bäbis-sug

jo, jag är nog lite galen också...
Jag vet att vi inte kan just nu, jag har 2,5 år kvar på min utbildning. Jag vill resa och jag vill hinna bara vara vi... men jag längtar sååå mycket.

Min syster har två barn, en bekant väntar barn, min svägerska och hennes man har barn. barn, barn, barn överallt.

Vissa dagar tänker jag att nämen va fasen, jag kan ta studieuppehåll... andra dagar tänker jag att livet förändras och du kan faktiskt inte fara och flänga hur som helst när du har barn.

Jag är så himla fram och tillbaka att jag vet att det inte skulle bli så bra just nu. Men jag drömmer ofta om den dagen vi plussar, när vi försökt och bestämt oss och jag ser framför mig hur glada vi är.

Jag hade en period när jag också tycktes bli bebisgalen.. Min blivande var också den förnuftiga (han jobbar visserligen men jag hade ca 1,5 år kvar på min utbildning men jobbade vid sidan av studierna) Nu har det som lagt sig, jag fokuserar mest på bröllopet (ca 8 månader kvar) och vill faktiskt hinna få ett "riktigt" jobb innan det är dags.. 

Jag känner att jag också blivit lite galen på sistone vilket är konstigt eftersom jag för bara nåt år sedan inte ens var säker på om jag ville ha barn. Jag har dessutom också alltid sagt att jag ska få igång en ordentlig karriär först och absolut inte skaffa barn innan jag är 30. Nu är jag 24  och väntar bara på att jag ska bli klar med min utbildning (förhoppningsvis klar till sommaren) och få ett jobb så att vi kan börja försöka sen. Känns helt galet! Ännu konstigare är att min sambo, snart make, också är helt inne på barn nu fast han också varit lite osäker förut på om han vill ha några. Dessutom är det inte så att alla våra kompisar och släktingar har barn eller så. Tillsammans har vi 2 syskon och 12 kusiner som skulle ha kunnat skaffa barn vid det här laget men ingen har gjort det. Sambon har heller inga kompisar som har barn och jag har bara en kompis som bor långt bort och som jag inte ens träffar så ofta som fått barn.

Förstår verkligen inte var de här bäbissugkänslorna kommer ifrån!

JAg vill med ha en liten bäbis såklart!
Precis ALLA har skaffat en till nu. MIn dotter är 2,5 år och det skulle väl egentligen passa bra ,med ett syskon.. men tyvärr har jag två år kvar  min utbildning. Sen vill jag gärna jobba ett halvår innan vi försöker - vill inte gå med en usel mammapenning.

Så min dotter kommer nog vara 6 år innan hon får ett syskon:)
Dock gör det inte så mycket - jag irriterar mig dock på att många andra föräldrar undrar hela tiden om vi inte ska ha en till.
Men man vill ju gärna vara ordentlig och avsluta utbildningen. Jag hade aldrig velat sumpa min underbara klass och hoppa in i en ny klass där man kanske blir utanför eftersom alla redan har sina gäng.
Sen är det ju skönt att få en ordentlig lön när man börjar jobba sen:)

Vidareutbildning vill jag ju med gärna ha, men jag inser att jag nog får skaffa mitt andra barn emellan så jag inte blir för gammal:) haha. eller så att det inte blir 10 år emellan syskonen. då kanske man inte skaffar fler bara för det. vem vet!

Nej, vi ska nog inte stressa upp oss, ett par år går ju fort! Men förstår din bebislängtan! Den hade jag förra halvåret men nu börjar den mattas av lite..

Hoppas du inte tar detta fel nu men jag började skratta av ditt inlägg! =) Gick precis och läste de inlägg som jag hade fått på mitt inlägg som låter helt tvärtemot ditt. Såg att du skrivit där med! Va olika det kan va, hur man känner! Hoppas att tiden går fort för dig och att du får din bebis! =) Kram

Jag känner precis som du mattiasfestmö :) Iblan tror jag att jag är sjuk i huvudet. Längtar galet mycket efter en bebis, och det blir ju inte bättre av att en av mina absolut bästa vänner håller på att få världens finaste mage!!

Jag försöker se förnuftigt på det, jag plugga fortfarande och har ett år kvar, min blivande är klar och har jobbat i ett år snart. Men vi bor fortfarande i en studentlägenhet vilket innebär att så fort jag är klar blir vi av med den. Här ka man inte ha en bebis, det är i alla fall vad jag intalar mig.

Tanken att jag ska kunna plugga samtidigt som jag skulle vara gravid har slagit mig ett antal gånger. De flesta av mina vänner tycker att jag är störd som vill ha barn nu (jag är 24) och att det är viktigt att först få ett fast jobb och allt. Men man får ju typ inga fasta jobb. Det blir ju i alla fall vikariat i mint 1,5 år först.

Jag längtar tills den dagen kommer, tills dess får jag väl vara galen ;)

Jag skaffade min första vid 24 och då studerade jag, fast sambon jobbar. Jag blev så sugen på en till när ahn var ett så då blev det en till ett år senare. Jag är glad att jag skaffade barn när jag gjorde det. Visserligen är det jobbigt att plugga samtidigt men det löser sig. Det kan också kännas tråkigt att se sina gamla klasskompisar redan vara klara och hittat jobb men det gör inget för jag har konstant bytt klass och hela tiden träffat nya och härliga människor.  Nu kan jag satsa på karriären istället när jag väl är klar och börjar jobba och inte ha något uppehåll.

Jag ville bara säga att om ni verkligen vill så är det inte så himla jobbigt.

Åh, jag kan inte ens säga hur mycket det betyder att få läsa era svar! när jag satt uppe igår och såg hur fler och fler var inne och läste och inte en endaste svarade, och jag tänkte att: jaha, nu tycker alla att jag är galen. Kul. Och så loggar jag in nu och ser att alla ni svarat! åh så glad jag blev! Visst är det jobbigt när det går i dagar sådär? Vissa dagar känner man precis som Enja skriver, att skitsamma, det får lösa sig, jag tar studieuppehåll! Jag har tänkt flera gånger att det finns ju 16åringar som får barn, som är ensamstående från födseln och inte ens har gymnasiet och dom verkar ju fixa det, varför skulle det inte gå för oss då? Och sen andra dagar tycker jag väl att mannen min låter ganska vettig och försöker göra allt för att tänka på annat.

då kanske jag vågar fråga också om ni som inte har barn sen tidigare, precis som jag är livrädd för att jag inte ska kunna få barn? tänk om jag är infertil, tänk om mannen är infertil? tänk om vi kommer bli så stressade att vi inte kommer få någon bäbis? Vad är meningen med livet då?

turbovampyria: det är sånt man inte vill höra om man ska fortsätta vara förnuftig!  

Jag har aldig varit rädd för det förut, mitt förstahandsalternativ har varit adoption sen jag var typ 10 år. Nu har jag dock fått veta att jag på grund av en sjukdom jag har inte kommer kunna adoptera eftersom alla givareländer kräver fullt friska adotionsföräldrar. Så nu är vi inne på andrahandsalternativet, dvs biologiska barn. Detta gör att jag har blivit mer orolig för om jag kanske inte kan få barn. Det är också en anledning till att jag inte vill vänta för länge med att försöka bli gravid med första barnet, det blir ju inte lättare med åldern och krånglar det så kan saker ta väldigt lång tid.

mattiasFästmö: Tror säkert allt kommer gå bra för er men om inte så finns det ju andra lösningar. Hur känner ni inför exempelvis adoption?

Okej, det var ju lite tvärtom där, annars brukar det vara tvärtom, att det är biologiska som är första handsvalet Ja precis, jag tänker lite så jag med, om det strular så kan det ju ta en väldig tid :/ Rent spontant så känner jag inte alls för adoption, jag vill ha en egen bäbis om jag vill ha barn. Men sen ska man ju aldrig säga aldrig, det kanske är en annan sak om man väl står där och får beskedet att man är infertil eller nåt, då kanske det inte känns så omöjligt längre.