Till er som gifter om sig

Kan bara tala för mig själv. att lika mycket som jag såg det som ett evigt löfte första gången gör jag det nu med.
Så ingen skillnad på känslorna på det sättet.
Skillnaden som jag känner är väl att mognad (kalla det ålder) gör att man är mer medveten om fallgropar, och rätt och fel i ett förhållande. Om givandet och tagandet.
Att kärleken är ett arbete (ett lyckosamt och glädjefullt (oftast) sådant) som måste skötas och vårdas om i alla väder.
Att fel och brister kanske tolereras mera och att man lärt sig älska den andre för den han är och inte det man vill, tror eller drömmer om att mannen/kvinnan skall vara.
Som ung är det väldigt lätt att överse med saker i början av kärleken och som man sedan inte klarar av av olika anledningar senare i förhållandet.
Och framför allt man vet mera vem man själv är och vad man kan och inte kan och allra mest vad man vill med livet och sitt äktenskap.
Lyckan är inte mindre ej heller tankarna kring storheten  i att ingå äktenskap, kanske att man tänkt till lite mera och gör det utan press eller måsten eller nyfikenhet eller spänning.
 

Instämmer i willoefields ord, ovan. Kunde inte sagt det bättre själv.

Ingen skillnad i kärleken eller viljan att älska någon i resten av sitt liv. Men ibland kommer livet emellan.

Man vet nu mer vad som krävs av en, vad man vill och hur man vill ha det. Men lyckan är samma.

Tack för svaren, även om jag inte kan göra något åt min ringa ålder så går det ju att vara medveten om problem som kan komma.

Jag håller också helt och hållet med Willowfield, det var bra skrivet. I backspegel tycker jag att jag var väl ung för att gifta mig (23 år) och att jag hade lite bråttom med det. Jag är idag mycket säkrare på mitt val och tryggare med hur jag vill ha min/vår framtid. Jag vårdar mitt förhållande mycket mer nu är med min första man, det beror nog på att jag dels är kärare men att jag också vet hur lätt det är att glömma bort varandera i vardagen särskillt när man är mitt uppe i småbarnsåren. Vi ser till att vi får tid för varandra och vi tar absolut inte varandra för givna.

Jag ser väldigt mycket fram emot att vara gift och "etablerad", det är viktigt för mig.

När jag skilde mig så trodde jag inte att jag skulle gifta om mig, jag trodde nog inte att jag skulle hitta den personen som jag skulle vilja göra det med, men nu vill jag verkligen satsa på oss och det känns helt rätt. Jag är mycket kärare idag är vad jag var vid 23 år, och jag ser fram emot en känsligare cermoni.

Håller med Willow.

Jag gifte mig vid 20  och det var för ungt,  man hade inte riktigt lärt sig vad kärlek är och vad man behöver ha med sig i ryggensäcken för att klara ett äktenskap.  Att min make var en  man med dålig självkänsla, stort ego och extremt svartsjuk  gjorde ju inte  äktenskapet lättare.  När  jag skilde mig trodde jag att  jag var förbrukad som kvinna och jag skulle förbi ensam.

Gissa om jag  fick fel.
Jag hittade ju mannen som jag drömt  hela mitt liv, jag skulle kanske trott på mina drömmar  från början. ;)
Då när vi gifte oss förra året  var festen eller klänningen inte viktig, det viktiga var framtiden med varandra och  det var  vi koncentrerade oss på.

Vi startade ju från lite fel ände men både  han och jag var medvetna om att  ett bröllop är inte lösningen på allting utan början  på ett livslång  äventyr.   Vi har satsat mycket  för att komma hit, det är  värt mödan  och vi vet att om vi inte pratar med varandra så går det åt fanders, vi vet att det blir inte roligare än man  gör det och vi måste ägna tid åt   varandra för att vi båda ska växa i kärleken.
Och så både han och jag lärt oss av våra misstag och vad vi vill ha ut ur livet.