Innan jag träffade min man dejtade jag på nätet. En sak som underlättade rejält var efter att jag hade lärt känna ett gäng trevliga människor på det diskussionsforum som fanns på dejtingsajten då (det stängdes sedermera pga att vi tjafsade nåt så otroligt), och vi hade börjat träffas IRL. Första gången kändes det skitskumt, som en dejt upphöjd i kvadrat när man skulle spana efter inte bara en utan tio personer man inte träffat förut. Men efter några såna där gruppträffar (där det naturligvis också förekom att folk spanade in varann, men då på ett mycket mindre pressat sätt än på en dejt 1+1) började lättheten smitta av sig på de "vanliga" dejter jag gick på. Jag började se dejterna som en gruppträff med ovanligt få deltagare.
Poängen är väl att jag kom bort från den där jobbiga "audition"-känslan när man träffar någon över kaffe och på max två timmar ska komma fram till huruvida man tror att man kan bli kär i varandra eller inte, och började se det som ett kul sätt att träffa nya människor. Ofta passade jag på att använda dejten till något jag ändå ville göra och ville ha sällskap till, som att gå på Parkteatern, testa ett nytt fik, spela minigolf eller vad som helst. Då fick jag alltid ut något av det, och skulle sällskapet visa sig vara lite extra trevligt var det bara en bonus.
Nu kanske inte det här hjälper dig så mycket eftersom det mest handlar om den där första-dejten-pressen och dina problem verkar börja lite längre fram. Jag vet inte hur man skaffar sig en mer avslappnad inställning, bara att den är bra att ha. Kan du intala dig själv att du inte tänker träffa Mr Right just nu utan bara testa att dejta och umgås med lite olika personer för att pröva på och se vad som finns därute?
Viktigt också att ha mycket annat bra i sitt liv, tror jag, fritidsintressen och vänner och sånt som håller en upptagen så att man inte bara sitter hemma och stirrar på telefonen i en vecka. Jag menar, skulle du själv vilja dejta någon vars hela liv kretsade kring att vänta på dina telefonsamtal?
