När och hur visste ni att det var rätt?

Rätt vad? Rätt man/kvinna man träffat? Rätt tid att gifta sig?

Rätt? jag vad är rätt egentligen? Finns det något rätt och fel? I den diskussionen kan man gå ner djupt och vara filosofisk, men vad jag anser är rätt vad gäller tidpunkt för förlovning/bröllop så är det att man känner på sig när rätt tid är inne. Hur känns det då? Jo det känns inte på någit speciellt sätt, så det är svårt att veta, men när ett förhållande av sig självt leder till något sådant partnerskap och inte är påtvingat, ja då är det nog rätt och tiden är inne. Fel skulle det då vara om man påtvingar det med meningen.

Vetskapen att det var rätt person, dvs att det var honom jag ville leva med, växte fram väldigt gradvis. Efter första dejten var jag inte alls övertygad, men bestämde mig ändå för att träffa honom en gång till för att vara alldeles säker. Och efter andra dejten hade jag blivit tillräckligt intresserad för att vilja träffa honom igen och lära känna honom och se om det ändå inte kunde vara någonting.

Efter några månader var vi tillräckligt säkra på att det skulle hålla i mer än en kvart för att börja träffa varandras föräldrar och vänner, och efter drygt ett år bestämde vi oss för att flytta ihop.

Något halvår efter att vi hade flyttat ihop gick vi igenom lite av en kris när han på allvar övervägde ett nytt jobb i ett annat land där jag verkligen verkligen inte ville bo. Det skulle vara bra för hans karriär men öken för min. Efter många långa diskussioner kom jag ändå fram till att om det verkligen var nödvändigt för hans yrkesliv att flytta dit så skulle jag flytta med. Och i och med det förstod jag att jag var redo att gifta mig. Före hela den här diskussionen tyckte jag att det kändes för tidigt, men jag insåg att var jag beredd att göra en sån uppoffring för att kunna leva tillsammans med honom så var jag tillräckligt säker. Kan tillägga att han också var beredd att avstå från jobbet om jag verkligen hade satt mig på tvären och vägrat.

Tack och lov blev det inget av utan han fick ett bra jobb här hemma istället!

Senare kom det fram att han egentligen hade börjat tänka på giftermål redan innan, men när den här diskussionen kom upp ville han inte fråga för han ville inte att jag skulle tro att det bara var för jobbets skull.  Vi skulle nämligen ha varit tvungna att gifta oss för att kunna bo tillsammans i det landet.

Jag är mycket glad att det blev som det blev och att fråga om förlovning och äktenskap kom upp en tid efter allt det här, så att inte motiven blev grumliga.

Jag vet faktiskt inte. Innan jag träffade min fästman var jag tillsammans med en kille i nästan tre år. Jag var så oerhört kär i honom och vi hade ett väldigt passionerat förhållande. Även om jag idag kan se att han inte var rätt för mig och att han behandlade mig illa, så trodde jag ändå att vi skulle vara tillsammans alltid. Men sen gjorde han slut och det krossade mig och alla mina drömmar totalt. Jag har inte varit ett dugg rädd för commitments tidigare men nu blev jag det.

Ungefär ett år efter att det tog slut träffade jag min nuvarande fästman. Han var ganska velig i början och sa saker som fick mig att tro att det aldrig skulle bli något på riktigt, men jag gav honom tid och till sist bestämde han sig. Vårt förhållande är totalt annorlunda jämfört med mitt tidigare. Vi är mysiga och keliga men kanske inte så passionerade, vi är inte himlastormande kära. Men vi förstår varandra och kompletterar varandra på ett helt fantastiskt sätt. Vi har en lugn och stilla kärlek, kan man säga så? För vi älskar varandra så oerhört djupt. Han är som en del av mig. Eftersom det här förhållandet är så olikt mitt förra har jag funderat mycket på om det ska vara så här, om det är rätt. Jag har svårt att förmedla vad vi har till andra vilket gör att folk som bara träffar mig och inte honom får för sig att vi har det dåligt ihop. Det har lett till att jag inte vill prata om vårt förhållande alls.

Jag har inte heller vågat ta minsta lilla sak för given, har inte planerat alls för framtiden. För jag vill inte bli krossad igen som förra gången. Vi har pratat löst om barn och giftermål  men jag har aldrig vågat tro att något av det har varit på allvar. Tills han plötsligt friade. Då var det som att en viktig pusselbit föll på plats. Det låter nog lite konstigt men nu först vet jag att det är rätt. Nu vågar jag tro på att det är rätt.

Vi träffades på internet, vi hade båda året innan gjort slut med våra respektive, och jag var inte jätteintresserade av ett förhållande, men vi pratade och pratade och helt plötsligt insåg jag att jag spenderade alldels för många timmar på msn :) Så vi bestämde vi skulle träffas, och dejten var helt avslappnad mest för att jag som i vanliga fall inte dricker tyckte det var en smart ide att dricka innan dejten :) Men under dejten insåg vi att vi har känt varandra sedan vi små...och efter mååååånga promenader, filmkvällar,julpyssel, osv kysstes vi och efter den kyssen har det bara varit självklart att det är vi.

Och varje dag, upptäcker jag mer och mer hur underbar han är, och hur roligt vi har. Jag trodde aldrig att jag kunde ha det så här bra :) Jag tackar min lyckliga stjärna varje kväll att jag har träffat honom.

När jag träffade min blivande man så var jag redan i en seriöst relation och jag drogs till min blivande man något enormt och försökte verkligen att hålla borta alla känslorna och bara fokusera på mitt förhållande som jag levde i,och som jag för ölvrigt varit hur lycklig i som helst. Hade aldrig ens tittat åt en annan och ville leva livet ut med min dåvarande...men så dök min blivande man upp och bara förändrade allting. Så jag bestämde mig för att följa hjärtat ocg våga chansa...Se så bra det blev. Fyra år senare gifter vi oss och planerar att skaffa barn osv.

i början av vårt förhållande var jag lite osäker på om jag valt rätt,mest för att jag saknade mitt ex för vi hade ju levt ihop i många lyckliga år. Jag tror att jag gick för snabbt ifrån mitt ex till min blivande man så jag hann liksom aldrig sörja ordentligt att det tagit slut...men jag var ju ändå kär,galen och lycklig med  min blivande och kände ändå att JO,jag har valt rätt. Kände mig lite gladare,lyckligare och framförallt mer som mig själv tillsammans med min blivande och det var det som gjorde att jag kände att det var rätt.

Vi är så lika,fast ändå så olika. Vi tänker lika och har samma värderingar och liknande åsikter om det mesta. Men jag svävar i det blå medan han står stadigt på jorden. Jag är hetlevrad och han är kolugn. Vi skrattar och har roligt tillsammans VARJE dag. vi åker iväg på små äventyr,resor,äter och dricker gott.! Och det blir bara bättre för varje år.!

hmm knepigt att alla väljer att vara anonyma?

Jag är ingen romantiker och jag tror allt handlar om att bestämma sig för att dethär är rätt  och för att  sedan hålla ihop resten av livet bör man vara tillräckligt envis

Man vet väl bara det till en viss punkt. Så långt som JAG vet liksom, så är det rätt.

Vi var bästa vänner, vi hade gått igenom relationer med varandra på sidan av som stöttepelare. Jag kände henne så bra som man kan känna någon man inte är tillsammans med. Vi passade så bra ihop från första början, men diverse anledningar gjorde att vi under två år bara var väldigt nära vänner istället. Den attraktion som vi hade lyckades vi hålla på avstånd och vi fick en djup vänskap som start på vår relation och det är jag väldigt glad för nu.

Vi flyttade ihop efter ett år ungefär, och nu förlovar vi oss efter tre år. Vi har känt varandra i fem. Vi har kul tillsammans, vi älskar varandra, vi är bästa vänner, vi tänder på varandra...
Vi har samma värderingar och vill samma saker i livet, men vi är inte så lika att vi inte kan ha diskussioner om politik och annat och utmana varandra, det är kul!

Förutom att det känns rätt i tiden, dvs. vi vill ha barn och vi vill vara gifta ett tag innan vi får barn... så känns det rätt i kroppen. Vi har haft en jobbig period tillsammans som vi tog oss igenom, och vilken annan person som helst hade jag istället gjort slut med och tagit den "enkla vägen" så att säga, men inte med henne för hon är viktigare än så. Svårt att förklara...

Sen vet man ju inte. Man vet att man kommer göra sitt bästa själv. Man vet att man litar så mycket på den andre, att hon också kommer göra det. Att vi vill vara tillsammans. Anledningen till att jag känner mig trygg nog att gifta mig är att även om jag träffar någon som jag blir attraherad av så är hon värd mer. Det kan ju bli som några förklarat tidigare, att man byter maka/make men i mitt fall tänker jag också att man får vara envis nog. Det känns rätt nog att vara en envis jävel och stanna även om det är jobbigt. Även om gräset verkar grönare någon annanstans. Jag är mer intresserad av att leva i en livslång relation med någon än av det andra.

Sen VET man ju inte, att det blir så. Man kan inte kontrollera livet. Man kan bara göra sitt bästa med det man har. 

Vi gjorde slut när vi varit tillsammans ett år, mest av praktiska skäl på något sätt eftersom vi inte bodde i samma stad - och vi var båda överens.

Sedan träffades vi typ en månad efter att vi gjort slut och kände båda att men herregud det är ju den här människan jag ska vara med resten av livet! Sedan dess har vi hållit ihop och nu ska vi gifta oss!

För mig var det kärlek vid första ögonkastet. Självklart kunde jag inte veta säkert att jag skulle gifta mig med honom, men det kändes verkligen som att han var perfekt direkt. Just på grund av hans omtänksamhet och fina värderingar. Och efter tre år tillsammans och 1,5 månaders äktenskap så känns det bara ännu mer rätt. Inga tvivel här inte, han är så underbar att jag smäller av varje dag!