Flytta eller inte?

Jobbig situation.
Men det behöver inte betyda slutet bara för att du flyttar. Ge det en chans först.
Och känner ni att det inte fungerar ja då har ni provat.
Man ska aldrig tränga undan sitt eget välmående, inte ens för kärlek.

Klarar inte av att vara särbo,vi vill inte de... :( 
Jag förstår vad du menar, men jag vet ju inte ens själv vad jag vill, vad som är bäst för mitt välmående??
Är jag utan min sambo om någon av oss är borta någon dag så är det skitjobbigt också ;(
Älskar ju honom och vill ju dela mitt liv med han, men helst vill jag ju att vi flyttade till min hemstad,men de vill ju inte han och jag måste ju respektera detta också. Ibörjan av vårt förhållande trodde jag inte alls detta skulle bli ett problem att jag skulle längta "hem".

Finns det andra som har samma dilemma eller nått mer förslag? 

Jag tror inte på icke-bestämda långdistansförhållanden. Något år hit eller dit, men med en tydlig begränsning. Så du får nog bestämma vad som känns viktigast för dig och om det skulle kunna funka för er. Jag vet att det inte hade gjort det för mig.

Vad är det som gör att du vill flytta? Längtar du dit, eller längar du bort från platsen du är nu? Jag är lite i din situation, fast tvärt om - det är jag som sitter på familjegården och min sambo vill helst bo i Sthlm. Nu har vi löst det med en liten övernattningslägenhet där istället, och så veckopendlar han till vårt hus ca 1½h norr om stan tills han känner att han kan släppa taget (vilket han vill, men han behöver "skolas in" lite). Vår överenskommelse är också att om säg 30 år när de barn vi förhoppningsvis får inom några år är stora nog att, om de vill, ta över huset så flyttar vi tillbaks till Sthlm (om han fortfarande vill det då).

Det har dock tagit många vändor innan vi hamnade där vi är idag. Till att börja med ville han verkligen inte ut på landet. Han har ett jobb han älskar, och har alla sina vänner och familj där. Dock inga föräldrar då de är döda... Jag å andra sidan är lanttjej och känner mig verkligen inte hemma i stan alls. Jag kan anpassa mig, men jag känner mig ännu efter flera år i storstaden som en utböling.

Min släktgård har gått i rakt nedstigande led i 5 generationer. Vi har nu flyttat in i ett jättefint, nyrenoverat (i gammal stil) sekelskifteshus med stor fin trädgård som jag växte upp i. Efter många diskussioner hit och dit så kom vi fram till flera saker:
1) Vi skulle aldrig ha råd att bo i hus i Sthlm, och vi vill bo i hus.
2) Vi vill inte låta våra kommande barn växa upp i Sthlm eller någon av dess förorter.
3) Familj nära är viktigt för oss, och vi vill att våra barn ska lära känna sina morföräldrar (eftersom farföräldrarna inte finns i livet). Det är dessutom lättare med barnvakt etc om man bor nära.

Under tiden har jag dock hunnit omvärdera varför det är viktigt för mig att bo där. Jag gillar historia och tycker det är häftigt att det finns så mkt bakgrund på huset - det är en gammal släkting som byggt det. Men, det är framförallt närheten till familjen som är viktig för mig. Mitt barndomshem brann ner för några veckor sedan pga ett elfel, och mina föräldrar fick ut det viktigaste - foton och några ärvda möbler och lite andra småsaker. Men huset känns förvånansvärt oviktigt i det stora hela, trots att det är där de senaste fem generationerna av min familj bott.

Du bör nog som sagt främst tänka ut varför du vill, kanske mer än vad du vill.

Ni kan inte köpa huset och hyra ut det så länge? Då finns det ju kvar så att du kan flytta dit i framtiden om du kommer fram till att det är det du vill?

Har du ingen möjlighet att köpa huset och hyra ut det, medan du funderar och låter tiden utvisa vad du vill göra?

Tack för era svar så långt, jag "vet" egentligen att jag måste fundera på vad jag vill, men de är ju det som är det svåra i det hela..:(
Jag vill ju leva med min sambo, det vet jag.
Jag klarar väl av avstånde till min familj och vänner, för det går ju att hälsa på ofta. Dock känner jag också lite så att när jag väl får barn, hade de varit kul om mormor och morfar fanns närmare.

Men vårt "familjehus" eller gård känns jobbigt,men då är ju frågan är matriela ting värda mer än kärleken i livet?

Tyvärr kan jag nog få stora problem med att hyra ut de då de är en gård och mycket att göra och mycket som behöver renoveras innan de blir okej, svårt med hyresgäster på ett sånt ställe.
Men de är verkligen en smart ideé, har tänkt de flera ggr.

Det andra problemet som gör att jag tycker de känns trivs där vi bor nu är svärföräldrarna som spriner här jämt, de är jobbibt att inte ha nått privatliv alls:(
Min sambo jobbar till viss del ihop med svärfar och ändå måste de komma förbi eller ringa flera ggr om dagen även om de sett redan under dagen:(
Väldigt påfrestande.

 

Har jag förstått det hela rätt: Ni bor för tillfället i ett eget hus på hans föräldrars gård och han är anställd i jordbruket för att senare kunna ta över hela gården?

Jag kan känna lite att eftersom gården inte är hans egen och ni trots allt bott där i sex år, då borde han vara beredd att åtminstone tillfälligt testa att bo någon annanstans. Låt oss utgå från att ni båda kan få jobb på din hemort. Då kan du köpa familjehuset och han kan hyra ut sitt hus på familjegården under en period. Han flyttar med dig till din hemort och ger det en chans.

För vem vet, kanske du känner efter ett tag att det inte var lika fantastiskt på hemorten som du hade hoppats. Då kan ni flytta tillbaka eftersom han bara hyrt ut sitt boende. Eller också faller det sig naturligt att flytta tillbaka när hans föräldrar blir för gamla för att kunna sköta jordbruket.

Man måste kompromissa och vara beredd att testa något nytt när man lever tillsammans. Din sambo kan inte villkora sin kärlek med att han bara vill vara med dig så länge han får bestämma var ni ska bo. Det är inte rättvist, man måste ge andra lösningar en chans. Vantrivs han på din hemort, ja då får ni ta ny ställning, men då har ni åtminstone försökt.

Jag vet ett par där hon var svensk och han från Spanien. De möttes när hon pluggade där nere och gifte sig där. Sedan tyckte hon att han skulle fullfölja "sin del av avtalet" och flytta med till Sverige, vilket han också gjorde. Kanske hade funkat om de bosatt sig på en större ort där det finns nätverk med t.ex. chilenare i exil. Nu valde de hennes lilla hemort, och mannen kunde ju för tusan knappt engelska! Alltså slutade det med att han ville flytta hem, men hon vägrade! Då är min fråga, hur kan man gifta sig med någon från ett annat land utan att ens kunna tänka sig att bosätta sig i det landet?

Kopplingen till det som du beskriver är såklart att när man valt att leva ihop med någon, då måste man också vara beredd att åtminstone under en period ge den andres hemort en chans.

Lycka till!

Ja, de stämmer ungefär, dock bor vi i närheten av hans föräldrar men vi bor i min sambos hus. Han äger detta och har tillhört familjen.
Han kommer aldrig gå med på att flytta till min hemstad de vet jag, vi har pratat om detta flera ggr. Han skulle aldrig flytta ifrån sitt hus/ gård.
 Jag har ju dock vetat om detta sen vi blev tillsammans att han varit väldigt fast besluten om detta, men som sagt så trodde jag inte det skulle göra så himla mycket, nu känns de mest annorlunda.

Så i det fallet skulle han inte kompromissa, tyvärr..  delvis säger han ju att jag vetat detta hela tiden, och visst stämmer det men läget kan ändras :( Men ändå blir nog det att få med honom någonstans uteslutet, jag får göra mina val ensam tror jag nog. ( visst pratar vi om det, men de slutar med att jag måste ta mitt egna beslut).

Visst, jag kan förstå att han känner sig lite "lurad" eftersom han var tydlig med vad som gällde redan när ni träffades. Samtidigt är det helt naturligt att både människor och situationer förändras! Jag tycker att du ska köpa familjehuset och flytta från gården. Det är hemskt med långdistansförhållanden, men jag tror att er relation tar ännu mer stryk i den situation ni är nu. Hälsa på varann på helgerna och känn efter vad som fungerar bäst för er. Kanske blir det så att du flyttar tillbaka när du fått andas och rå dig själv ett tag.

OM du väljer att stanna utan åtgärd, då måste ni få bukt med svärföräldrarnas rännande hemma hos er, det är inte OK! Det kan vara känsligt om du säger ifrån, så det minsta du kan kräva av din sambo är att HAN säger ifrån. Typ att de inte får komma förbi oanmälda och att ni bara äter middag alla tillsammans på söndagar, eller liknande. Det går att säga på ett fint sätt, de flesta föräldrar förstår ju att deras 30-åriga barn behöver vara ifred ibland.

Du skulle kunna vara min kusin...? Fick bara den känslan.

Okej, vem är din kusin då? jag bor i stockholms området..gör din kusin det med?

Oh... Nej, då sprack det! Jag är nere från Göteborgs hållet! De ska nog nämligen sälja sin stora gård om ett tag så tänkte det kunde vara en av döttrarna där

Ja, de är hemskt att behöva se en gård försvinna och jag har inga syskorn heller som vill ta över, då hade känns lite bättre....
Allt är så svårt :( 

Hmm..

Postade du för ett tag sedan en tråd som handlade om att
du inte kommer att ha någon "rätt" till huset/ gården
även om ni gifter er?