Är det här en sund relation?

Det låter faktiskt inte som någon sund relation.

Min första reaktion är att inte fortsätta, men det finns ju känslor m.m som gör det svårare. Om ni bestämmer er att gå vidare tillsammans tycker jag ni ska gå i terapi!

 

Nej, det låter inte sunt. Ditt antagande att han var vuxen och trygg bara för att han var såpass mycket äldre verkar inte stämma. Om han bryr sig om dig borde han vara angelägen att du ska må bra, och om du tydligt säger att du behöver jobba på dina problem borde han stötta dig och inte hindra dig (så länge du inte vill försöka jobba med dem på nåt väldigt konstigt sätt förstås).

Jag blir nyfiken på mamman till hans barn. Det är ju trots allt rätt ovanligt att ett barn bor till större delen hos pappan, så det ligger nära till hands att misstänka att hon kanske inte heller mår så bra, och att han kanske av någon anledning dras till lite trasiga tjejer? Du skriver ju själv att han mår bra när han får ta hand om dig, och det låter som att han vill att du ska vara kvar i att vara liten och trasig så att han får vara stor och stark.

Du mår dåligt och har uppenbarligen gjort dåliga val förut. Det gör förmodligen att det är svårt för dig att se klart och bedöma en relation. Ändå har du ju nu börjat se att det här nog inte är så bra. Det är jättesynd att du inte insåg hur stora problem HAN hade innan du blev gravid, nu är ni så illa tvungna att försöka få till en fungerande relation (som inte nödvändigvis behöver vara en kärleksrelation!) för att kunna samarbeta kring ert barn. Oavsett vad som händer tror jag därför det är absolut nödvändigt att ni går i familjeterapi.

Utöver det tror jag ni båda skulle behöva hjälp med era problem. Man kan ju dessvärre aldrig tvinga någon annan att söka hjälp, men du bör i alla fall göra det för din egen skull. Du kommer att ha ett barn som är beroende av att du håller ihop! Att utsätta barnet för en miljö med ständiga bråk är inte att rekommendera.

Det kanske finns en liten, liten chans att ni med mycket hjälp kan bli så pass stabila att ni klarar av att leva tillsammans, men ärligt talat känns det som ett mycket stort arbete som han förmodligen inte är beredd att göra även om du är det.

Så mitt råd är att skaffa dig ordentligt stöd för dig själv och att satsa på att bygga upp en någorlunda stabil tillvaro för dig och ditt barn. Och tänka dig för både en och fem gånger innan du kastar dig in i en ny relation!

Se till att DU får hjälp så att DU mår bra, annars kommer det bli jättesvårt att vara en bra mamma. Om du mår bra på egen hand så är ju risken mindre att du dras in i fler ohälsosamma förhållanden, för detta låter inte som något att bygga på. Det är tillräckligt mycket arbete att ta hand om ett litet barn, då ska du inte behöva sköta om ett vuxet "barn" också...

Lev din vardag som en egen självständig människa utan honom, men se till att ha en korrekt och vuxen relation till barnets pappa så att deras relation fungerar, för det kommer göra livet lättare för er alla tre. Han verkar ju ha ganska mycket problem med sin mansroll, som att han är mindre man om han inte får ta hand om någon annan.

Jag tycker att du ska se till att få ordentlig hjälp. Har du någon att prata med? Har du fortfarande kontakt med psyk? Du behöver verkligen stöttning. Kram.

"Han mår jättebra så länge han får ta hand om mig, alltså när jag mår dåligt. Blir jag stark så klarar han inte av det. Vad gör jag? Ska jag släppa vårat förhållande helt och gå vidare med mitt eget eller finns det något att bygga på?"

Det du skrev ovan är det som jag framför allt reagerade på. Om ni inte kan vara lyckliga tillsammans/samtidigt så tror jag faktiskt, utifrån det du skrev, att enda sättet för dig att vara lycklig är att inte vara tillsammans med din partner.

 

 

Hoffa, gör ont i mig när jag läser detta!

Har själv varit i ett förhållande där killen inte mått bra. Vilken blev verkligen synligt i slutet av vårt förhållande samt efteråt. Han var också en som kunde bli rosenrasande för smågrejer som jag inte riktigt fatta poängen med att bli sur på.

Jag själv som är "Fia med samvetet" hade riktigt svårt att gå min väg, när han mådde som han gjorde..
Men efter flera år, då hade jag bestämt mig! Tack gud för det! Jag gick min väg, han försökte ta slut på sig själv.. Och där kände jag att tur att jag gick då för annars hade jag nog aldrig pallat att gå.

Vet inte riktigt vad jag vill med detta! Men tycker absolut att du ska köra ditt eget race! Ta itu med dina problem och bli stark!

Det kanske dyker upp hot om ditt och datt! Men det är inte ditt fel, ALLA människor gör sina egna val med sina liv!

Lycka till.. Till dig och barnet :)

Tack för alla era svar. Det betyder massvis.
Jag förstår bara inte varför jag är såhär. Egentligen så vet jag att jag innerst innerst inne skulle bli lyckligare utan honom, för han har väldigt många sidor som jag inte accepterar och han är väldigt omogen för sin ålder och man lär faktiskt inte gamla hundar att sitta.
Och jag undrar faktiskt om jag har någon diagnos för när jag mår bra och känner mig stark, som i skrivande stund, så mår jag verkligen bra. Då tar jag för mig och ser till att göra det bästa för min skull. Men det vänder lika snabbt och jag blir lika svag som en darrande rävunge och då blir det oftast tyvärr han jag ringer till och han "försöker trösta" genom att säga att han tror verkligen att om jag hade bott nära honom på ön så hade allt varit sååå mycket bättre. Och på ett sätt håller jag väl med, men då vet jag också att jag väljer den svaga vägen. För det är klart det är lättare att krypa upp i någons famn när man mår dåligt än att faktiskt reda i det.
Är det någon annan här som har problem med psyket? Som ofta mår så här? Och känner sig likgiltlig inför allt?

Och sen undrar jag gärna en annan sak. Kan ni som lever i så kallade sunda relationer berätta lite om vad det innebär? Jag har trots allt bara ett jävligt destruktivt förhållande i bagaget att relatera till.

Och min sista fråga. Träffar man en ny? Gör man det? Kan jag till känna en garanti på att om jag släpper den här killen, att jag kommer ha en ny man vid mitt liv någon dag? Kan jag lita på det? 

Ja, det brukar alltid komma någon ny. Om det är rätt ny vet jag inte, men det det brukar alltid vara någon.
Kanske det första steget är att inte leta, att försöka landa i sig själv och känna att man kan leva utan en man?
Själv så hittade jag rätt när jag hade blivit försiktigare och hade bestämt mig för att inte kasta mig in i något nytt. Jag tvingade mig själv att tänka efter och att ta det lugnt.
Framförallt så är ingen man bättre än fel man.

Mannen jag bodde tillsammans med i 7 år innan jag gjorde mig fri, bröt ner mig psykiskt.
Han drogs till mig som var självständig och utåtriktad, men han ville kontrollera mig. Även våld förekom, men allt gick så otroligt gradvis att jag inte var på min vakt och sa stopp. Jag blev tillslut deprimerad.

En dag så gick jag bara därifrån. I början bodde jag i en tom lägenhet, jag hade ingenting - och jag menar verkligen ingenting utom en tältsäng med madrass (inte ens lakan). Åt med händerna direkt ur kartongen sånt som gick att värma i mikron och fick tvätta mina underkläder varje kväll eftersom jag bara hade en omgång. Jag lyckades få ett behovsjobb så att det nästan räckte till hyran och jobbet innebar uniform, annars hade jag bara haft de kläder jag hade på mig när jag gick ifrån mitt ex.
Att lämna honom och sköta ett jobb var enorma prestationer när jag var så deprimerad. Det fanns inte ork till mer.
Det tog åratal att göra sig fri från honom. Den allra sista detaljen gjordes upp i våras, 10 år senare. 

Idag har jag hittat rätt man. Jag vet. Jag har sett den andra sidan och det är så stor skillnad att det inte finns.
Min man är min bästa vän. Jag kan lita på honom när det gäller. Han gör allt för mig och jag gör allt för honom. Vi bråkar väldigt, väldigt sällan och då för att någon av oss är trött. Vi har gemensamma intressen. Vi gör saker tillsammans. Vi är bekväma med varandra. Man får vara precis som man är.

Vi uppmuntrar varandra att hänga med på kul saker som kompisar och andra erbjuder. "Klart att du ska åka på det, det blir ju jättekul!" Vi gläds verkligen åt att den andra ska få göra något kul, utan dåligt samvete eller "då blir ju jag ensam",  "i så fall får du göra det här istället" osv. Det roliga är att det är svårt att ge sig iväg på det där roliga, för vi vill verkligen vara med varandra, tillsammans. 

Det känns rätt. Ingen av oss har några tvivel alls på att vi är menade för varandra. Vi säger ofta till varandra hur bra vi har det och hur dåligt många andra par verkar ha det när man jämför. Sedan konstaterar vi att vi har haft en fantastisk tur som hittade varandra, för vi har båda haft usla förhållanden innan. Ingen av oss är den perfekta partnern, men vi är perfekta ihop!

Mitt råd till dig är att lägga planerna på ett förhållande på hyllan. Glöm det just nu. Du behöver inte någon annan för att må bra. Du behöver dig! Du måste få ett bra förhållande med dig själv. När du mår bra och vet hur bra du är och att du förtjänar ett fantastiskt förhållande, först då tror jag att det där förhållandet kan komma. Innan dess irrar du bara runt i en snårskog och första trassliga gran du fastnar i blir du kvar hos för att det är för svårt att göra sig fri.

Lycka till, du förtjänar det. Dessutom så bär du din kanske största kärlek just nu inom dig. Kärleken till ditt barn är något alldeles extra!

Man kan naturligtvis aldrig garantera någonting i livet, men allvarligt, hela världen är full av människor och du är ung. Det finns hur många som helst därute som skulle kunna tänka sig att vara tillsammans med dig om de träffade dig. Både såna som skulle vara snälla mot dig och såna som skulle vara dåliga för dig.

Jag håller med Aleta om att det är viktigare just nu att du fokuserar på din relation med dig själv. Om du är rädd för att vara ensam är risken större att du nöjer dig med vad som helst och hamnar i ett dåligt förhållande igen. Men att vara ensam är alltid hundra gånger bättre än att vara med fel person.

Jag har också haft mindre lyckade förhållanden, och det var faktiskt först när jag blev mer kräsen och slutade ta skit som jag kunde gå vidare och träffa en riktigt bra person. 

När vi träffades hade jag en del problem, men han såg förbi dem och såg vem jag kunde och borde vara. Sen uppmuntrade han mig att bli den personen - inte genom att kritisera eller tjata, utan genom att förmedla att han var säker på att jag skulle kunna göra det jag föresatte mig. Han accepterade mig där jag var och hade fortsatt att acceptera mig även om jag inte hade förändrats, men genom att tro på mig gav han mig styrka och motivation att själv förändra mitt liv.

Vi intresserar oss för varandras liv och backar upp varandra i att få de liv vi vill. Vi stöttar varandras yrkeskarriärer, peppar varandra, och hjälps åt att hitta lösningar på problem som uppstår där. Vi uppmuntrar varandras fritidsintressen och vänskapsrelationer eftersom vi vill att den andre ska vara en "hel" människa. Vi ser varandras behov och ser till att de blir uppfyllda.

Vi grälar egentligen bara när vi är hungriga och trötta, särskilt hungriga eftersom vi båda är blodsockerkänsliga. När vi har ätit brukar vi skratta åt det  och be om ursäkt. Det händer t.o.m. att vi kan skratta åt oss själva medan det pågår när vi inser hur dumma vi är. Men även när vi är jättearga på varann säger vi aldrig riktigt elaka eller nedvärderande saker, och vi kallar aldrig varandra för fula ord.

Det händer att han gör mig besviken t.ex. genom att planera in något med jobbet när jag hade tänkt att vi skulle göra något tillsammans, eller jobba över sent när jag har lagat en god middag. Men jag vet att om något är verkligt viktigt för mig gör han allt han kan för att kunna vara där. Och när jag blir besviken säger jag "jaha, det var jättetråkigt, jag hade verkligen velat äta middag med dig ikväll (eller vad det nu är", han säger "ja, jag är ledsen att det blev så", och sen konstaterar vi att vi får göra det någon annan dag. Ingen blir hysterisk och kastar ringar eller hotar med att göra slut bara för att den blir lite besviken och ledsen.

Så ser en sund relation ut.

Efter att jag gick ur mitt dåliga förhållande så flyttade jag till en egen, ny lägenhet! En ny start där jag fick fixa det mesta på nytt. Så var så skönt och bra för mig!

Visst var man orolig och det,, "kommer jag träffa någon ny? tänkt om jag förblir ensam?" Det var inte så att jag "jagade" efter något nytt heller. Jag hade ställt in mig själv på att vara ensam och finna mig själv igen, mitt rätta jag som jag/familj/vänner inte sett till på flera år.

MEN.. det dröjde inte länge till jag fann en ny hjärtevän! Och det var just där jag insåg hur dum man varit som stannade kvar i det dåliga så länge när det finns så mycket bättre! Och när man finner det där bra, då känner man det, man känner det på en gång! När man redan haft det dåliga.

Ja har sagt, "Jag kanske inte hann finna mig själv helt och hållet, men nu har jag funnit mig själv igen med honom vi min sida" Vilket familj/vänner/arb.kamrater också tycker :)

Just att man får respekt av sin kärlek! Det tror jag är det viktigaste, det var iaf p.g.a det som jag gick ifrån.. Jag fick aldrig nån respekt, man var dålig på ditt-och-datt, allt nästan. Gjorde aldrig något bra och allt var mitt fel!

Kan ju säga att respekt och uppskattning i ett förhållande kan få en att må så mycket bättre! Har fått 1000 gånger bättre självförtroende :) Vilket jag tackar min nya för. Sen får jag ju inte glömma att visa samma respekt och uppskattning till honom :)