viktigare än oss

Typiskt kvinnligt vet jag inte precis om det är, och kanske spelar just det inte så stor roll heller, utan det viktigaste är nog att få tiden då ni träffas att funka så bra som möjligt. 

Mitt tips är att prata igenom innan vilka hållpunkter ni har under helgen som ni vill eller måste hinna med så ni båda vet vad ni har att "rätta" er efter. Planera så att ni hinner gå på stan och planera hur länge ni kan göra det för att han ändå skall hinna med det han (eller du) måste göra utan att behöva stressa dit. Lyssna på varandra och var lyhörda för varandras behov så att båda får göra det som känns viktigt för var och en.

Lycka till :)

det är det vi försöker göra... vi har ändå hållit på med distans ett tag... men det känns som att jag är lyhörd för hans behov men att han glömmer mina:(
Jag är väldigt bra på att "läsa av" människor så jag är ganska automatiskt lyhörd.

Jag har gått musikhögskola, och lyckades inte på hela den tiden bli tillsammans med någon annan som gick på skolan. Men det jag såg hos kompisar i deras förhållanden var att killarna mer än gärna prioriterade musiken och repetitioner.Framför allt annat.

Jag skulle bli tokig på det där själv tror jag.

Men ursäkta om jag generaliserar nu, men det är ganska vanligt att man har jätteduktiga instrumentalelever, både killar och tjejer. Sen blir de tonåringar. Plötsligt blir tjejerna intresserade av killar.
Killarna är lika ambitiösa som vanligt, medans tjejerna blir fast i ett förhållande som de proioriterar över allt annat.

Alltså blir det i alla fall killarna som går längst inom musiken.

Ja så här har det i alla fall VARIT, och det är ju på gott och ont. Själv lyckades jag hålla mig tokambitiös bara för att ingen ville vara ihop med mig.
Men om jag ska vara ärlig så är jag glad att jag inte behövt vara tillsammans med en musiker, som prioriterar bort mig hela tiden.

Vet verkligen inte om alla killar är så här...men det var i alla fall MIN fundering. Skulle vara intressant att se andras.

Dock ska det sägas att mina bästa förhållanden har varit med hobbymusiker. De har förstått ens egna prioriteringar, och intresse. Och dessutom varit lagom intresserade själva.
Som musiker kan man bli tokig på en (ickemusicerande) kille som ser upp till en hela tiden för att man är SÅ begåvad! Suck!

Men i alla fall tycker jag att du ska prata igenom saken med honom. Sådan han är nu kommer han ju alltid att vara mer eller mindre... Och VILL du inte ha det så, så ska du heller inte gå med på det.

Lycka till!

Jag förstår båda faktiskt... Det är ju väldigt svårt att komma in på musikhögskolan, tänkte själv söka snart men pallar inte trycket. Men det är ju bara tillfälligt :)

Jag kan förstå er båda. Det är jobbigt att vara den som väntar, men samtidigt viktigt att som musiker ta de reptider och konserter man får. Musik tar upp en sådan stor del av livet, och är något man hela tiden måste hålla igång. Vill man bli nåt måste man hela tiden hålla sig framme (och öva!) I ett förhållande med musik involverat tror jag att det är viktigt att man har förståelse och stöttar den andra i sitt musicerande. Vi går båda på musikhögskola, och distansar. Funkar alldeles utmärkt. Finns det bara en reptid, ja då är det så. Så kommer det ju vara resten av livet också, så länge man fortsätter med musiken. Vissa helger har man två timmar tillsammans, andra har man två dagar. Då får man ta vara på den helgen med två dagar helt enkelt.

Jag hoppas att han även stöttar dig den dagen du själv har slagit igenom som sångerska och vill repa i Globen =)

Och förlovadflicka; SÖK! Även om man inte kommer in första gången är det bra att få lite sökningsvana, så ge inte upp!