Hur ska jag orka?

Det enda jag kan säga är att, det kommer vara värt att vänta på ert barn. Jag har velat ha barn i säkert 2 år med min M2B, men han har inte velat. Nu börjar han "mjukna" lite och vi gifter oss nästa år. Dock kommer det inte bli barn förns jag har tagit min examen och jag har 2,5 år kvar. Längtar ihjäl mig, men det kommer vara så mycket bättre och "säkrare" att få barn när jag är klar med skolan och förhoppningsvis har fått ett fast jobb. Bättre med pengar = säkrare tillvaro om något mot förmodan skulle hända.
Du är ung och kan gott vänta med barn :) ge det lite tid, den akuta barnlängtan går över efter ett tag och som du själv säger det är bättre att vänta.
lycka till med din längtan :)

Ni är fortfarande unga, och det är klokt att vänta med barn tills ni båda är mer etablerade och har jobb, lägenhet och ekonomi för att bli föräldrar. Det är inte roligt för barn att växa upp på socialbidrag och aldrig ha råd med allt som kompisarna får.

Att du längtar så starkt nu verkar hänga ihop med dina känslor kring aborten. Det är en dålig anledning att skaffa barn! Tvärtom vore det bra att klara ut dina känslor kring detta först, så att du känner dig stark och stabil kring barnfrågan när det första barnet väl kommer. Gå och prata med någon! Kontakta ungdomsmottagningen, de kan ge dig en samtalskontakt.

Du är inte dum! Du hamnade i en svår situation, och du hanterade den på det bästa sätt du kunde. Nu har du jobbiga känslor, och är inte längre säker på hur du ska hantera ditt liv och dina känslor. Du ber om råd istället för att köra på med den ena eller andra lösningen, vilket är klokt när man känner sig osäker. Men råd och stöd från professionella är bättre än råd från främlingar på nätet!

Jag tror att det är lätt att känna ånger och skuld kring saker man har gjort tidigare, din abort exempelvis. Det är lätt att man glömmer att man fattade beslut efter känslor och omständigheter som gällde då. Jag är säker på att så gott som alla kvinnor som genomgår abort har goda skäl för det och så hade även du.

Mitt råd till dig är att gå ut gymnasiet och vänta med att skaffa barn till ni känner er redo och trygga för det.

Tack för era fina svar.
Jag vet ju själv också att det som är bra är att vänta - vad gör egentligen ett år i det stora hela? Det problem jag har är just att få mig själv att acceptera att det är så det är - att det inte spelar någon roll hur mycket den försöker övertala mig till att det egentligen inte är några problem (när jag ju VET att jag vill ha det på ett visst sätt!).

Att prata om det... jag pratar en hel del med min m2b (hela vårt förhållande är uppbyggt på kommunikation, så det skulle inte fungera annars) och han skuldbelägger mig inte alls på det sätt som jag gör själv för aborten. Inte egentligen för att jag är emot abort eller tycker att det är fel - men för att jag kunde sätta mig själv i den situationen. Förmodligen har ni som skriver att mina nuvarande känslor har med aborten att göra rätt. Det var trots allt sådant kaos så det hade varit väldigt konstigt om inte annat.

Jag vill ta studenten som alla andra. Inte gå runt med en bebis eller jättelik mage på studentdagen.
Precis lika mycket vill jag vara så fin  jag någonsin kan på vår bröllopsdag - just för att det är en sådan dag som aldrig kommer igen och då tycker jag att man ska göra det mesta av den. Inte för att man inte kan vara vacker som gravid, men ja, jag tror ni fattar vad jag menar... Jag köper alla min m2bs argument för att vänta, min längtan är irrationell och jag skulle ge vad som helst för att "stänga av den" och sedan återvända till den om ett par år.

Det komiska i det hela är att jag egentligen inte ens tycker om barn. Det kanske är hemskt att säga - men jag är långt ifrån en av de där människorna som bara "ääääälskar barn". Tvärtom, jag tycker är väldigt restriktiv i vilka barn jag tycker om. Ändå har det blivit en så viktig fråga för mig.

Jag var 19 när jag fick min son och min sambo var 23. Vi ville båda ha barn tidigt och det var ett gemensamt beslut. Jag hade dock gått ut gymnasiet och detta var VIKTIGT för mig att jag gjorde. Jag ville känna att jag åtminstone skulle ha en färdig gymnasieutbildning om jag skulle behöva söka jobb. Nu behövde jag inte tänka på det eftersom jag kom in på min drömutbildning på universitetet och hann gå där ett halvår innan jag fick ta ett studieuppehåll. Jag vet inte hur det känns att ha gjort en abort men jag vet hur det känns att ha det där enorma suget efter barn. Det finns ingenting jag hellre vill ha än ett litet syskon till min son men jag vet att jag måste vänta. Jag har bestämt mig för att nu ska jag bli klar med min utbildning och även om jag längtar så mycket att jag till och med har gråtit över det så vet jag att det absolut bästa för mig och mina barn (nuvarande och framtida) är att jag väntar. Jag vill inte att de ska behöva lida för mina val och för att jag "själviskt" ville ha ett till.

Däremot är jag säker på att ni skulle klara er om ni fick barn! Det går alltid att lösa allt och visst får man leva snålt men det är värt det tusen gånger om och man behöver inte alltid ha de nyaste och finaste grejerna. Jag tycker dock att du ska försöka hålla ut ett år så du har din gymnasieutbildning och ta ditt körkort, för båda de sakerna är otroligt skönt att ha klart när man får barn. Jag hade inget körkort och fick kämpa för att finna tid till att ta det! Ett år går fort jag lovar och snart är du där och då kommer du känna att all väntan var värd det och du kommer vara glad att du väntade och gjorde klart allt det "praktiska" före så du kan lägga din tid och energi på din lilla bebis

Om det är något som jag gärna vill ha och längtar efter och ser någon med det försöker jag att tänka "Vad kul för henne/honom/dom, det ska jag med få/åstakomma/skaffa en dag". Det funkar ganska bra för mig. Ibland kan det ju vara lite kul att vänta på och planera för något man längtar efter också så jag skulle om det var jag försökt göra det bästa av situationen. När du tycker att det känns jobbigt kan du ju tänka på alla mysiga stunder och saker du kommer att kunna göra med ditt blivande barn om ett år eller två som kanske inte hade funkat i dagsläget.

Hoppas det löser sig till det bästa! :)

Nej jag tycker inte alls att du är dum!
Vet precis hur du längtar! (dock har jag aldrig gjort abort så det kan jag inte sätta mig in i),
däremot vet jag att många känner som du efter n abort, en längtan om att skaffa ett barn iallafall.

Jag tycker inte det är fel att skaffa barn när man är ung,
själv blev jag gravid när jag var 19 år och hade i princip gått ur gymnasiet.
Jag vill ge dig ett litet tips nu: Gå ur gymnasiet innan du blir gravid, för det bästa du kan göra är att skaffa ett jobb, antingen som helanställd eller timanställd,
det gör myket om du hinner jobba 6 månader eller gärna ett år. Din föräldrarpenning kommer stiga och du slipper oroa dig lika mycket för ekonomin!
Jag hann jobba ett litet tag och föräldrarpenningen höjdes från det lägstaa (100-någonting) till 450kr/dag.

Det gör enorm skillnad :)

Så mitt råd är att vänta i allafall ett år till, tills du gått färdigt skolan och kanske hunnit jobba en liten del innan!

Tycker det är roligt att ni /du?längtar efter barn och hoppas det blir bra när barnet väl kommer!
Bra att du försöker tänka ut både för och nackdelar! Det kommer du långt med! :)

Lycka till!

Du har fått många bra svar ovan så jag ska inte upprepa dem. Funderar på om du inte kan fokusera och planera bröllopet istället. Att lägga all tanke på det kanske kan hjälpa dig att tänka på annat än att skaffa barn just nu.

ClaraH: Det är faktiskt lite min tanke. Jag ser ju otroligt mycket fram mot bröllopet, så det vore ju bara dumt att släppa allt för att jag inte riktigt kan vara logisk i mina känslor. Där är också anledningen varför jag skriver detta här och inte på någon av alla de barnsidor som finns - något säger mig att om det finns något som kan mata min längtan och göra mig blind så är det att sitta och läsa långa trådar om gravida och barn.

- Till alla -
Jag kan inte med ord beskriva hur otroligt skönt det är att läsa det ni skriver. Mycket av att jag mår så dåligt över det här tror jag egentligen har att göra med att jag dessutom skäms över det - det blir så att säga en ond spiral när jag börjar tänka "Tänk om..." samtidigt som jag tycker att jag är dum som gör det. Det blir lite som att försöka att inte tänka på en vit kanin. Tack vare det ni skriver så känner jag mer och mer att det inte är fel att känna som jag gör - men att det i sin tur faktiskt inte behöver betyda att jag hemfaller åt mina egna önskningar!

På sätt och vis så tror jag att det är bra att längta, även om det är jobbigt. Både jag och BM är ju unga, och jag vill inte riskera att göra något som kan bli så fel som ett barn. Inte för att jag tror att man blir en sämre förälder när man är ung, men för att jag faktiskt tror på det här med att man som yngre kan ha en sämre impulskontroll. Om ett år är vi förstås fortfarande unga, men då har vi fått längta i över ett års tid och blivit säkrare i vårt beslut. Det tror jag är nyttigt.

För att göra det lite lättare för mig själv så har jag skrivit ihop en liten lista med saker som jag faktiskt vill ha gjort innan dess att vi satsar på ett barn, helt enkelt för att det är sådant som jag tror att man riskerar att ångra annars. Det är inga komplicerade grejer, men för någon som är så överanalytisk och funderande som jag är det bra att komma på bra och roliga saker som jag/vi vill göra själva ;)

- Jag vill ta studenten.
- Jag vill åka på semester med M2B - både "inomlands" och utomlands. På grund av ekonomin har vi inte gjort det på tu man hand hittills, men snart blir faktiskt första gången då vi drar iväg på en romantisk weekend :) Utomlands kanske inte blir förrän bröllopsresan - men där har vi återigen något att se fram mot!
- Jag vill gifta mig. Vi har en jättefin lokal bokad och jag hoppas att det kan bli en hejdundrande fest.
- Jag vill ha ett jobb innan/under graviditeten. Det behöver inte vara något flashigt - jag tycker faktiskt att det är rätt trivsamt att stå i affär eller städa. Sedan om jag hinner jobba där ett år eller mer innan det blir dags för barn, det får vi se.

Återigen, tack för att ni hjälper mig se på situationen med lite mer krassa ögon. När man sitter ensam och bara längtar är det så lätt att man blir blind, att man tappar perspektivet och glömmer det som egentligen är viktigt. Jag har ju min man - den person som jag vill leva resten av mitt liv med. Och, för att använda hans ord: "När vi får barn, då kommer det att vara awesome!".
Bara att ha fått ut hur jag känner i skrift och läsa era kloka svar har fått mig att stanna till, andas, och inse att det faktiskt inte behöver vara så hemskt. Längtan kommer säkert finnas där, men det är inget fel med den. Lika lite är det något fel på att vänta.

(Och har jag redan längtat i tre månaders tid så kan jag väl lika väl längta i tolv till?! Det har ju faktiskt redan gått 20% av tiden! )

Bra att du inser att det är bättre att vänta bara lite till :) Inte för att man inte kan vara en bra förälder när man går gymnasiet, min klasskompis har två barn och det funkar. Men det är väldigt jobbigt för henne också, hon går och lägger sig tidigast två om nätterna och gör ofta läxor fram tills fyra eller så för att hon hinner inte med allt hon måste göra på dagarna. Och jag märker på henne att även om hon älskar sina barn så är det faktiskt lite jobbigt att behöva skynda sig ifrån skolan för att hämta barnen på dagis när andra går och fikar eller något. 
Och låt säga att du blir gravid, du kommer kanske missa en massa skola för att du mår dåligt och sedan kommer du kanske behöva vara mammaledig fram till studenten!
Har du inga barn i din närhet du kan passa som kan ta ner dig på jorden? Själv passar jag min lillebror på 3 år väldigt mycket när jag är hemma hos familjen och det påminner mig alltid om hur jobbigt det faktiskt är att ha barn :P