Får vi barnlösa inte umgås med de som har barn?
Jag har valt att umgås med mina vänner på grund av deras omtanke, humor och härliga personligheter. Men nu börjar allting handla om livsstil istället. Vi är nygifta och bor i lägenhet, flera vänner har hus och barn. Plötsligt blir man mer eller mindre utfryst! Jag tycker att mina vänners barn är superhärliga charmtroll allihop och har absolut inget emot att deras mödrar lyssnar med ett öra på det jag säger medan de med andra örat håller koll på sitt barn. Detta har jag varit tydlig med, och de får berätta om sin tillvaro hur mycket de vill. Skulle jag bara vilja diskutera bröllop har jag ju BT att tillgå!
Men dessa kvinnor verkar ha blivit sjukt obekväma i mitt sällskap! Som att jag inte är det minsta intressant att träffa längre bara för att jag inte har någon egen erfarenhet av att byta vare sig blöjor eller takpannor. Börjar tröttna på denna attityd, jag bryr mig väl inte om att bebisen skriker, det är ju ingen robot! Men de verkar skitstressade och muttrar något om att "det var ju synd att han inte vill sova nu när du är här".
Droppen var nu i helgen. Jag bor 20 mil från min familj och två av mina nämaste vänner. Dessa två fick väldigt god kontakt medan de planerade min möhippa. Till saken hör att deras döttrar föddes i april med bara några dagars mellanrum. De visste om att jag var i stan i fredags, men inte fan sa de nånting om att jag kunde komma förbi när de skulle träffas med sina barn och karlar och grilla. Men visst, jag bor långt bort och de får gärna umgås och prata barn så det står härliga till utan störande moment som nygifta, barnlösa personer. Den biten känns ganska OK.
Till saken hör dock att den främsta anledningen till att jag åkte hem just denna helgen var att jag på lördagen skulle komma hem till det ena paret (min bästa vän för övrigt). Jag var där och det var toppen, jag lekte med hennes dotter, hjälpte till med maten, vi promenerade och tog en fika på stan, och sen visade jag lite bilder från bröllopet. Kort sagt en väldigt mysig dag och kväll. Ömsesidigt trodde jag, tills jag igår kväll läste hennes blogg. Ett långt inlägg med bilder och anekdoter från deras grillkväll på fredagen, massa tack och kram och liknande. Nästa inlägg var från nån lunchdejt med en kollega i måndags.
INTE ETT ORD om att jag åkt 20 mil för att umgås med henne och hennes familj! Det var som om jag aldrig varit där. Och hon är typen som bloggar om ALLT, framför allt roliga händelser i hennes liv. Hur fan kan man dissa sin bästa vän på det sättet? Det var första gången jag hade tillfälle att hälsa på dem sedan januari, och när vi sa hejdå var hon översvallande glad och tacksam över att jag hjälpt till med mat och disk och tagit lillans små klagoläten med ro. Fattas bara! Jag tyckte såklart att det var hur mysigt som helst att ses.
Men man får väl hålla sig till de vänner man har som fortfarande är barnlösa, och inse att man inte duger något till förrän man blir gravid...
Tankar och synpunkter? Fler i samma situation?