Mamma verkade inte ta det så bra!

Jag vet hur det känns. Mina föräldrar har varit emot mitt och sambons förhållande och jag var orolig för om de ens skulle komma på bröllopet. Sedan har de faktiskt visat intresse inför det nu.

Men jag tänkte innan att bröllopet ska vara en glädjegrej, inte något man blir ledsen över. Därför känns det viktigt att fokusera på de människor i ens omgivning som blir glada. Jag förstår om du vill prova klänning och liknande med din mamma, men finns det någon kompis som kan följa med istället? Det är jättesvårt men jag känner att det handlar om hur man tänker.

hoppas det går bra för dig!

Klart ni ska gifta er om ni själva vill!!!

Skit i hur gamla ni är, jag är själv 21 och kommer vara 22 när jag gifter mig nästa år... Får också höra att jag är ung, men det är bara till att gå vidare trorts vad folk säger, så länge man själv är säker :) Min mamma tyckte också att jag var lite ung i början men nu har iden börjat lägga sig och hon är superglad för våran skull... Så ge det ett tag, men blir det inte bättre så får du ju säga ifrån hur du känner. Hon är din Mamma och skall stötta dig i vått och torrt!

Hej!
Kan förstå hur nu känner och är lite i samma sits, fast skillnaden mellan oss är att jag är 39 när vi gifter oss nästa år i maj. Men det är likadant här och inget grattis eller nåt sånt alls, inte av någon som fått veta utom av dom vi ska ha som vittnen då vi gifter oss borgerligt.

Tycker det är konstigt att inte vi skulle få gifta oss, som har 4 barn ihop och varit ihop länge, känns som om dom klankar ner på oss eller att vi är för gamla istället. Men jag skiter i det, det är det här vi vill och vi har pratat om det förr, men sist kom ett barn emellan så vi väntade. Men nu blir det av......

Jag tror att ni ska tänka på er själva och göra det ni vill och som sagt ta med en kompis istället vid klänningsprovningen och gör det lite mysigt. Jag hade sambon med och det funkar det  med minsann.

Lycka till tjejjer!

Min mamma reagerade ungefär lika.

Det första hon sa var : Men hur ska ni ha råd med det, vet du hur mycket allting kostar, har du tänkt på det!

Men ja klart jag blev ledsen, hon ville inte vara med på min möhippa eller välja klänning men när bröllopet kom så var hon väldigt glad och stolt.

Kanske blev hon lite rädd över att minstingen växt upp. Jag är 22 år och gifte mig för en månad och en dag sedan.

Lycka till :)

Här var det ungefär sammanär jag och killen förlovade oss. Därför har vi valt att gifta oss i hemlighet. De enda som skall vara med är våra två bästa vänner som skall vara vittnen. Det blir kyrkbröllop med klänning, middag, bröllopstårta och allt men utan gäster haha.

Stor kram och hoppas att hon smälter det snart.

Jag tycker att barn är ett mycket större åtagande än att gifta sig!

Kanske är det som du tror, din mamma är lite bränd på äktenskap, förhållanden och kanske män i allmänhet. Jag förstår din besvikelse över hennes bristande engagemang och hoppas att det finns någon annan runt om kring dig som kan hjälpa dig med förberedelser och annat. Stort lycka till, jag hoppas att ni får den dag ni önskar, trots mammas ljumma gensvar!

Jag tycker det är trist att man inte kan stötta sina barn, när de berättar att de ska gifta sig. Och, precis som queenelin, tycker jag att det är ett större åtagande att skaffa barn med någon, än att gifta sig. Barn är något som gör att man är "bunden" till en annan människa för resten av livet, ett äktenskap kan man ju upplösa. Om du känner att din mamma fortsätter att vara negativ, tycker jag inte att du ska fråga henne om att följa med och prova klänning och annat. Då är det bättre att du frågar någon annan, som kan ge dig positiv energi istället för negativ. Det ska ju vara något som man minns med glädje efteråt. 

Man har aldrig några garantier i livet, inte heller när det gäller om ett äktenskap sak hålla. Det gäller vare sig man är ung eller gammal eller däremellan. Trist om man låter sina egna pågående problem, kasta skugga över någon annans lycka.  

Jävla mammor alltså! Min mamma sa upp kontakten med mig när jag berättade att vi skulle gifta oss. Jag och sambon har pratat om det länge, men det är först nu vi har bestämt oss! Men jag berättade för henne i februari. Hon avslutade telefonsamtalet med; "Du är inte mitt barn! Hör aldrig av dig mer!"
Och sedan dess har jag inte pratat med henne.

Har aldrig haft kontakt med min pappa, så jag har alltid velat att om jag skulle gifta mig, så skulle hon föra mig till altaret...

Sambon har heller ingen kontakt med sin familj, så bl.a därför väljer vi att gifta oss borgerligt, kommer ändå inte komma speciellt många. Det blir hans fosterföräldrar och två kompisar till oss.

Men se det såhär, det är de som går miste om något fint och bra. Våra föräldrar kommer gå miste om våra framtida barn ihop.
Det är deras förlust!

Men låt dem inte förstöra för er! Ni älskar varandra, det är det som betyder något!

Precis 90.a här :) den bästa årgången haha

Det är klart man blir besviken, man vill ju att hon ska vara lika glad som alla andra :) som en annan sa, hon är kanske bara rädd att minstingen har vuxit upp så snabbt Ge henne lite tid, eller inte haha det bestämmer du helt själv :)

Lycka till iaf