Hur förbättrar man syskonrelationer?
Det här blir ett långt inlägg, behöver prata av mig... Jag är äldst av tre systrar, en är 20 och en är 25 och jag själv är 27. Minsta systern och jag har alltid haft en jättebra relation och hon har nog sett mig lite som en extramamma då hon varit mycket med mig under sin uppväxt, jag flyttade hemifrån när jag var 16, så hon var inte så gammal då.
Min mellansyster och jag har aldrig haft någon relation egentligen. Vi är inte osams på nåt sätt, men vi har inte heller kommit överens. Vi träffas när hon hälsar på våra föräldrar (som jag bor nära - hon bor 60 mil bort). Då bor hon hos oss, och det är trevligt, men vi hälsar aldrig på varandra bara för varandras skull. Mellansyster har heller ingen bra relation med min lillasyster, utan där är hon verkligen domderande och ska sätta henne på plats så fort tillfälle bjuds.
Mellansyster har alltid varit väldigt tävlingsinriktad och försökt bräcka mig i mycket av det hon gör, och eftersom jag inte har ett uns av tävling i min kropp så bryr jag mig inte det minsta... jag tycker hon är duktig som orkar läsa så mkt som hon gör i sin utbildning och för att hon är en så målinriktad person, men hon har ingen respekt från min sida för ämnet i sig - vilket alla andra i hennes omgivning imponeras av.
Status och statussymboler är viktiga för henne, och uppmärksamhet. Hon har lidit av "mellanbarnssyndrom" hela vår uppväxt... "Men ALLA ANDRA får ju, men JAG FÅR INTE" och så har hon jämfört med mig. Och ofta fick hon t o m göra mer än jag fick i samma ålder (hon fick ofta hänga på mig och jag var ju äldre). Även nu i vuxen ålder så tycker hon att alla andra får mer uppmärksamhet än hon, och det kanske kan stämma så tillvida att jag och lillasyster bor nära våra föräldrar, medan hon bor långt bort och alltså inte ses till vardags.
Nu är lillasyster gravid, oplanerat, och hon är väl inte världens mest ansvarstagande person, men jag är inte så orolig. Men mellansyster har totalt flippat ur. Hon är hysterisk för att nu kommer lillasyster få ÄNNU mer uppmärksamhet (hon har varit ganska krävande under sin uppväxt), och sen kommer HENNES BEBIS få mer uppmärksamhet. Hon tycker att lillasyster själv är ett barn och inte borde behålla barnet, och hon är helt knäckt över allting.
Mellansyster pratar mycket med mamma, och mamma pratar mycket med mig. Hon säger att mellansyster åtminstone insett att det här egentligen inte alls handlar om lillasyster, utan att problemet ligger hos henne, och hon har fått hjälp med pengar till en KBT-terapeut, för hon har det väldigt jobbigt med sig själv. Hon är singel sedan ett tag, och gjorde slut med "sitt livs kärlek" i våras när han ville leva studentliv utan henne. Att göra slut med honom och att lillasyster skaffade barn innan henne ingick liksom inte i hennes liv som hon planerat långtgående i sitt huvud.
Men nu till grundfrågan i rubriken... Hon är extremt fixerad vid familjen. Vi är en ganska tight familj som ses mycket och pratat mycket trots att vi är ganska utspridda. Men hon lider jättemycket av att inte ha en nära relation med sina systrar. Jag tycker också det är jättetråkigt att vi inte har roligt ihop. Men jag har ju åtminstone lillasyster som är en väldigt glad och sympatisk person. Mellansyster är en ganska kantig person som alltid måste ha millimeterrättvisa... "Idag är det min tur att sitta i framsätet" kan hon säga vid frukost om hon vet att vi ska åka nånstans på eftermiddagen där ingen av oss kör.
Jag tycker sånt är så onödigt. Jag är inte den som räknar, för det jämnar liksom ut sig i slutet, och våra personligheter matchar bara inte. Jag är helt övertygad om att det finns hundra saker hon stör sig på hos mig också, hon tycker att jag är en besserwisser (vilket stämmer, men det är hon också), och att jag sätter mig över henne. Jag kan tala om för henne när jag tycker hon spårar ur (som när hon inför kompisar börjar prata ner lillasyster med rätt kraftiga ord), men jag ser henne som min jämlike på alla plan. Jag tävlar inte öht med henne, vilket ju också innebär att hon kanske inte får den bekräftelse hon vill ha när hon "lyckas bättre" med saker.
Jag vet ju att jag är en annan person med henne än jag är annars, för jag känner mig faktiskt lite obekväm i hennes sällskap. Jag tror hon gör det också... Om vi har umgåtts med gemensamma vänner så kramar hon både dem och min sambo hejdå, men inte mig, och det tycker jag känns jättekonstigt. Men vad gör man? Egentligen skulle jag vilja säga exakt vilka saker jag stör mig på hos henne, och att hon gjorde samma sak mot mig så vi kunde rensa luften och gå vidare. För jag tror ju inte att någon av oss ser "de riktiga vi".
Egentligen tror jag det hade varit bra för oss båda att kanske gå i KBT tillsammans, men vi bor så långt ifrån varandra och ses bara 2-3 gånger om året, så det blir svårt att få till. Jag har funderat på att skriva ett brev, där jag beskriver vad VI behöver jobba med (inte vad hon gör fel), men jag vet inte riktigt vad jag ska skriva... Vad gör man?