Han vill inte gifta sig... känner att jag checkat ut

Ni behöver verkligen sätta er ner och prata med varandra igen. Låt det inte sopas under mattan, du kanske helt enkelt ska skriva ner något liknande det du har skrivit här om du inte klarar av att säga det till honom.

Du säger också att du har börjat acceptera att gifta dig utan att skaffa barn, är inte det samma sak som om han skulle acceptera att gifta sig nu? 
Diskutera det med honom. Bolla idéer med varandra. Skriv upp vad som är viktigt för var och en av er och försök att komma fram till något som känns bra för båda.
Iböand kan det vara så att man gärna gör något för sin partner trots att man själv inte tycker att saken i sig är viktig, men just för att man tycker att ens partner är viktig! 
Han behöver alltså inte tycka att bröllop är viktigt för att välja det för din skull. 

det var väl egentligen precis ditt resonemang han själv förde innan den senaste diskussionen då jag bröt ihop... han har alltid sagt att han vill gifta sig.... men att det inte spelar någon roll just när man gifter sig.... jag trodde bara att han hade tänkt gifta sig innan barn just för att det inte spelade honom någon roll och att det var viktigt för mig.... men nu insåg jag att det aldrig egentligen funnits på kartan för honom.
känner att ytterligare en diskussion inte hade givit ngt... vill bara att den aldrig hade ägt rum.

Jag håller med Aleta: prata med varandra! Han har kanske liknande känslor som du? Ni spelar kanske båda ett spel gentemot varandra men gråter på varsitt håll?

Ni behöver ta reda på vad som är viktigt för er - både för er som par och som enskilda individer. På vilka plan kan ni jämka?

Ingen lätt situation men jag tror starkt på att det är viktigt att ni pratar för att kunna skapa en förståelse för varandra - det är då ni kan komma fram till lösningar och kompromisser och sedan gå vidare därifrån.

Lycka till! *styrkekramar*

Jag håller med tidigare inlägg om att ni måste prata med varandra och bli helt klara över hur den andra känner! Om ni inte klarar av att reda upp det tillsammans, så sök parterapi eller familjerådgivning.

Om det inte spelar någon roll för honom om ni är gifta eller ej (om han alltså inte är direkt emot det) men det är väldigt viktigt för dig, så borde han kunna "stå ut med" att gifta sig innan ni försöker få barn. Däremot kan du inte vänta dig att han ska göra det med stor entusiasm, genomföra ett storslaget Hollywood-frieri (han verkar ju inte vara den romantiska typen), eller ha ett stort herrgårdsbröllop med 100 gäster. Det kanske går att kompromissa? Han kanske kan tänka sig ett enkelt bröllop i rådhuset med bara den närmaste famljen, och utan att han blir tårögd av lycka för att det är en sån stor dag - vilket inte betyder att han inte älskar dig. Jag förstår att du hellre skulle vilja att han var en romantiker som ville ha allt som du vill ha, men nu verkar han ju inte vara den typen och inte vara så sugen på bröllop.

Om jag förstod dig rätt är det viktigaste för dig att vara gift innan ni försöker få barn. Om det inte är så att den här oenigheten är ett tecken på större problem mellan er, så kanske du får nöja dig med att han går med att gifta sig men utan någon större entusiasm.

Om han verkligen vägrar att gifta sig alls får du dels försöka ta reda på varför, dels fundera igenom väldigt noga om det är så viktigt för dig att det är en "dealbreaker" eller om du kan tänka dig att leva med honom och ha familj tillsammans med honom utan att vara gift.

Men ni MÅSTE prata igenom era önskningar och vad som är riktigt viktigt för er båda!

Ni missförstår mig... min sambo har alltid sagt att HAN VILL gifta sig... typ för att det gör man ju... Han har dock sagt att han struntar i om man gifter sig innan eller efter barn.... men han vill fortfarande gifta sig... så det är inte som om han är helt avig till idén. det som sårade var att han trots att han sagt att det inte spelar någo roll när man gifter sig ändå aldrig haft på sin karta att det skulle ske innan.... han har väl bara utgått från att efter skulle vara bättre av någon anledning. han har hela tiden vetat att jag absolut velat gifta mig innan, men det känns som om han hela tiden uppenbarligen tänkt att "det skiter jag i, det kommer hon över".... och att hans "spelar ingen roll när" egentligen innefattade... "så länge det inte blir innan"

så nu när det blev som det blev under den sista diskussionen känner jag bara en avsmak för hela konceptet av äktenskap. Jag vill inte ha en diskussion med honom som leder till att jag ska lägga fram alla argument till varför det är bättre för oss, min son, våra framtida gemensamma barn att vi gifter oss innan... har han inte den omtanken om mig att han kunde se att det var viktigt för mig att det skedde innan, och han vet att jag tycker att det lika väl kan vara då... så vill jag inte prata om det...

Jag vill bara att den här spänningen ska upphöra. Jag vill bara att vi båda riktar fokus på barnfrågan istället och inte strör mer salt i mina sår nu.

det kanske låter irrationellt att jag nu helt vänt på klacken och inte längre vill gifta mig alls, inte ens vill prata om det och går omkring och gruvar mig för att han faktiskt skulle vilja gifta sig nu. det var ju det jag ville från början, men nu är jag så sårad över att jag trodde att vi befann oss på samma plan, på mitt plan att jag struntar i om han går med på äktenskap innan.... för jag har redan kastat in handduken i den frågan....

Jag har aldrig varit i en situation som din, men vi har haft tillfällen när vi har haft konflikter som känts oöverkomliga.

Jag förstår den där tomma känslan du beskriver, har upplevt den flera gånger.

Mitt råd till dig är att sätta dig ner och skriva ner hur du känner och ge det till din sambo, en diskussion när du känner dig som du gör kan gå åt vilket h¨åll som helst.

Oavsett vad du/ni vill göra angående äktenskap så ska du nte behöva känna så här.

Det har funnits tillfällen i vårt förhållande där jag har känt som du gör, att min sambo kanske inte bryr sig överhuvudtaget. I de tillfällena har det räckt att få honom att förstå hur upprörd jag blivit för att han skulle tänka över en gång till.

Låt din sambo läsa och sedan tänka över innan ni tar upp det igen.

Hoppas allt löser sig för dig!

Även om du tycker att du har gjort klart för honom hur viktigt det är för dig att gifta sig innan är det inte säkert att han har förstått det.

Din ovilja att diskutera nu och att han låtsas som att inget har hänt tyder lite på att ni inte har världens bästa kommunikation (och vem har förresten det?).
Kan det vara så att ni båda tror att den andra har förstått en massa som faktiskt inte alls är solklart?

Ta inte för givet att ni kan läsa varandras tankar. En god relation bygger på god kommunikation.  

Jag känner igen mig i delar av det du skriver.
Jag och min (hör och häpna) man träffades när vi var tonåringar.
Efter något år så förlovade vi oss (frågade t.o.m. föräldrarna om lov då vi inte var så gamla) mest som tecken på att vi verkligen ville vara ett par.

Åren gick och snacket var alltid 'när' vi gifter oss.

När vi väl stod inför att bli föräldrar trodde jag att ett 'riktigt' frieri kanske skulle komma och plötsliga förhoppningar började gnaga tankarna (även här var det juridiska aspekter iom föräldraskap som var den övervägande faktorn).

Så snacka om att jag blev både paff och ledsen när han plötsligt (efter 10 års förhållande) säger att han inte alls vill gifta sig!
Att vi skulle vara ett par var självklart, nu väntade vi ju även barn och det var absolut inget bråk om det hela utan han konstaterade bara att han inte ville.

Jag tog så illa vid mig att jag konstaterade att även om han nu skulle få för sig att fria ändå så skulle jag aldrig tro att han verkligen friade av egen vilja och inte bara för att göra mig glad.  

Så var det.

Men när vi firade vår 11:e förlovningsdag (ja, vi firade sånt iställe för årsdag eller så) så frågade han försynt: ..Vill du gifta dig med mig?
*hah*
Hur sjutton hade jag kunnat tro att jag skulle kunna säga nej till honom? (har jag ju aldrig kunnat ;)  )

Så efter 14år och med en knodd på 2,5år så blev vi man och hustru trots allt. Något som jag aldrig trott om du frågat mig något år tillbaka.

Vad jag vill mena med min antagligen ganska irrelevanta text är - Man är inte alltid i fas i ett förhållande och saker och ting ändras hela tiden.

Måste det vara nollsummespel, dvs allt eller inget? Ni lär ju båda behöva knixa lite (allting man drömt om blir ju inte exakt så som man tänkt sig och det kan ju tom bli bra ändå?). Ta ett samtal till - och det säger jag itne slentrianmässigt utan för att jag tror att ni läser in en massa saker på varsitt håll som den andre inte alls avsett.

Prata om det hela, helt klart. Jag är av nästan exakt din åsikt, jag vill absolut inte ha barn innan jag är gift på grund av just det juridiska. Min bror gick bort för ett par år sedan och lämnade kvar en dotter på då 3 år och "bara" en sambo, och den sitsen (ekonomiskt) de hamnade i skulle jag inte önska min värsta ovän, fy tusan! Inget är värt det. Men man kan verkligen inte tvinga någon att byta åsikt, allt man kan göra är att prata om det, berätta hur man känner och hoppas att man kan mötas någonstans på mitten.

Jag vet inte om det här är till någon hjälp alls, men..ja. Jag ville nog mest visa mitt stöd. Jag hoppas verkligen att ni kan lösa det! 

Visa honom den här tråden...

Min erfarenhet är att om någon efter flera samtal/påminnelser/påtryckningar ger vaga besked, skjuter upp eller bara inte vill så brukar det ligga något bakom. Det KAN, som någon redan nämnt, att han inte fattat hur viktigt det är för dig. Eller så har han hört att "om man inte gift sig kan man inte skilja sig". Eller dåliga erfarenheter i bekantskapskretsen. Eller vad som helst! Kontentan är att ni fortfarande behöver tala ut en vända till med varandra,du kan inleda med ett brev om du är rädd att det kan spåra ur.

När jag läser det du skrivit förstår och hör jag att du känner dig ledsen, sviken och "tom" men samtidigt känner jag "skaffa inte barn!". I mina ögon vore det väldigt katastrofalt att skaffa barn in i er relation som den ser ut nu. Om ni inte kan prata om sådana här saker och speciellt om du mår så som du beskriver just nu förstår jag inte hur du ens kan tänka dig att skaffa barn nu. Barn om något är väl ett beslut som ska tas i känsla att det är ett glatt beslut etc... inte mitt i en känsla av det du beskriver...