Vi hade några principer för bordsplaceringen, men ingen av dem var vi fullständigt konsekventa med.
Till att börja med satte vi så långt som möjligt en från hans sida med en från min sida. Det känns ju lite som en grej med ett bröllop, att det är två släkter och två vänskapskretser som förs samman. Mannen hade lite fler släktingar än jag, framför allt hans föräldrars syskon med respektive, så dem fick vi blanda mer så att det var en från hans mammas sida med en från hans pappas sida. Ingen satt dock helt ensam bland okända, utan det fanns alltid någon bekant snett över bordet, två platser bort eller så. Medföljande respektive som inte kände någon annan sattes vid samma bord och hyggligt nära sin partner. Eller förresten, en respektive satt nästan så långt bort från sin partner som det gick, men det är en mycket socialt kompetent person som kan hantera vilken situation och vilket sällskap som helst.
Vi hade ett E-bord med fyra tungor, och vid honnörsbordet satt våra föräldrar och syskon med respektive, samt prästen (hon var med eftersom det var en kompis) och en morbror. Vid de två mittersta tungorna satt det mestadels kompisar och jämnåriga släktingar, medan de äldre släktingarna (och ett par äldre vänner/kollegor) satt vid de yttre borden. Det satt dock några yngre personer vid de yttre borden också, och då flera stycken tillsammans. De flesta var hyggligt jämnåriga med sin bordspartner, men det var inte så jättekinkigt.
De som var "huvudbjudna" satt närmast oss medan deras respektive i regel satt längst ut på tungorna.
Vi försökte också tänka på att sätta ihop folk som hade något gemensamt. Min kusins man kommer t.ex. från samma stad som makens chefs fru, och deras yrkesområden ligger inte så jättelångt ifrån varandra - perfekt.
Sen försökte vi lite subtilt sätta våra (ganska få) singelkompisar i en klump i mitten av en av tungorna, men sen gick två av dem och träffade någon strax innan, ingen annan var någon vidare matchning, och den enda som flörtade med någon annan var en som var upptagen! 
