Anonym (trött)

Äldre 31 Jul 23:44

15 svar

Trött, ångest och bitter.

Måste bara få spy ur mig lite anonymt...

Nu kommer jag att låta som en jättesjälvisk och bitter människa, och det är väl så när man bara får höra en viss del av en helhet eller får en viss del av information om något/en person - att man lätt tror att det är personen som helhet. Men nej, men grejen är att jag aldrig skulle gnälla om detta till någon omkring mig eller någon som känner mig... ställer alltid upp och tänker alltid på andra före mig själv... måste också tillägga att jag är otroligt barnkär och har väldigt bra hand med barn - om någon skulle tveka efter detta =P Men jag måste bara få pysa ut någonstans...

Jag bor ju ihop med en man, och han har barn sedan tidigare. Dessa barn tycker väldigt bra om mig, vilket såklart är roligt och bra, men utöver detta så är det två barn som inte är så självständiga. D.v.s. de vill sällan leka för sig själva, har sällan inspiration till att göra nått på egen hand eller så. De kan knappt se en film själva utan vill då att man ska sitta bredvid och se den tillsammans. Samtidigt är de alltså väldigt efterhängsna på mig! Innan jag flyttade in här umgicks jag en hel del med min sambo, och även barnen, och jag ägnade mycket tid åt dem då jag var på besök också. Detta fungerar om man är på besök 1 timme, men inte om man bor ihop, då kan man inte ha full uppmärksamhet på barnen (det är stora barn) varje minut av ens dygn, iaf inte jag, jag blir galen! Tro mig, jag älskar barn och tycker de är superviktiga, men då man inte ens kan ta ett steg utan att ha en svans efter sig blir man (iaf jag) tillslut galen! (Kan helt seriöst resa mig upp och gå in i sovrummet för att hämta mig, vända mig om och de följde med, sen då jag går tillbaka går de efter). Sedan jag flyttade in har jag på alla sätt, såväl pedagogiskt som mer rakt ut, sagt ifrån att vuxna behöver egentid också, att jag nu bor här och också har mina saker jag vill göra själv ibland, precis som de (borde) ha, att man inte kan vara med varandra hela tiden. Skämtsamt sagt "hallå, du är som en svans på mig, du kan faktiskt vänta där ute hörru".

Nå, jag ska komma till sak, för det är naturligtvis inte barnen jag är "trött" på, det är ju inte deras fel, det är min sambo! För vart är han medan barnen är klistrade på mig hela tiden? Jo, han ligger inne i sovrummet och ser på tv!? Dessutom är han mycket medveten om att barnen är väldigt efterhägsna på mig och att jag tycker det är jobbigt i längden (att inte ens kunna gå på toa utan att de följer efter och står utanför och väntar) medan han har sagt flera ggr att han är "inte lektypen" och han "har inte lust att rita/spela spel/dylikt med barnen". D.v.s. jag tycker han är väldigt självisk! Det är väl inte alltid man har lust att göra allt här i världen men man har väl ett visst ansvar? Visst tycker jag det är okej att säga ifrån ibland att "nu får du faktiskt lämna mig ifred en stund, jag vill göra det här, hitta på något själv" men för honom är det standard-repliken. Jag har pratat väldigt öppet med sambon om detta och föreslagit att då han legat och sett tv i 3 timmar och jag haft barnen ikring mig vareviga sekund av den tiden skulle han ju faktiskt kunna komma ut och säga "hej kids, ska vi spela ett spel?" eller vad som helst och därmed ger mig frihet att hitta på något eget en stund? Det är trots allt HANS barn?

Mest bitter blir jag över att han börjar jobba imorn, medan jag har min sista semestervecka.... och då tyckte han det var onödigt/taskigt mot barnen att behöva va på fritids så jag kan väl ha dem hemma? Och visst, det kan jag, men jag känner redan nu att jag kommer att bli otroligt trött denna vecka! Speciellt med sådant oengagemang från hans sida! Om han nu tycker barnen förtjänar bättre än "förvaring" på fritids (vilket jag också tycker!) så varför kan han inte anstränga sig till att ge dem något bättre då? När jag tar upp sånt här med honom säger han bara "du behöver inte vara med dem, det är bara att säga åt dem att gå in på sitt rum" vilket jag med mitt samvete inte kan (såklart måste de leka själva ibland, menar inget annat, men att alltid sjasa undan dem för att ha självisk egentid i flera timmar tycker jag är fel!) så då blir det iaf jag som måste fortsätta ta det eftersom han då anser att det är mitt val.

Vet inte ens om ni hänger med =( Känner mig bara trött och slutkörd och bitter över att hela veckan kommer att kännas stressad och jobbig och sen är det full rulle på jobbet igen. Kan tillägga att veckorna jag redan haft inte varit särskilt utvilande. Ursäkta trist inlägg, jag är som sagt inte denna pessemisten i verkligheten, därav klämmer jag ur mig det här.

Anonym (trött)

Äldre 31 Jul 23:49

#1

Hmm ser att det blev väldigt snabbt postat och en del fel här och där, men tror ni förstår. Poängen med inlägget vet jag ärligen inte... skriva av mig? Få lite tankar? Lite pepp? Men kanske mest får arga tillrop =P Nå, det var skönt att få ur sig lite iaf. Ska ta och sova nu =)

mikaela86

Äldre 31 Jul 23:59

#2

Hur gamla är barnen då??

Anonym (1)

Äldre 1 Aug 00:00

#3

Förstår verkligen att du känner som du gör. Tycker inte detta är ok från din sambos sida. Detta är förstås ohållbart ilängden. Det är nog svårt att lösa detta utan prof. hjälp. Gå til familjerådgivningen! Undrar också hur barnen mår egentligen (inget fel på dig alltså) Du verkar göra sambons och exets jobb med barnen. Ställ inte upppå detta!!

Anonym (trött)

Äldre 1 Aug 00:04

#4

Barnen är mellan 7 och 10 år, vill inte skriva ut exakt. Och för att förtydliga: Hittar alltså på massor med dem, såklart behöver de stimuleras och få uppmärksamhet och sällskap. Men det går till överdrift om de i stort sett måste sitta hud mot hud all dygnets tid. Och naturligtvis lägger jag fram detta på ett bra sätt till barnen, det är sambon jag är trött på just i o med det att han inte engagerar sig alls. Det är ju hans barn dessutom. Detta var ett skriva av sig i frustrations-inlägg men de trista känslorna kring detta är i sin helhet sett en liten liten del av alla andra positiva känslor jag såklart också känner!

Anonym (trött)

Äldre 1 Aug 00:10

#5

Anonym (1) skrev 2011-08-01 00:00:57 följande:

Förstår verkligen att du känner som du gör. Tycker inte detta är ok från din sambos sida. Detta är förstås ohållbart ilängden. Det är nog svårt att lösa detta utan prof. hjälp. Gå til familjerådgivningen! Undrar också hur barnen mår egentligen (inget fel på dig alltså) Du verkar göra sambons och exets jobb med barnen. Ställ inte upppå detta!!

Tack, skönt att höra! Nu vet jag att de har en toppenbra mamma, som är väldigt engagerad och barnkär, så oroar mig inte alls på hennes veckor. Sen är min sambo naturligtvis en väldigt fin människa också (skulle inte vara tillsammans med honom annars) och omtänksam... men han har helt enkelt inte så mycket "barntänk" i sig... han är mer "vuxen" mot dem medan jag kanske är mer barn-pedagogisk. Sen visar jag inte barnen min frustration, och jag vet att de känner sig ha en bra relation till mig. Detta märker jag genom att de ofta kommer till mig för att anförtro sig/prata ut eller så, så jag tror de känner sig trygga och välmående här - absolut, de är bara lite väl kvävande ibland (hemskt sagt jag vet). De har även uttryckt att de trivs extra bra på sina veckor här sedan jag flyttade in. Jag är väl mest frustrerad över sambons oengagemang och hans egoism i sina "ja men jag gillar helt enkelt inte sånt" (nehe, men nu har du barn så du måste) och att jag svängs mellan att vilja att barnen fortsätter trivas här och tycka om att vara med mig till att känna att jag måste säga ifrån på skarpen att de inte kan bara med mig hela tiden utan måste komma på annat som är roligt att göra.

Jossen

Äldre 1 Aug 00:19

#6

Det spelar ingen roll hur gamla barnen är, du ska inte behöva ta ansvaret helt ensam ändå. Varför VILL han inte umgås med sina barn, har han svarat på den frågan? Hur kan han tycka att det är OK att han ligger och glor på TV och inte umgås med de?? JAg fattar inte???

Ursäkta mig, men din man framstår som en idiot... Jag förstår att han har bra sidor osv, men att göra sina barn denna otjänst.. Ja jag finner inga ord. Stackarna...

Jag förstår att du inte har samvete att låta de leka själva, eftersom det förmodligen då skulle vara det enda de fick göra.

Har du pratat med barnen om varför de känner att de vill umgås med någon hela tiden?

Vad säger deras mamma? Har du och hon den relationen att ni kan prata med varandra?

Jossen

Äldre 1 Aug 00:24

#7

Usch, förlåt. Läste först nu vad du skrivit tidiagre.

Säg till din sambo hur det får dig att må, kanske skulle det hjälpa om han visste hur dåligt du faktiskt mår över detta.

Hoppas verkligen det löser sig för er!

Anonym (trött)

Äldre 1 Aug 00:29

#8

Jossen skrev 2011-08-01 00:19:51 följande:

Det spelar ingen roll hur gamla barnen är, du ska inte behöva ta ansvaret helt ensam ändå. Varför VILL han inte umgås med sina barn, har han svarat på den frågan? Hur kan han tycka att det är OK att han ligger och glor på TV och inte umgås med de?? JAg fattar inte???

Ursäkta mig, men din man framstår som en idiot... Jag förstår att han har bra sidor osv, men att göra sina barn denna otjänst.. Ja jag finner inga ord. Stackarna...

Jag förstår att du inte har samvete att låta de leka själva, eftersom det förmodligen då skulle vara det enda de fick göra.

Har du pratat med barnen om varför de känner att de vill umgås med någon hela tiden?

Vad säger deras mamma? Har du och hon den relationen att ni kan prata med varandra?

Ja... jag fattar inte heller hur han resonerar ibland =(
Precis så, känner inte att jag kan ta samma roll som honom, hur trist blir det inte för dem då? Sen, som sagt, tycker jag naturligtvis de skulle må bra av att hitta saker de tycker om att göra själva också. Och visst leker de för sig själva ibland, men inte så ofta. Lite tror jag det är "Nyhetens behag" då vi är relativt nyblivna sambos, och att de kommer falla in i vetskapen om att jag "bara" är en av alla som bor här också efter ett tag men.

Jag förstår din fråga, men upplever det inte riktigt som att barnen mår dåligt eller har något problem med att vara ensamma. Har stor erfarenhet av barn och upplever dessa (mest en av dem egentligen) helt enkelt ha den personligheten att hon mer gillar att umgås medan den andre kan uppskatta att vara för sig själv ibland. Dock har jag försökt prata med dem om att jag inte kan vara med dem konstant, men att det inte betyder att jag inte tycker om dem eller vill vara med dem.

Har en relativt bra relation till mamman, men sambon och mamman sköter pratet med varandra. Upplever som sagt dock inga problem där eller att hon relateras/kan relateras något till detta... Skulle mest vilja få min sambo att lyssna och ta till sig lite. På ett sätt skulle jag vilja berätta för honom att barnen uttryckt till mig att de trivs mer här sen jag flytta in, så att han förstår (för han ÄR snäll, och bryr sig väldigt om dem, han verkar bara inte förstå att de faktiskt bryr sig om honom och hans uppmärksamhet också)... som sagt, på ett sätt skulle jag vilja säga det och på ett annat vill jag inte såra honom eller förminska hans roll som pappa.

Anonym (trött)

Äldre 1 Aug 00:30

#9

Jossen skrev 2011-08-01 00:24:05 följande:

Usch, förlåt. Läste först nu vad du skrivit tidiagre.

Säg till din sambo hur det får dig att må, kanske skulle det hjälpa om han visste hur dåligt du faktiskt mår över detta.

Hoppas verkligen det löser sig för er!

Ingen fara, tyckte ditt inlägg/svar var bra och förståeligt ändå! =) Tack för din kommentar! Jo, måste försöka förklara för honom mer/bättre....

Emblas Mamma

Äldre 1 Aug 06:20

#10

Vilken jobbig situation, jag skulle nog bryta ihop jttetidigt!
Man ska inte behöva leka med ett barn eller vara hos det precis hela tiden,
barn måste lära sig vara för sig själva, leka för sig själva osv.

Min dotter på 3 år kan leka jättebra själv, hon kan se en hel film själv, leka med sina dockor själv eller något annat på sitt rum i en halvtimme åt gången iallafall. (hon trivs väldigt bra med det)
Det är otroligt skönt. Tycker själv det är tråkigt att leka och det gör jag bara inte. Läser böcker, spelar spel och sånt men inte så mycket mer.

Jag undrar om det beror på något särskilt som din sambos barn inte klarar vara själva en minut?
Det är svårt för mig att tro att någon bara måste ha närhet 24timmar om dygnet utan nonstop. Särskilt inte när man är i den åldern.

Din sambo gör givetvis fel som inte hjälper till när du är trött,
det är hans barn och hans ansvar - även om jag förstår att det är ditt ansvar med nu när ni bor ihop.
Jag tycker du ska sätta ner foten och berätta hur du känner!
Själv hade jag blivit fullständigt galen!

www.rodens.blogg.se

Anonym (trött)

Äldre 1 Aug 08:22

#11

Emblas Mamma skrev 2011-08-01 06:20:32 följande:

Vilken jobbig situation, jag skulle nog bryta ihop jttetidigt!
Man ska inte behöva leka med ett barn eller vara hos det precis hela tiden,
barn måste lära sig vara för sig själva, leka för sig själva osv.

Min dotter på 3 år kan leka jättebra själv, hon kan se en hel film själv, leka med sina dockor själv eller något annat på sitt rum i en halvtimme åt gången iallafall. (hon trivs väldigt bra med det)
Det är otroligt skönt. Tycker själv det är tråkigt att leka och det gör jag bara inte. Läser böcker, spelar spel och sånt men inte så mycket mer.

Jag undrar om det beror på något särskilt som din sambos barn inte klarar vara själva en minut?
Det är svårt för mig att tro att någon bara måste ha närhet 24timmar om dygnet utan nonstop. Särskilt inte när man är i den åldern.

Din sambo gör givetvis fel som inte hjälper till när du är trött,
det är hans barn och hans ansvar - även om jag förstår att det är ditt ansvar med nu när ni bor ihop.
Jag tycker du ska sätta ner foten och berätta hur du känner!
Själv hade jag blivit fullständigt galen!

www.rodens.blogg.se

Tack för dina tankar, så otroligt skönt att höra att man inte är ensam om att bli galen om sådana här situationer! =P

Nu blir ju alltid sådana här inlägg så vinklade, naturligtvis kan barnen vara själva ibland, och är det - men just då det blir sådär intensivt känns det verkligen som att de är runt mig non stop. Sambon säger ju att innan jag flyttade in så lekte de ju själva mestadels, så jag tror det är lite nyhetens behag för dem (bara bott här ett par månader), de tycker väldigt bra om mig och vill därför vara mycket med mig. Jag hoppas att jag tillslut för dem blir mer vardag och "en i familjen" och att de sen återgår till att vara mer ensamma. Men sen är ju alla lite olika också, just ett av barnen är mer sällskapstypen. Nå, jag måste iaf prata mer med sambon vid tillfälle, precis som du skriver! Tack =)

Jossen

Äldre 1 Aug 22:58

#12

Anonym (trött) skrev 2011-08-01 00:29:32 följande:

Ja... jag fattar inte heller hur han resonerar ibland =(
Precis så, känner inte att jag kan ta samma roll som honom, hur trist blir det inte för dem då? Sen, som sagt, tycker jag naturligtvis de skulle må bra av att hitta saker de tycker om att göra själva också. Och visst leker de för sig själva ibland, men inte så ofta. Lite tror jag det är "Nyhetens behag" då vi är relativt nyblivna sambos, och att de kommer falla in i vetskapen om att jag "bara" är en av alla som bor här också efter ett tag men.

Jag förstår din fråga, men upplever det inte riktigt som att barnen mår dåligt eller har något problem med att vara ensamma. Har stor erfarenhet av barn och upplever dessa (mest en av dem egentligen) helt enkelt ha den personligheten att hon mer gillar att umgås medan den andre kan uppskatta att vara för sig själv ibland. Dock har jag försökt prata med dem om att jag inte kan vara med dem konstant, men att det inte betyder att jag inte tycker om dem eller vill vara med dem.

Har en relativt bra relation till mamman, men sambon och mamman sköter pratet med varandra. Upplever som sagt dock inga problem där eller att hon relateras/kan relateras något till detta... Skulle mest vilja få min sambo att lyssna och ta till sig lite. På ett sätt skulle jag vilja berätta för honom att barnen uttryckt till mig att de trivs mer här sen jag flytta in, så att han förstår (för han ÄR snäll, och bryr sig väldigt om dem, han verkar bara inte förstå att de faktiskt bryr sig om honom och hans uppmärksamhet också)... som sagt, på ett sätt skulle jag vilja säga det och på ett annat vill jag inte såra honom eller förminska hans roll som pappa.

Då tycker jag du ska säga det, precis som det faktiskt är och att du inte vill förmiska hans roll som pappa. Men det gör du inte. Du säger ju allt det för att du bryr dig och tycker om han och hans barn mycket.

Jag tycker du verkar toppen som engagerar dig i detta, många hade bara sktit i barnen. Men inte du!
SÄg du till honom precis hur du känner och hur du önskar att situationen var, jag tror han kommer förstå så småningom. ( Ibland tar det ju ett litet tag och några "tillsägningar" innan vissa saker går in)

Anonym (trött)

Äldre 2 Aug 09:16

#13

Jossen: Tack! Jo jag bryr mig mycket om barnen (barn i allmänhet) och min sambo. Jag pratade lite grann med honom igår och det kändes som om han tog till sig lite bättre, skönt!

Tack alla för era kloka tankar och svar! Känner att jag kan "avsluta" denna tråd nu, men vill någon skriva något mer får ni naturligtvis det =) Den dör väl ut av sig själv.

Anonym (CH)

Äldre 2 Aug 09:46

#14

Förutom att jag tycker att din man ska ta sitt föräldraansvar osv. som andra har skrivit, så undrar jag hur de leker med andra barn? Kan en lösning vara att bjuda in andra barn för att de inte ska vara som plåster på dig?

Anonym (trött)

Äldre 7 Aug 19:09

#15

Anonym (CH) skrev 2011-08-02 09:46:30 följande:

Förutom att jag tycker att din man ska ta sitt föräldraansvar osv. som andra har skrivit, så undrar jag hur de leker med andra barn? Kan en lösning vara att bjuda in andra barn för att de inte ska vara som plåster på dig?

Hej! Jo absolut, när man bjuder in andra barn leker de gärnet! Löste faktiskt slutet på veckan genom att hon lekte en del med kompisar =) Sen har jag och sambon pratat ut lite mer också. =)

Trött, ångest och bitter.

INNEHÅLL