Skäms och vet inte vad jag känner...

Jag har inga nära vänner i min nya stad och jag behöver bara prata av mig lite och kanske få lite råd....

Jag och min pojkvän har varit tillsammans i lite över ett år, men de senaste två månaderna har vi haft distansförhållande. Det kommer vi ha i ca ett år (om det blir som vi tänkt) och vi kommer träffas ca 1 gång i månaden. Jag älskar honom verkligen, men nu när vi är ifrån varandra har sådana saker som jag tidigare inte tänkt på, kommit upp i tankarna mer ofta. Detta är nu mitt problem:

- Vi är unga båda två (19 år) och tidiagare har jag känt att jag har velat gifta mig när jag är ung, att jag har träffat rätt man och att det ska bli vi två. Han känner likadant och när vi pratar om giftemål så handlar det om kanske 4 år fram i tiden. 
Nu har jag dock förjat fantisera om hur det skulle vara att vara singel...jag "hann som aldrig komma ut" innan jag träffade honom, om ni förstår vad jag menar? Jag skulle aldrig kunna ligga runt, det är inte min grej, men jag skulle som vilja prova på att dejta lite, flörta lite. Vårat förhållande gick till att vara "stadigt" väldigt snabbt, så vi hade inte så mycket flörtning och sånt. Det var skönt då tyckte jag, för vi är så bekväma med varandra, men nu saknar jag det lite...
Detta kan jag dock leva med, man kan ju inte bestämma när man ska träffa sin blivande. Det blir ju bara liksom. Men tillsammans med det här blir det lite jobbigare.

- I min nya klass är det en kille som är så himla trevlig. Han påminner mycket om min kille (ett tecken på att jag fallit för rätt person för mig, min kille alltså?  ) men han är lite äldre. Ibland känner jag att det är det enda jag vill ändra på hos min kille, han är ganska ung och oerfaren. Ibland känner jag mig 10 år äldre, inte när det gäller ansvar så mycket, men mer "mentalitet". Svårt att beskriva....
Men tillbaka till den här andra killen i klassen: jag tänker på honom ganska mycket och jag vill vara med honom så mycket som jag kan. Jag är inte kär i honom eller så, men det amerikanske ordet "crush" är kanske rätt...och jag skäms så mycket över det. Min kille är helt underbar och gör allt för mig, men så tänker jag ibland på en annan, vad är det för fel på mig?! 

Jag har en teori att jag saknar honom så mycket och när jag då träffar en som är lik honom (intressen, kroppsbygnad och "hur han uppfattas": lite karlakarl) så blir han som ett substitut. Han finns nära liksom och pojkvänner är 100 mil bort... och så är han lite äldre, mognare och ny och spännade. Usch att jag ens kan tänka så.

Som sagt: jag har inga nära vänner här, så jag kan inte prata med någon tjejkompis och eftersom jag skäms så, så vill jag inte heller. Vi är liksom "det perfekta paret", alla tycker att vi passar så bra ihop och alla gillar honom, så jag vågar inte säga att jag tycker att en annan kille är charmig och trevlig...
Vad tror ni här på BT? Är det fler som har känt så här eller är jag ensam? Det verkar som om alla alltid är så lyckliga och aldrig har tänkt på andra killar...