Vi vill ha familj, men är inte överens

Jag utgår ifrån att mamman ammar eftersom jag tycker att det är bäst för barnet.
När barnet är litet tycker jag att mamman bör vara hemma (nu menar jag första spädbarnstiden). Det är mamman som är viktigast för barnet. För att pappan och barnet ska få en bra relation bör pappan ta barnet när han kommer hem från jobbet. Då tar pappan ansvaret men är mamman hemma om det blir katastrof.

När barnet är några månader och kan börja äta riktig mat också kan man dela på dagarna.
Att mamman är hemma tre dagar i veckan och pappan två. Att göra så hela ledigheten. Då missar man inte barnets utveckling, barnet får vara med båda sina föräldrar och båda föräldrarna får jobba.

Jag tycker helt ärligt inte att det är jättekul att vara föräldraledig på heltid. Jag saknar mitt jobb och mina arbetskamrater.

Ja, det är precis så jag har resonerat med uppdelning, med skillnaden att jag tycker han ska vara hemma på heltid kanske ett par månader iaf efter att jag varit hemma, för att riktigt komma in i det och känna sig trygg i att ta hand om barnet själv och sköta det som behöver göras på dagarna. Annars tror jag det är lätt att han skjuter upp sådant för att han vet att jag ändå ska vara hemma sen (han är ganska bekväm av sig, tyvärr...)

Men han tycker det är mammans sak att vara föräldraledig, och så tar han över mer sen när barnet är äldre och kan kommunicera mer, då kan han skjutsa på fotbollsträningar och sådant, så slipper jag då... tycker han. Jag tycker det är ett fruktansvärt omodernt sätt att tänka...

Jag tror inte han tänker så för att han är en mansgris, men han är uppväxt i en familj där hans mamma gjorde allt, och han pappa kollade på sporten och försvann sedan ut ur deras liv i ett tidigt skede. Jag tror på allvar att han tycker att mamman gör ett mycket bättre jobb, för det gjorde hans mamma medans pappan var helt oduglig. Hans mamma uppfostrade barnen (fyra st), lagade mat, städade, tvättade, skjutsade alla ungar på träningar och var en riktig superhjältemamma när de var små. Jag tror inte han riktigt fattat att män kan vara precis lika bra (i vissa fall säkert bättre).

Hej,
jag tror som du att man ska fördela för.ledigheten.
Jag och mina barns pappa gjorde dock så, att jag var hemma
första året (jag var arbetslös) och sen var han hemma två månader.
Det funkade för oss, för jag hade inget jobb, men i efterhand tror
jag att jag hade behövt komma ut o söka jobb lite tidigare.

Och du som redan har ett bra jobb förstår jag att du inte vill vara
hemma så länge kanske?
Man måste ju inte amma barnet i ett år heller?;) Det kanske räcker
6-7 månader, om man nu VILL amma? Alla gör ju faktiskt inte det.
Jag tycker det är upp till var och en att bestämma.
Men, faktum kvarstår dock, att det är 2011 nu och man måste förstå
sin partner om denna också vill jobba. Är man van att gå till jobbet 
varje dag (och det i sig är samtidigt socialt) så kan det bli för jobbigt 
att vara hemma heltid i över ett år..förstår vad du menar.
Skulle jag få fler barn idag skulle jag vilja dela ledigheten mer.
Jag tycker du ska stå på dig och förklara, igen o igen..tills han förstår.

Lycka till!
 

Min sambo var lite likadan i början. Han tyckte att jag skulle vara hemma eftersom "det är jag som är mamman". Ja förvisso men nu var vi två om att skaffa vårat barn. Hade jag velat ha barn ensam hade jag åkt till Danmark. Nu ville jag ha barn med den jag älskar.

Efter lite tjat från min sida kom det fram till vad som var fel. Han kände sig osäker, att jag som mamma verkligen var mamma och kunde den rollen. Han var rädd att han inte visste hur han skulle göra och allt sånt. I hans värld kunde jag redan sån även om jag var lika ny på det som han.

När vårat barn väl föddes så insåg han att bara för att jag har vana med barn så hade jag aldrig träffat vårt barn förut och det är en egen människa som man måste lära sig att tolka.
Han insåg att vi var lika nya på att vara föräldrar båda två.

Jag tycker det är jättebra att ni prata om det här innan ni börjar avla barn. Många är så på det klara med att deras sätt är självklart att de inte ser till innan att de faktiskt tycker samma.

Jättebra att ni funderar på sånt här innan ni skaffar barn. 
Tummen upp för det...

Men det är ju första barnet. Och egna barn blir något helt annat än andras.
När han får hålla sitt barn för första gången så kommer han att känna annorlunda mot det än vad han tror nu. Det finns många pappor som inte alls tänkt ta något föräldraledigt (förutom det dom "måste ta" pga att pengarna försvinner annars) men som slutar med att dom nästan kickar iväg mamman för att få stanna hemma själva med barnet.

Jag kan inte lova att din man kommer reagera så. Men chansen är stor att han i alla fall kommer ändra åsikt när bäbisen väl är där. Men visst är det en chansning och det är bra om ni kan komma överens redan innan.
Om han tjänar bättre än dig så kanske ni kan dela upp det så att han tar 1/3 och du tar 2/3 av föräldraledigheten. Det kostar ju att ha barn också så pengarna är en viktig faktor även om man klarar sig ändå.

Att vara förälder förändrar en. Ibland till det bättre och ibland till det sämre.
Men om man har en stabil grund i sitt förhållande och man älskar varandra uppriktigt, så brukar det lösa sig.
Lycka till med livspusslet som du är på väg att lägga. 

Ja, 1/3 - 2/3 kanske är rimligt som utgångspunkt... förhoppningsvis får vi fler barn (jag tar inget för givet, vi kanske inte ens får ett), och då är man kanske i lite bättre förhandlingsläge om det är något man vill förändra.

Lönen är jag dock inte orolig för... vi skulle klara oss bra på min lön + föräldrapenning. Lägenheten i Sthlm kan vi hyra ut, och huset har vi köpt billigt och har väldigt låga driftskostnader för. Jag har en ganska bra lön själv med tanke på våra utgifter (i Sthlm hade den inte varit mycket att hänga i julgranen :P)

Jag kanske oroar mig i onödan. Men jag vet ju också att det är många mammor som inte vill släppa det ifrån sig, och det är lite därför också som jag vill ha en överenskommelse innan, utifall att jag blir "en sån" :P ... för jag växte själv upp med en pappa som var väldigt närvarande och hemma mycket med oss, och jag vet hur mycket det betyder för vårt förhållande nu. Nu var han iofs inte pappaledig så mkt, men han jobbade mycket hemma och anpassade sina arbetstider väldigt mycket för att umgås med oss. Det är viktigt för mig att ge mina barn det också...

Det ni går igenom just nu är nog väldigt vanligt. Iaf så var diskutionen likadan här hemma.

Och jag var helt inne på att vi skulle dela lika, medans han ville få rulians på sitt företag.
Men väl inne i föräldraledigheten ville jag inte alls dela med mig! Det slutade med att jag tog heta 18 månaders föräldraledighet. bland den bästa tid i mitt liv! Och jag kommer aldrig ångra det beslutet!!
Min sambo var hemma fredagar, och började tidigt på morgonen för att komme hem tidigt på eftermiddagarna. Så han fick mycket tid med barnen ändå.

Så ni behöver inte vara 100% översäns för att skaffa barn, bara ni båda är berädda att kompromissa och ge efter.
Så ist för att diskutera procent, dagar eller månader av föräldraledighet, så diskutera hur flexibla ni kan bli.
Det finns ju mammor som "bara" är hemma 3-4 första månaderna.

Så skriv inget i sten innan ni är "där"
låt tiden avgöra vad som passar just ER bäst!

Fast jag vill inte välja det som passar OSS bäst. För då skulle jag vara hemma hela tiden. Jag tjänar minst och behöver inte "flytta" för att kunna vara hemma, och jag är i en mandominerad branch där jag har ganska lätt att skaffa mig bra jobb och höja min lön, medan han skulle behöva ändra på ganska mkt i sitt liv.

Jag vill att det ska passa BARNET bäst, och det kan inte jag se att det är på något annat sätt än att han är hemma också. Jag misstänker att jag kommer vilja vara hemma mer när barnet väl är här, och därför vill jag ha det bestämt sedan innan. Faktiskt skrivet i sten. För jag tror att alla tjänar på det i längden.

Med erfarenhet av min egen och mina syskons uppväxt och mina vänner som nu har barn så anser jag att det är superviktigt att pappan är med från början och känner sig lika trygg med blöjbyten och nappflaskor som mamman. Jag vill dessutom fortsätta att vara en vuxen människa som kan åka hemifrån och lämna barnet med sin pappa utan att fundera.

Jag har flera vänner som inte vågar göra nånting bara för att pappan inte vill/kan/vågar byta blöjor eller trösta, eller som måste ringa hem en gång i kvarten för att se till att ungen fått mat och rena kläder. Jag tycker det är jätteviktigt att han är hemma ENSAM med barnet utan mig, så att han inte kan förlita sig på någon annan än sig själv (elle eventuellt besök av föräldrar/svärföräldrar eller vänner), för hans egen skull lika mkt som barnets, och min också.

Det där med ledighet är nog en väldigt knepig fråga. Jag har alltid sagt att jag kommer vilja dela rakt av för jag tycker pappan har rätt till sin bit av kakan men nu när det börjar närma sig att skaffa barn så börjar jag tänka om lite. Kanske att jag vill vara hemma lite längre, det beror ju helt på hur man återhämtar sig efter förlossning och allt. Och hur amningen fungerar osv. Det är nog något man får bedömma med tiden, men vad vet jag än har vi ju inga ungar. Sen spelar ju hela jobbfrågan en stor roll i detta. Jag är färdigutbildad till våren och då kanske man behöver göra sig en plats på arbetet och då funkar det kanske inte att vara hemma längre än 6 månader i stöten. Det är nog väldigt individuellt hurdan uppdelning som passar familjen bäst. Tror absolut att detta är något som är bra att diskutera innan men det är ju möjligt att det ändras i skarpt läge tänker jag.

Fast det där har vi pratat om lite på mitt jobb, och de flesta chefer säger tvärt om (ur arbetsgivarens synvinkel). Det beror väl kanske lite på vilket jobb man har, men ofta är det lättare att hitta en ersättare när det handlar om längre perioder. 6 mån kan väl iofs funka, men gärna ett år om man ska hitta en vikarie.

Det är nog en bidragande orsak till att det är svårare för många män att ta barnledigt. De vill/får (för mamman) bara vara borta i 2-3 månader, och om man då har en någorlunda hög position med ansvar så är det stört omöjligt att hitta någon som kan ersätta honom under så kort tid. Vem hinner sätta sig in i nya uppgifter och dessutom uträtta något på så kort tid?

Däremot ur arbetstagarens synvinkel så är det ju bäst att vara så borta så lite som möjligt från sin arbetsplats för att inte hamna efter i löneförhandlingar, pension och sådant. Det ska ju inte påverka lönen, men det är naivt att tro något annat... åtminstone på en arbetsplats där lönen sätts individuellt. Om man är borta ett år så ökar man ju inte sina kunskaper på det året, och då är det ju svårt att kräva mer än man hade haft rätt till annars. Dessutom så tappar man ju en del av sin ställning på kontoret (om det är på ett sådant man jobbar) om man är borta... Man måste ju underhålla sådant hela tiden.