Klänningsval till Mother of the Bridezilla

Behöver egentligen bara skriva av mig lite, så sorry att det blir lite långt -- men om någon har några tankar är de välkomna..!

Igår fick mina föräldrar veta en hel del om hur jag och M2B tänkt och planerat kring bröllopet. Tillsammans med hans föräldrar var de och vi också och tittade på festlokalen, för första gången. Sedan åkte jag hem till dem, och fick bland annat prova mammas gamla brudklänning som möjligen går att återanvända med hjälp av en ändringssömmerska.
På deras begäran tillbringade jag för första gången på länge en vardag hemma hos dem, utan M2B eller andra familjemedlemmar omkring oss – och de fick känna sig lite involverade i bröllopsplaneringen.

Kort sagt, vi hade för första gången på länge en bra eftermiddag tillsammans -- vilket kändes bra, eftersom de känt sig försummade sedan jag träffade M2B...

Det tråkiga var att mamma ändå blev ledsen, för att jag inte kunde förmå mig att tycka om hennes val av klänning att ha på sig på bröllopet och middagen.

Hon hade sagt innan att hon var så glad för att hon redan -- fem månader före bröllopet -- hade bestämt vad hon ska ha på sig, och tog stolt fram plagget ur garderoben för att visa mig.

Och jag kunde inte dölja min besvikelse... För det var en så hiskligt ful klänning.

Trots att vi ska ha ett frackbröllop har jag inget krav på att mamma ska ha en särskilt elegant klänning, eller att hon ska något nytt och snofsigt. Hon är helt enkelt inte tillräckligt klädintresserad för att man ska kunna begära det (men estetiskt lagd på andra vis). Jag hade dock aldrig trott att hon själv skulle välja att ha på sig något så ... gräsligt som det hon igår halade fram ur garderoben.

Det är en tvådelad klänning, som hon tydligen köpt på postorder och haft i många år. Den är mörkblå, i något slags slinkigt konstmaterial, med mönstrade strimmor i svart och vitt och med pressade strimmor (andra än mönstret, om ni förstår vad jag menar) i tyget. Modellen är inget speciellt, ganska vid och rak. Kjolen var asymmetriskt skuren; lång, men något kortare på ena sidan. Raffig djungelinspiration i tantversion, liksom.

Jag hade inte sett klänningen förut och vet inte i vilka sammanhang hon använt den tidigare, men den skulle möjligen kunna fungera vid ett teaterbesök eller en middagsbjudning. Det är verkligen inte en klänning som jag hade trott att någon vettig människa oavsett klädkod skulle vilja ha på sin dotters bröllopskalas.
Utan att ha sett den på har jag svårt att tro att den sitter särskilt snyggt på mamma. Den var bara ... så ful. Ingen festkänsla, inte ens någon sommarkänsla (bröllopet är i juni). Hade hon provat den på klädrean, och jag hade varit med som smakråd, hade jag genast avstyrt ett köp av just den klänningen -- oavsett ändamål och pris.

Allt det här sade jag förstås inte, utan jag försökte vara diplomatisk och sade något i stil med att ”mönstret ser kanske lite väl oroligt ut”. Men hon såg ju på mig att jag inte alls gillade klänningen...och hon blev ledsen.
När hon senare sade det, svarade jag bara att hon givetvis ska ha något som hon känner sig fin i, och att det inte är jag som bestämmer. Jag kunde dock inte förmå mig att ljuga och säga att jag tyckte att denna klänning var fin, eller ett bra val.

(Pappa sade dock glatt att han tyckte hon var fin! Alltid något.)

Att det skulle bli knepigt för mamma att hitta en långklänning anade jag inte, för hon har varit på mängder av ståtliga fester såsom disputationsmiddagar genom åren och jag trodde att hennes garderob var full av lämpliga plagg.
Men tydligen har hon gått ner mycket i vikt sedan de åren, och har ingen lust att bära sina gamla ”tält” från 80- och 90-talen (och långklänningarna hon hade på 60-talet blir för små).
Det kan jag förstå, men det är ändå trist att hon tycker det duger med den klänning hon visade mig. Hon är över 70 år, och tror att hon inte längre kommer att få några inbjudningar till fester där hon förväntas bära långklänning/aftonklänning. Därför tänker hon heller inte köpa någon ny till bröllopet, eftersom hon är säker på att det blir enda gången hon får använda den.

Till saken hör att mamma utan vidare skulle ha råd med en ny klänning -- men på äldre da’r har hon dessvärre blivit lite snål och vill inte unna sig fina saker.
Jag tror heller inte riktigt på att hon aldrig skulle kunna använda den igen i något sammanhang. (Hon är ofta på middagar, på teater/konsert etc även om det kanske inte handlar om galor med klädkrav.)

Till saken hör också att mammas klädval _sedan fyra decennier_ fått hård kritik vad hon än tagit på sig -- men då av min syster, som jobbar med klädmode och är ytterst stilmedveten.
Så jag tycker synd om mamma för det, och vill inte bidra till att det blir ännu en jobbig grej med hennes klädval. Samtidigt jag vet att denna klänning skulle bli så totalsågad av min syster, som garanterat skulle avsky den, att mamma borde vara glad för varje liten förvarning om att den kanske inte är det optimala valet. Jag har såklart fått dåligt samvete för att jag blivit en sådan ryslig Bridezilla som överhuvudtaget bryr mig om vad mamma ska ha på sig på bröllopet.
Det enda jag kom på att säga igår – som kändes snällt och bra och som en lösning – var att jag tyckte det skulle vara roligt om hon istället använde min mormors fina gamla folkdräkt. Det vore en bra idé, men blir nog helt enkelt för varmt.

Men ... vad tycker ni? Ska jag hoppas på att mamma kommer på bättre tankar, uppmana henne att välja även bland sina kortare klänningar, be henne tänka på saken, be min kritiska syster om ”a second opinion” -- eller helt enkelt ta med henne till någon butik, och hjälpa henne att hitta en lagom festfin och inte alltför dyr klänning?! 
Jag vill ju att mamma bara ska glädjas åt bröllopet och festen, inte att sådana här grejer ska bli jobbiga – men också att hon ska vara finklädd och inte se alldeles hisklig ut... Hon har dessutom fem månader på sig att hitta något bra. Eller ska hon helt enkelt få ha på sig den klänning hon valt? Tyvärr har jag nog redan lyckats förstöra hennes glädje över det...