När du blir riktigt sur - hur reagerar du?

Vi är osams väldigt sällan, och aldrig så att vi är riktigt arga på varandra, har aldrig höjt rösten åt varandra eller så, bara snäst till någon liten gång på 2,5 år. (Och då har vi gått igenom en hel del problem och jobbiga situationer, inte mellan oss, men omständigheter liksom) Vi är båda tjuriga när vi är sura, men det varar bara max fem minuter, båda hatar verkligen att vara osams och att den andra inte är glad, så då brukar vi konstatera "Ok, vi är hungriga, nu tar vi något och äter" och så gör vi det och konstaterar att det bara var en småsak/löser problemet tillsammans och så är vi glada. Ingen av oss skulle rusa ut ur rummet eller något, det är verkligen ingen bra lösning... Ok, vi bor ju inte ihop, men ingen av oss har någonsin hanterat konflikter så med våra föräldrar och syskon heller, då har vi löst/löser sakerna direkt och pratat om det. Båda tycker det är bättre att prata och försöka lösa problemen.

Och när vi blivit lite sura per sms eller telefon så undlåter vi aldrig att svara- ingen av oss skulle någonsin kunna låta bli det. Jag har tänkt ett par gånger "nej, jag tänker minsann inte svara, han kan gott sitta där utan svar". Fast samma minut har jag skickat ett svar, jag älskar honom så mycket att jag aldrig skulle kunna hålla honom på sträckbänken!

Haha, och vi har aldrig varit sura på varandra om vi har mat i magen och jag inte har pms xD

Menar inte att man inte älskar varandra om man bråkar så klart, men det är ändå den starka kärleken oss emellan och viljan att den andra ska må bra som gör att vi kommer så bra överens och överser med saker, jag mår hellre lite dåligt en stund än att han gör det, och han känner likadant. Så då blir det lugnt och bra :)

Jag är en humörmänniska och kan fräsa till åt sambon för småsaker.
Han däremot har typ inget humör...
Eller det ska i alla fall gå väldigt långt innan han blir arg, och blir han arg så är det nästan uteslutande orättvisor som utlöser det. Som om jag berättar att jag blivit orättvist utskälld på jobbet exempelvis då kan han bli riktigt arg på den som skällde på mig...

När jag blir arg så brukar han lätt kunna få mig att komma av mig och skratta istället. Så det är väldigt sällan jag är arg läng eller "på riktigt" så att säga... 

(Blandar lite svar till dig och allmän diskussion här...)

Det är ju skönt att ni inte bråkar så mkt, utan löser problemen innan de uppstår. Sådana egenskaper ska man vara rädd om men jag tycker det kan vara befriande med en riktig urladdning ibland "bara för att". Vi bråkar inte heller anser jag, utan våra "gräl" (diskussioner kring oenigheter mer kanske) handlar mer om att vi stör oss på saker just där och då, och då tar man upp det innan det blir ett bråk. Jag kan bli så fruktansvärt arg på att han alltid lyckas vända på saker så att jag håller med honom fast jag inte vill :P Jag tycker att jag är allmänbildad, men han har ju kunskaper i så många områden att jag inte har en chans, haha (jag Googlar hans påståenden när jag tror att han skarvat lite, och han har alltid rätt...)

Jag antar att det är "smällar man får ta" när man lever ihop med en väldigt passionerad människa, att han även lever sig in i diskussioner. Han är ju en som engagerar sig och går upp i allt han gör (inkl i mig) och då antar jag att fallet är hårdare när man stöter på motgångar. Jag vet ju att han och hans ex hade många och högljudda gräl under tiden de var ihop, och de var av samma sort båda två - de hetsade varandra och stegrade grälet tills de inte visste vad de bråkade om längre. Jag tror mer på att släppa det och prata sansat om det när känslorna svalnat, annars hade vi nog haft passionerade gräl om väldigt mycket :P

Jag måste också säga att de bråk jag hade med min familj inte går att jämföra med de jag har med den jag lever ihop med. Åtminstone vi har en helt annan relation med föräldrar och syskon än vi har med varandra, och därför stör man sig på helt andra saker och man reagerar på helt andra sätt när argumentationer uppstår. Vi bråkar oerhört lite i min familj, och jag minns inte när vi hade ett riktigt gräl ens när jag bodde hemma (det var iofs nästan 10 år sedan). Det är småtjafs om oviktiga saker som man glömt en kvart senare.

Vi bråkar väldigt sällan faktiskt och dom få gånger som det händer är det för det mesta jag som är på sämre humör. Min man är nog bland världens stabilaste människor i frågan om humör. Han höjer typ aldrig sin röst mot mig och han brukar alltid få mig att lugna ner mig om jag skulle vara upprörd. Han är en riktig klippa. :)

Däremot kan jag höja rösten när jag blir upprörd. Jag har aldrig vart jätteförbannad på min man, men jag har varit det på mitt ex. Den gången skrek jag så att det hördes i hela rasthallen i skolan.

Ok, ja, man är ju olika så klart, men vi tycker båda att det är viktigt att kunna behärska sig och inte höja rösten och tänker alltid på hur vi kan forma om vår personlighet så vi har inget behov av att bara få ur oss det liksom :)

Vi bråkar aldrig på det sättet. Om det har varit någonting så ser jag att han går och trycker med det och är lite avståndstagande och då har jag frågat vad det är.

När jag blir sur så är det av en anledning och då talar jag om det och sen är det bra igen, jag måste bara få säga vad det är jag reagerade emot. Vi är nog rätt lika konflikträdda men jag tycker att vi därmed är varsamma mot varandra. Man får tänka på att uttalade ord aldrig går att ta tillbaka.

Känner själv att jag har mognat i mitt beteende. Förr kunde jag bli sur och gå runt och tjura. Men inte sedan vi träffades, kärleken är för värdeful för det. Däremot har jag blivit ledsen någon gång, men då säger jag och visar det.

I ett tidigare förhållande levde jag knappt tre år med en man som jag nog skulle beskriva som narcisist. Han blev oberäknerligt sur och tjurade och gnälde utan att man kunde förutse när det skulle hända. Jag upplevde det som väldigt barnsligt och allt gick naturligtvis ut över mig hela tiden. Såå glad att det förhållandet är förbi. Det förhållandet gör nog att jag uppskatta mitt nuvarande förhållande ännu mer.

Jag o min sambo bråkar sällan men kan vara lite tjuriga ibland - speciellt om magen är tom!  Men prcis som förlovadflicka så säger vi oxå att nu får vi äte något!

När vi träffades var han hopplös! Han blev sur o tjurade men sa inget för han ville inte ha bråk.  Men jag märkte ju att han var sur! O det resulterade i att det blve bråk ändå...

Nu talar vi om när vi blir sura för något direkt så man kan reda ut det på en gång. Bättre att bråka 10 minuter än att sura i flera dagar!

Min sambo menar att han tar hellre ett stort bråk så det blir ur världen, istället för utspridda små bråk. Problemet är att vi aldrig kan lösa problemen då det är så många på en gång...

Om jag berättar för honom om något som han gjort fel, så kontrar han med vad JAG gjorde fel för ett år sedan och att jag minsann inte ska yttra mig om den saken. Istället för att ta till sig kritiken och säga att "ja jag gjorde kanske fel där, det ska inte hända igen." Så säger han "Jaha, men DU gjorde si och så förra året, så du är inte mycket bättre!" Och då blir jag sur över att han inte kan hålla sig till ämnet utan ska försvara sig hela tiden och så fortsätter det.

Dessa bråk slutar oftast med att han säger att "nu har vi tjafsat om detta i tre timmar, så nu orkar jag inte prata om det mer." Och så blir jag tvingad att lägga ner, trots att det finns en massa ouppklarat...

Jag är väldigt temperamentsfull och kan vara tjurig ibland och när jag är det blir jag envis. Bråken brukar börja med en explosiv diskussion men slutar med att jag håller käften, samlar mig och lugnar ner mig och sedan pussas vi :)

Ja känner precis lika som du Dejli.

Ja har aldrig o ja menar verkligen det aldrig varit en som skriker o bråkar. Diskuterat mig fram saker. Min sambo nu har väldigt hett temperament, men som du skriver ber om ursäkt efteråt.

Hur elakt det här kanske än låter, men skönt att höra att fler är i den situationen, jag älskar min sambo o vill inte sluta, men nog så jobbigt det kan va att det ska bli tjafs fast det egentligen va en skitsak. Börjar han skrika o gapa så slutar ja lyssna, sen när han har gapat färdigt så frågar ja om han är klar, ibland gapar han vidare, ibland lugnar han sig. Sen klart när det blir för mycket så gapar ja tillbaka. Usch va hemskt det låter när ja läser min egen text, men ja vet att det har med temperament o göra.