så tröttsamt..
alltså, jag vet inte vad poängen med detta inlägg är.. kanske att bara få skriva av mig lite frustration?
jag har en syster, som jag tycker innerligt mycket om, men som jag blir så otroligt trött och less på - och tyvärr allt oftare.
hon är yngst av oss syskon och har alltid haft en dramatisk tyck-synd-om-mig-ådra.
dessutom är hon långsint och ältar gärna gammalt groll från skoltiden. än idag! trots att det gått närmare tio år sedan händelserna..
hon har haft en del dåliga relationer och ältar gärna dessa och hur taskigt hon haft det och hur jobbigt det är och hur lite alla förstår henne. hon har numera ett förhållande med en supersnäll kille (nästan för snäll) och eftersom det inte finns några större fel i relationen så känns det som hon letar annat att störa sig på.
de har tillsammans gjort en hel del dåliga val och satt sig i skiten vad gäller ekonomi, alltså får jag titt som tätt kört i halsen att jag inte förstår hur det är att inte ha pengar och att hon minsann har det så mycket jobbigare än vi andra syskon (trots att hon inte har nån som helst insikt i min ekonomi...).
utöver detta beklagar hon sig ofta och gärna över hur lite vänner hon har, hur lite jobb det finns att söka, hur mycket idioter som bor i den här stan osv osv osv. det tar liksom aldrig slut.
alla eventuella glädjeämnen lyckas hon alltid hitta något negativt i. om vi i övriga familjen sitter och diskuterar allmänna samhällsfrågor lyckas hon alltid snappa upp nåt negativt som hon tar personligt och blir sur och arg över.
jag har alltid haft lätt för mig i skolan, jag har haft ett jobb (inte nåt höjdarjobb, men ändock ett jobb) under några år innan jag började plugga och har precis avlagt examen. har dessutom "hittat" mannen i mitt liv och vi gifter oss om tre veckor. och på nåt sätt så ligger mitt liv mig alltid till last i samtal med min syster, det är alltid så att jag inte ska säga nåt eller ha nån åsikt eftersom jag "inte förstår hur det känns" osv.
jag har haft jobbiga tider i mitt liv också, min skoltid var tuff till följd av att jag inte ser ut som alla andra och mitt ex var långt ifrån någon idealpojkvän. men jag har inte låtit mitt liv kretsa kring de svåra åren i livet, utan valt att låta historia vara historia. och på nåt vis så ska det ligga mig till last?
jag är så himla trött på hennes lynnighet och pessimistiska tänk.
hittills har jag försökt att bara inte bry mig, men nu känner jag hur irriterad jag blir när jag hör hur hon börjar gasa igång och gnälla på nåt nytt (eller gammalt..)
vi bor inte i samma stad längre, men jag vet att hon har börjat prata om att kanske flytta till samma stad som mig eller åtminstone i närheten. jag vet ärligt inte om jag orkar med att hon kommer tillbaka i min omedelbara närhet för att fortsätta klaga och gnälla resten av livet.. det är så himla störande bara.
bara går och väntar på att hon ska hitta massa fel på bröllopet och börja klaga på de andra gästerna och hur tråkigt det är, att hon inte har nån att prata med etc etc.
som sagt, det här är nog verkligen en tråd helt utan mening. men jag behöver få ur mig lite.....