka in mig på rummet när vi var hemma hos honom ( ja en vuxen kvinna) Allt var alltid mitt fel.. och han fick mig att tro det.  Vi hade bra stunder..när han behandlade mig som en prinsessa.. ena dagen en hora nästa en prinsessa... Nu har jag verkligen träffat en man som älskar mig.. och har framförallt en sak som trådstartaren pratar om "trygghet" jag känner mig trygg och lugn och älskad. Kära trådstartare.. det spelar ingen roll vad folk säger till dig, du måste vara redo att lämna. Det var många som berättade för mig att han inte var något att ha.. att jag skulle se upp osv.. Men jag trodde inte dom tänkte dom är bara avundsjuka. Det blev efter ett tag även fysisk misshandel. Jag skötte inte mitt arbete, tid och energi gick åt till detta. Jag var tillräckligt stark ändå så jag tog mig ur förhållandet efter 1.5 år.. Men han förföljde mig ganska länge,  med mess osv. Jag bor inte i samma stad som tur är så nu slipper jag honom. Men så har det också gått över ett år sedan vi separerade. Lycka till.. o ta hjälp av folk runt omkring dig som bryr sig.. prata, prata, prata.. det hjälpte mig även om jag tyckte det var skämmigt o pinsamt att berätta. O kära trådstartare.. jag känner en tendens av att du lite går in och försvarar honom
    Anonym skrev 2011-11-24 00:02:30 följande:

    Tack för kommentarerna. Jag har inte tänkt på vårt förhållande som en process som ska verka nedbrytande på mig. Jag har märkt att jag inte mår riktigt bra av förhållandet. Men jag har inte tänkt på det som destruktivt. Jag har ännu inte fått några bevis på att det är det... Jag menar han har aldrig brukat fysiskt våld mot mig. Något psykiskt våld har jag väl inte heller känt av. Mer än möjligtvis att han skämtsamt kan "kritisera" mig ibland. Dessutom så har jag berättat saker för honom där empati för mina upplevelser hade passat sig. Men istället så möts jag av oförstående och ifrågasättande. Faktiskt har det fått mig attbli riktigt ledsen, men han har direkt bett om ursäkt och sagt att han inte menade nåt illa. Han har varit svartsjuk på ett sätt som gjort mig lite fundersam ibland, men under senare tid har jag inte alls märkt av något sånt. Förvisso är det en del saker som jag funderar över och oroar mig för. Jag känner mig ju osäker i förhållandet. Dels för att han inte hör av sig på dagar, (men det gör iofs inte heller jag), men även för att han har svårt för att vara öppen och diskutera känslor... Men tyder det verkligen på destruktivitet? Eller handlar det om att vi inte passar ihop, han och jag?


    Precis vad jag gjorde med mitt x.. signalerna finns där.. klart och tydligt speciellt för oss som har gått igenom liknande saker.. åter igen lycka till.Hjärta
  • Anonym

    Jag tar verkligen in det ni säger, tjejer. Att ni känner igen er! Jag är bara osäker och förvirrad över det hela. Menar inte att försvara honom egentligen. Mer att jag undrar om en del saker kanske beror på mig själv också. Min egen osäkerhet i relationer. Jag har tidigare varit i destruktiva förhållanden, och ett av dem gick riktigt illa i slutändan. Det var enormt svårt att ta sig ur, ett rent helvete. Den killen misshandlade mig på alla tänkbara sätt. Det är nu flera år sen det var slut. Några av dem åren har jag levt som singel eftersom jag var så rädd att det skulle hända igen. Sedan har jag direkt slutat dejta vid minsta misstanke om att killen skulle kunna misshandla mig. Jag troor att jag ibland har överdrivit, andra gånger har jag haft helt rätt. Jag önskar bara att jag skulle kunna ta mig förbi det här "mönstret" som jag tycks ha. Jag går till psykolog, men hon tycks inte reagera direkt negativt på det som händer med den killen jag träffar nu. Bla därav förvirringen!


    Alla de killar som jag träffat tidigare som haft tendens till misshandel har alltid kontaktat mig ofta. Det har framgått ganska eller mycket tydligt att de varit svartsjuka, ute efter kontroll, ville binda sig tidigt osv. Men den killen jag träffar nu, han tycker jag är betydligt mer... "raffinerad" i sitt sätt. Ni säger att ni ser de tendenserna hos honom och att det smygande börjar ske. Jag har aldrig tidigare varit med om att det skett såhär smygande som nu eller på det här sättet. Men ni kanske har alldeles rätt. Och kanske jag tom har haft överseende med vissa saker, börjar bli lite "van", fastän jag knappast märkt av det.


    Jag visste inte att kontrollerande män kan gå flera dagar utan att kontakta en, eller att de kan vara så att de inte ens nämner framtidsplaner. Visst visade han en del svartsjuka efter att vi träffats ett tag. Då i stil med att han frågade om jag fortfarande dansade med en kille jag brukat dansa med, och även frågade om jag hade killar i klassen osv. Det kändes ju överdrivet. Fast jag funderade mkt kring om det var påverkat av hans kultur, eftersom han inte är svensk. Men sedan avtog den svartsjukan kraftigt. Nu känner jag inte av någon svartsjuka hos honom. Men det är ju vissa saker som gör mig fundersam som att han verkar ha svårt att sätta sig in i hur saker känns för mig. Oj, jag vet inte jag är såååå förvirrad kring allt det här! Visst känns det att något inte är rätt i detta. Men jag undrar fortfarande om det har med mig eller honom att göra, vad är vad liksom.

  • Anonym

    Ska även lägga till att det jag också är besviken på är att han inte ger mig stöd i min utbildning. Han verkar snarare vara emot den.


    Det tråkiga är också oförståendet inför allt möjligt, som att påstå att jag kanske gjort saker i situationer med andra personer, (min ex, min pappa), där det helt uppenbarligen inte haft med mig att göra hur de behandlat mig. Utan deras egna problem.


    Och så den skämtsamma kritiken, som jag till en början bara såg som helt vanliga skämt. Nu börjar jag undra om det är mer än så.


    Den här killen är så pass subtil och smart, så att det inte blir riktigt tydligt något av det...

  • Aleta
    Anonym skrev 2011-11-24 16:59:12 följande:

    Ska även lägga till att det jag också är besviken på är att han inte ger mig stöd i min utbildning. Han verkar snarare vara emot den.


    Det tråkiga är också oförståendet inför allt möjligt, som att påstå att jag kanske gjort saker i situationer med andra personer, (min ex, min pappa), där det helt uppenbarligen inte haft med mig att göra hur de behandlat mig. Utan deras egna problem.


    Och så den skämtsamma kritiken, som jag till en början bara såg som helt vanliga skämt. Nu börjar jag undra om det är mer än så.


    Den här killen är så pass subtil och smart, så att det inte blir riktigt tydligt något av det...


    Du ska inte behöva ifrågasätta dig själv!
    I mina öron låter detta så fel, så fel.
    Bara det att han antyder att det var ditt fel, något du gjort som gjorde att du blev illa behandlad... VARNING!!!

    Att inte kontakta dig kan också vara ett sätt att få dig att bli osäker.

    Du ska känna dig trygg och älskad för precis exakt den person du är i ett förhållande. Detta leder verkligen inte dit som det ser ut. Du kan inte och ska inte behöva ändra på honom och vise versa för att ni ska få det bra. Då är det fel från början.
  • Norrskensflamman

    TS: Mitt ex hörde heller inte av sig på veckor i början. Han var upptagen med sig själv. Kan vara så att du råkat ut för en man med narcissistiska personlighetsdrag... Då kan jag bara säga en sak: Lägg benen på ryggen och SPRING!!!!

Svar på tråden Älskar en svår man