Han både vill och vill inte...
Ber om ursäkt på förhand för ett långt inlägg...
Jag och min sambo har varit ihop i typ fyra år. Vi har det jättebra och vill leva resten av våra liv med varandra. Vi har pratat om giftermål hela vårt förhållande, och han har absolut velat vara den som friar när jag fört saken på tal.
Men nu börjar han få kalla fötter... han vill jättegärna ha barn, helst igår. Jag har ingen direkt barnlängtan men tycker inte att det skulle göra så mycket heller. Jag vill gärna ha barn, men det måste inte vara nu. Vi är unga båda två, så jag är inte orolig för tiden.
Jag har dock alltid sagt att jag vill gifta mig innan det blir barn, och det har jag sagt från dag ett. Han har alltid hållt med mig i det... jag är inte traditionell egentligen, eller bryr mig om andra gör tvärt om eller inte gifter sig alls. För mig handlar det om att det är en mycket större grej att skaffa barn än att gifta sig, och att jag vill ha alla de juridiska säkerheter som det innebär att vara gifta och ha barn. Förutom att jag älskar honom mest av allt och vill visa det för hela världen, såklart...
Tidigare, när giftermål inte riktigt varit aktuellt på riktigt så har vi pratat lite om hur vi vill ha det, och då varit väldigt ense om storlek, plats och typ av fest. Nu när det börjar kännas dags, vi har pratat om nästa sommar, så har han fått lite kalla fötter... hans båda föräldrar är döda sedan många år, och när vi var på ett bröllop för några veckor sedan så nästan bröt han ihop när han insåg att "hans" sida av honnörsbordet skulle bli helt tomt.
Jag vill ha ett kyrkbröllop med fin klänning (måste inte alls vara dyr), en fest med våra närmsta familjer och vänner och en romantisk resa tillsammans efteråt. I övrigt har jag inga krav alls... vi behöver inga honnörsbord, vi kan ha ett tebröllop med picknick och kakbuffé eller vad som helst, men jag vill ha dem där för någon form av firande.
För mig är familjen superviktig, och jag skulle bli jättebesviken om det bara var vi två och vittnen på vårt bröllop. Jag skulle känna mig lurad på hela vår bröllopsdag. Jag vet att han egentligen vill ha sin familj med, men han saknar sin mamma så till den milda grad och vill inte pga att hon inte kan vara med.
Han kan tänka sig ett bröllop bara vi två utomlands, utan familj och utan fest eller något firande alls. Mest för att han vill ha barn, och jag vill vara gift då. Jag har bara så himla svårt att kompromissa om den saken mer. Hade jag fått välja helt själv hade jag haft en jättestor fest med alla vi känner, men det som känns viktigast för mig är att min familj och två bästa vänner är där. Resten är bara bonus, och ingenting jag kommer slåss för... I alla andra fall älskar han att arrangera stora födelsedagsfester och middagar och har inga problem med att stå i centrum med allt vad det innebär, så det är inget sådant som ligger bakom.
Att gifta sig ensamma och ha festen i efterhand känns inte som ett alternativ för mig. Jag vill vara mitt allra vackraste jag på vår bröllopsdag, i en vacker klänning och med håruppsättning och alltihop. Att ha en fest i efterhand utan det, då kan man lika gärna ha en vilken fest som helst, och det har vi med jämna mellanrum ändå... och att dra på sig klänning och sätta upp håret bara för en fest i efterhand känns bara krystat för min del, då kan man ju lika gärna ha det i samband med vigseln. Ska det vara så ska det vara, på nåt sätt...
Hur kompromissar man? Jag vet att min familj skulle bli jättebesvikna om de inte fick vara med. Självklart är det viktigaste för mig att bli gift med honom, men detta är så viktigt för mig. Han vill inte prata om varför det är så himla jobbigt för honom, trots att jag sagt att vi kan strunta i varenda tradition som finns vad gäller fest etc. Skippa honnörsbord, tal och bordsplaceringar... vi kan ha picknick på filtar eller vad som helst.
Självklart måste man kompromissa, och jag vet ju att han vill gifta sig. Men om vi gifter oss bara vi utomlands nånstans, då är det ju ingen kompromiss... då har jag inte fått något av det jag vill (utom kanske en fin klänning, och det vet jag är viktigt för honom också, så det räknar jag inte ens med...)