Jag behöver råd!!

Rent spontant så känns det som om ni inte går åt samma håll i livet just nu. Att du vill ut och resa i 3 månader (som minst!) utan din partner får stora varningslkockor att ringa för mig. Jag och min partner ska flytta till Sverige nu efter mycket planerande. Jag reser i morgon och min partner två veckor senare. Nu är vi båda kanske ovanligt beroende av varandra och vi hatar att vara ifrån varandra, men två veckor känns verkligen HEMSKT jobbigt. Jag känner redan hur mycket jag kommer sakna honom och hur jobbigt det kommer bli. Att vilja resa bort i tre månader utan min partner finns inte i min verklighet. 

Jag undrar om du kanske känner att du vill resa utan din partner för att få en outtalad "break" från ert förhållande? Att få känna hur det känns utan honom (även om jag såklart inte menar att du kommer vara otrogen eller något sånt!).  Utan mer att bara vara i vardagen utan bråken och så. Om det är så, så kanske du borde tänka på hur ert förhållande utvecklas och om du verkligen vill det här.  

Är det däremot en dröm att få resa själv och han stödjer dig, så kanske det är precis vad som behövs för att få längta efter varandra och hitta tillbaka till vad ni älskar hos varandra. 

Om du redan har bestämt dig för att du inte vill gifta dig så behöver du ju inte oroa dig för att ha råd till resan. Däremot verkar det som om du vet varken ut eller in just nu. Kanske du har en nära vän som du kan prata med? 

Du har helt rätt i att jag varken vet in eller ut..

Det är inte så att jag bestämt vill resa själv, jag vill bara komma iväg och hitta mig själv. Kanske jag kan komma underfund med vad jag vill med mitt liv..

Jag är heller inte helt säker på att jag inte vill gifta mig med honom. Trots allt så älskar jag honom, men alla dessa bråk tar knäcken på mig...

Jag ska ringa min bästa vän ikväll, tyvärr bor hon långt bort...så vi får ta det per telefon..

Lyssna riktigt noga på magkänslan. Den där lilla rösten brukar faktiskt alltid ha rätt...

När jag läser det du skriver så tänker jag: RES!

I mitt förra förhållande var det så där, bråk eller underbart, men det underbara väger inte upp bråket. Ingen förtjänar att ha det så.
Nu är jag gift med en man som innebär att det är underbart för det mesta, normalt ibland och oerhört sällan bråk och då mest för att någon är trött. 
 

Jag har haft två vänner i liknande situation och sa till dem något i stil med: Er relation är inte sund och frisk, en "normal" relation ser inte ut som er. Alla par bråkar, men endast få gånger, ibland och inte så fruktansvärt.

Vill ni slösa bort ert värdefulla liv på en sådan relation när man faktiskt kan leva tillsammans med någon som får en att må bra i princip alla årets dagar. Kärleken är faktiskt inte allt, den räcker tyvärr inte till alla gånger. den behövs ju absolut men man måste kunna fungera ihop och leva tillsammans också. Ni kanske är ett sånt par....där ni älskar varandra och vill ha varandra, men ni fungerar inte ihop...

Visst blir man bröllopssugen när man är på bröllop, ser paret stråla av kärlek & lycka. Det smittar lixom! Samma att hänga här på BT, man bara vill gifta sig!! Men.....man ska ju gifta sig för att man vill dela det livet med sin man. Inte för att få vara brud för en dag & ha fest. Hade jag varit som du, ambivalent i känslorna och tagit ett beslut ena dagen och ett helt annat nästa hade jag pratat allvar med mig själv först. För att komma underfund med vad är jag verkligen vill med mitt förhållande, vad det ger mig och om man har en framtid tillsammans. Sen, det viktigaste av allt..kommunicera med varandra. Utan gap & skrik, kom fram till vad ni vill med ert gemensamma liv. Varför bråkar ni, varför är det antingen himmel eller helvete? Är det något ni kan jobba på? Är det värt det? Varför är vi tillsammans? Det är nog de grundläggande faktorerna ni ska reda ut, innan ni gifter er.
För att dra en parallell med mig själv så kan jag berätta att innan jag träffade min nuvarande sambo hade jag ett långt förhållande, 13 år ungefär. En dag kom jag på att antingen bråkar vi fan alltid eller så ses vi inte. Ibland var det pussinuttigt för att nästa sekund slåss som hund & katt. Och aldrig, aldrig de sista 8 åren kan jag påstå att jag var lycklig. Till slut bröt jag upp, med mkt tandgnisslan, jag förtjänade faktiskt att få vara lycklig alltid och framförallt få må bra alltid. Känna trygghet o harmoni i mitt förhållande. Det hade jag inte då. Jag säger bara: Tack gode gud att vi varken gifte oss eller fick barn. Idag har jag ett förhållande som har allt det jag saknade.
Mitt råd till dig, kommunicera. Lös de problem som gör att ni tjafsar. ta fram varandras nackdelar och jobba med dem, ställ er frågan: kan jag leva med detta? Kan jag ändra mig? Eller är detta helt enkelt som jag är. Påpeka varandras fördelar och kom underfund med om det är något ni vill ta vara på och aldrig vara förutan.

lycka till!

En liten tanke: du skulle kanske överväga att byta din avatar till något annat, så du inte hänger ut din sambo på bild medan du diskuterar ert förhållande på internet? Jag hade tagit väldigt illa vid ig om jag vore han. Det är stor skillnad om man faktiskt är anonym.

Tänkte precis det oxå! Inte så bra kanske att ha den bilden.

Klok som vanligt. Jag reagerade också på det.

TS: Mitt förslag skulle vara att ni 1) lägger bröllopsplanerna på is så länge, och 2) provar parterapi/familjeterapi. Om ni ska leva tillsammans måste ni nog hitta ett bättre sätt att kommunicera och hantera konflikter utan att bli elaka mot varann. Kan ni lära er det kan ni få ett kanonliv tillsammans. Om inte är det kanske dags att gå vidare och hitta någon du fungerar bättre med. Men eftersom ni ändå älskar varandra är det väl värt ett seriöst försök att få det att funka?

Att resa iväg tror jag däremot inte kommer att lösa några problem i er relation. Såna problem löser man I relationen, inte någon annanstans. Jag tycker ärligt talat det låter som att du vill fly från problemen och slippa ta ställning, istället för att stanna kvar och jobba med situationen.

Hmm nu tog jag bort min bild..

Det ser ut som om du dessutom avregistrerade dig!

Annars hörde jag något klokt en gång... En karl sa, han är skild. Att hade jag och frun bråkat, så hade jag inte varit skild idag.

Jag är en sån som tror att man behöver rensa luften ibland. Ibland kan jag undra vad jag gör här och vad skulle vara om jag inte var i den här situationen i livet.. Men sen inser jag också hur mycket jag älskar min karl, att det är värt att kämpa igenom svåra tider tillsammans. Det är ju det som gör oss starka. 

Det är skillnad på bråk och bråk. Oense måste man kunna vara ibland, och arg blir man också ibland, det är oundvikligt när man lever nära ihop med en annan människa. Men det är också viktigt att kunna hålla bråken på en rimlig nivå och inte bli elak mot varandra när man grälar. "Jag blir galen på dig!" är en sak, "Du ditt vidriga lilla kräk!" en annan.

Absolut! Konstruktiva bråk, där man argumenterar så sakligt man kan och utgår från sig själv, gör ju att både man själv, relationen och vardagen kan utvecklas. Bråk som bara blir smutskastning, och för all del även bråk som egentligen inte behöver vara bråk, tror jag riskerar att förstöra ett förhållande mer än det bygger upp.

TS (om du nu är kvar?) - du har fått goda råd från många håll och jag kan bara instämma. Lyssna på din magkänsla.