oönskat sug på singellivet...

Var bor ni nånstans? Har ni bott där länge? Har du hemlängtan till Sverige, eller varför flyttar ni?

Är det bara ditt äktenskap du tvivlar på, eller är det fler saker? Skola/jobb, bostad, vänner etc. Jag tror det är vanligt att få en mild "höstdepression" när livet inte känns lika kul och man börjar ifrågasätta sitt liv. Så har jag haft det i perioder åtminstone... Anars du något tvivel från hans sida eller tror du han märkt av något på dig, eller är han lyckligt ovetande?

Gör ni något ihop för att hålla glöden uppe, eller går allt på rutin? Ni har ju varit ihop ett tag, så risken är ju att det går på rutin och du inte känner dig riktigt sedd. Hur ser er vardag ut med jobb, fritid etc? Nu blev det mycket frågor, men det är svårt att säga något alls utan mer info :P

Anar skulle det stå, inte anars.

Fy vad hemskt att känna sådär. Jag har känt liknande, fast att jag istället blir frustrerad över att det inte "går frammåt" vilket har gjort att jag börjat tvivla på mina känslor och på hans. Däremot så känns det alltid bättre för mig när jag väl får träffa honom (vi bor fortfarande hemma båda två). Men jag har också haft sådär på hösten, sen när våren kommer har jag inga som helst tvivel! Det är jättekonstigt och jag tycker att det kanske kan vara normalt eftersom jag även har många vänner som sagt att de känt likadant. Men det har också varit i samband med att deras förhållande stått "still" enligt dom... 
Hoppas att det löser sig för er! 

Jag tror att det finns många som känner som du, det är nog rätt så vanligt men nästan lite tabu att prata om att man kan känna så :)

Självklart så sätts kärleken på prov och man hittar "ögon godis" på stan" men som en gammal vis dam sa till mig

Andie Skaffa dig aptit på stan men mätta dig hemma. ( min gammla farmor )

vad jag menar med det är att någon gång i livet så sätts kärleken på prov men frågan är vad man gör åt det...
Jag tror att du är rädd,(det säger ju du oxå) det är min första tanke speciellt när det kommer till barn, det med barn är bara en myt att man skulle vara "låst" jag tror jag aldrig har gjort så mycket saker som nu när jag har barn ( har då 3 st)
Jag sa till mig själv att jag aldrig skulle skaffa mig barn men så fel jag hade och en sak är säkert jag har aldrig kännt mig så levande som nu när jag har barn. Och inte att tala om vilken kärlek, både den som man får och ger.

Och vill du att passionen ska komma tillbaka så får du jobba med dig själv lite, sluta fokusera på det som är negativt och fokusera bara på det som är positivt :) Det är ju jättebra att det är en perfekt man du har och att du ser han som din bästa vän. Gör upp en lista, allt som är positivt med han, det du känner för han, och sen fokusera på det.

Gör något romantiskt, nått som livar upp kärleken, behöver inte vara så stort något som passar er...
försök att kämpa för vem har sagt att kärleken ska vara enkelt???

Jag tror att när vardagen slår till i det trista höstvädret är det lätt att alla negativa tankar slår till och då är det dax att vända "på steken" att ta denna trista vardagen till något bättre :) Ta inte detta illa nu utan jag menar allt bara i välmening:)

Hoppas att allt löser sig...

Från en som har kännt som du en gång i tiden:)

Jag känner igen mig lite i det du skriver... Men jag är helt övertygad om att man måste bestämma sig! Om man väljer att leva i ett förhållande så innebär det ups and downs, och ibland känner man sig mer som vänner än som älskare. Men så kommer man förmodligen känna vem man än är tillsammans med. Visst kan du hitta någon som du lever mer passionerat med, men jag tror det hör mer till ovanligheterna att finna någon som man är passionerad med i 20-30 år?

Att få känslor för andra personer är inte konstigt - man slutar väl inte att vara människa och ha känslor bara för att man gifter sig? Och man kan få dagdrömma lite om saker ibland, så länge man inte går över gränsen och är otrogen mot sin man. Kanske man man ibland bli intresserad av andra människor just för att det är lite förbjudet. Att du är intresserad av en gift förstärker ju även det resonemanget.

Det kan hända att du är en person som inte fungerar så bra i fasta förhållanden - och det är en sak. Men då länge du inte tror att om du blir tillsammans med en annan person så blir det helt annorlunda, för då är risken stor att du blir besviken. Sådana personer slutar sällan lyckliga i ett tryggt förhållande, utan är alltid på jakt efter passionen och pirret i magen. Och av det du skriver så tror jag att du har haft det med din partner tidigare - hade du aldrig haft det så hade det också varit en annan sak.

Det man kan göra, som jag försöker göra, är att vända detta till att försöka stimulera passionen med min man och acceptera att den helt enkelt inte finns där vissa perioder. Men desto härligare när den kommer tillbaka :D

Hej!

Så här tänker jag. Tolka det som jag skriver som ett sätt att försöka hitta en väg framåt, det finns ingen kritik i nedanstående!  Jag vill bara skriva så enkelt och konkret som möjligt. 

Jag kan se på situationen på två sätt.

Om det är ett konstant behov av spänning som styr dig så har du nog problem.  Då kommer det att komma ständigt nya distraktioner, det finns alltid en mängd män som är spännande som man möter genom livet.  Ingen man eller kvinna är så fantastisk att man aldrig tänker på någon annan. Lojalitet och trohet måste alltid komma inifrån en själv, helt enkelt.

Är det istället så att du har behov som du inte tycker uppfylls - det skulle kunna vara sådant som att bli uppvaktad av din man t e x - då finns det en lösning.

Jag skulle nog fundera över mina behov och också över vad jag vill ge min man och börja ge själv eller fråga mig själv varför jag inte ger. Jag tror det bästa är att inte analysera fixeringar, utan göra något. Stärk din relation. Har ni i grunden en god relation (vänlighet, generositet, engagemang) så är det bara att fortsätta bygga. har ni inte det gå före och var en god förebild och se var ni hamnar.

Jag anar att det är de starka känslorna som triggat igång fixeringen du har för mannen på kontoret och att de i sin tur bottnar i det behagliga känsloruset man kan få när det är spännande, ovisst osv.  Men- jag kan ju ha fel. Du kanske i den mannen ser vardagen, lugnet, tryggheten.... ja då kanske saken är en helt annan. För det är nog det som är ett äktenskap; det man har och skapar ihop, inte de starka passionerna. 

Så jag tror inte det handlar om den ena eller den andre mannen. det gör det dällan. Det handlar snarare om vad du vill få ut och också - faktiskt- vad du kan nöja dig med. 
 

tack för alla fina svar! det är alltid skönt att höra att det kan bli bra igen Jag träffade min man i England när vi pluggade ihop 2003 - 2006 och har bott där sedan dess. Lider av fruktansvärd hemlängtan sedan några år tillbaka,  det är svårt att spara pengar i UK så därför har det tagit lite tid. Det ska bli spännande att flytta hem, men samtidigt oroar jag mig för hur det ska gå med maken trots att han älskar att resa och lätt lär känna nya männiksor. Vi har många gemensamma vänner både i england och i sverige, så med tiden blir det nog bra. Vi är i samma industri, modelmaking, båda två så det är långa timmar ibland när stora projekt dyker upp... inte mycket tid tillsammans utan att vi båda är helt slut efter jobbet så det kan vara en av anledningarna till att jag känner som jag gör. Det jag är mest orolig för är att jag ska känna såhär regelbundet - det är inte rättvist mot någon av oss. jag vet att ett bra äktenskap är något som man måste jobba på ibland, men skulle inte orka med att gå igenom ångestladdade månader varje år om det skulle bli så. Det är det längsta förhållandet som jag någonsin varit i, så jag har inte mycket att jämföra med.. Kanske vill jag bara känna spänningen med något nytt igen, eller så saknar jag något. i vilket fall känner jag mig otroligt självisk. anar att min "crush" med killen på jobbet är för att han är just äldre (min man är ett år yngre och fastän det inte alls är mycket skillnad åldersmässigt kan det kännas som det ibland och trots att vi skrattar mycket ihop önskar jag ofta att vi hade mer passion och mindre komedi om ni förstår vad jag menar. har sagt det flera gånger, men vi har nog fastnat lite i en vana och det kan vara svårt att ändra på det. hemma känner jag mig ibland som hans morsa och fast hon är trevlig och så vill jag inte bli fast i en sådan roll redan nu.), och otroligt välvårdad (önskar att min make kunde ta hand om sig själv lite bättre ibland, jag har alltid älskat att träna och en sportig kille är otroligt sexigt. han har under det senaste året börjat träna en gång i veckan men det tog en hel del uppmuntran från min sida min man och jag delar för övrigt många intressen och har samma syn på livet när det gäller det mesta. vi har rest mycket ihop och alla de underbara upplevelser vi haft samt alla fina vänner vi delar skulle göra ett uppbrått otroligt svårt så jag hoppas att min ångest försvinner och det snart. Det är inte skäl nog till skiljsmässa efter bara ett år iallafall! Jag kanske ska sluta banna mig själv från att bli attraherad av andra och se det som en komplimang om någon stöter på mig istället för att få dåligt samvete? Jag har hört talas om "the 7 year itch" och det kanske är det jag lider av just nu. Kom gärna med fler svar, det är skönt att prata ut lite