Hur gör man slut med en vän?

Har läst några trådar här på BT och inser att många upplever samma sak som jag just nu och känner som jag.

Jag har en vän som jag har känt i sen skoltiden, och vi har umgåtts mycket och haft mycket roligt tillsammans. Sedan ett par år tillbaka bor vi i olika städer men vi håller kontakten ganska bra, också hon, och vi ses några gånger om året. På den sista tiden har jag känt att det enda vi pratar om när vi ses är gamla gemensamma minnen; det som händer nu och drömmar och planer för framtiden lyckas vi inte prata om eftersom vi tänker så väldigt olika och helt ärligt är det svårt att få utrymme att själv berätta något alls. Vid ett par tillfällen under vår relation har det varit stora bråk och jobbiga diskussioner och hon har ofta varit irriterad och svartsjuk på mina andra vänner (min syster har frågat flera gånger om hon är kär i mig, halvt på skämt), varit ganska oförskämd och överlägsen - men allt detta har vi liksom kommit förbi med tiden varje gång och det är så klart aldrig ens fel att två träter.

Allt detta har ställts på sin spets nu i och med att hon och hennes jättetrevliga kille har gift sig i sommar och under hela bröllopsplaneringen har jag varit delaktig, i egenskap av tärna. Vi har letat brudklänningar och gått på mässor och liknande, jag har ordnat hennes möhippa och roddat med servering och liknande på själva bröllopet och hjälpt till så gott jag nu kunnat med några mil emellan oss. Jag förstår helt den press och stress bröllopsplaneringen medför men jag blir ledsen varje gång hon fräser något nedlåtande eller bara surt och under hela denna tiden har hon inte heller en enda gång frågat om mig, om min sambo och om du vet, mitt liv i allmänhet. Jag har haft en spännande vår på karriärsfronten men det har hon inte ens noterat och jag vet att jag låter som en gnällig unge men jag känner mig faktiskt trött, ledsen, och lite utnyttjad och blåst och som att det är jag som ger och hon som tar, mer än vad som faktiskt finns att ge. Typ som att hon försöker ta ut så mycket mer än hon satt in, om ni förstår hur jag menar?

Droppen för mig kom när hon i förbifarten nämnde att jag förutom att vara tärna också skulle vara toastmaster - inte frågade alltså, utan nämnde, bara ett par veckor innan bröllopet. Jag funderade på det hela och kände att det blev för mycket att göra för en person och sa därför nej - och då slutade hon höra av sig och började istället beklaga sig på Facebook inför hela världen. Ett par dagar innan bröllopet fick jag ett meddelande i stil med "om du fortfarande ska vara tärna, om det passar damen" och så vidare och jag kände mig så trött och ledsen. Jag tycker ändå att jag har gjort rätt mycket i hela bröllopssammanhanget men samtidigt gnager det dåliga samvetet; är jag en dålig vän? Borde jag ställt upp på det också?

Och så läser jag då flera trådar här som andra tjejer har skrivit och ser att så många tänker och känner som jag - och om det populära uttrycket energitjuvar... Men tänk om jag har fel, tänk om det är jag som är dum? Vad ska folk säga?

Samtidigt så orkar jag inte hålla på så här med henne och ta all skit som hon lastar över och bli behandlad på det sättet hon tycker att hon har rätt att behandla andra som inte gör som hon vill. Jag vill "göra slut" på den relationen för den sitter som en blyklump runt min hals men jag vet inte hur jag ska göra - och även om jag någonstans vet att ta upp det med henne är the right thing to do så orkar jag inte det. Jag vill bara försvinna ur hennes liv lite stillsamt och att hon gör detsamma ur mitt.

Vad hade du gjort i min situation??