Bröllop eller inte??

Hej

Jag vet inte riktigt hur jag ska bära mig åt. Jag känner mig så osäker på allt och jag mår riktigt pyton.

Jag har varit tillsammans med min sambo över 8 år. Vi är rätt olika i vissa avseenden och ganska lika i andra. Vi grälar inte särskilt mycket, men jag har aldrig varit särskilt bra på att visa känslor och säger inte alltid vad jag tänker. Det har alltid varit enklast så ända sedan min uppväxt. Jag hade en bror med väldigt mycket problem och jag skulle alltid spela rollen som den som det aldrig var något problem med. Rollen sitter fortfarande i.

Problemen började när jag träffade min sambo. Han gick absolut inte ihop med mina föräldrar. Det hela låg i personkemin och det har varit en kil i relationen. Eftersom jag har hamnat i skottlinjen emellan mina föräldrar och min sambo har jag fått höra ganska mycket som har sagts av alla tre kontrahenter och allt har sagts till mig och inte dem det berör. Hur det nu har varit med denna sak så har någon sorts bedräglig vapenvila inträtt och nu börjar min sambo och mina föräldrar tjata på mig att "vi borde gifta oss". För det första är jag osäker på om det är rätt att göra det efter alla år av släktfejder - det känns så konstigt att alla som varit emot detta plötsligt ska göra en helomvändning. Det förvirrar mig.

Till saken hör också att min sambo inte är med i kyrkan eftersom han inte är religiös. Jag är inte heller särskilt religiös av mig och det stör mig vanligen inte alls att min sambo är agnostiker, men jag har alltid känt att om jag gifter mig så vill jag INTE gifta mig borgeligt, jag vill ha präst och kyrka annars kan det vara (har inte så många käpphästar, men det här är en av de få). Min sambo har varit emot detta hela tiden, men har nu börjat vekna och sagt att han kan "nedlåta sig" till att ta det hela i kyrka med präst. Men hur kul blir det på en skala? En blivande man som man tvingat in i en kyrka med föräldrar som aktivt ogillar ens tillkommande.

Min sambo tjatar just nu dagligen om att vi borde gifta oss och jag är väldigt osäker på om jag verkligen vill. Vill jag verkligen hålla på så här resten av livet? Vad vill jag? Svaret är: Jag vet inte!! Detta gnager på mig hela tiden och jag mår dåligt ända in i själen. Är det någon därute som har liknande erfarenhet? Vad gjorde/gör ni? Tacksam för alla synpunkter.

passionsblomman

Äldre 21 Feb 01:50

#1

Men fy tusan vad jobbigt hördu!

Jag tycker ju iochförsig att det inte verkar handla om ifall du älskar den här mannen längre eller ej. Det är ju naturligtvis den första frågan man måste ställa sig.
men, sedan kommer ju det som faktiskt är bra mycket viktigare och större än vad som vanligtvis framhålls i en värld där allt verkar kretsa runt att "hålla passionen vid liv" och att heta känslor och raffigt sexliv är det allt bygger på.
Den stora frågan är ju alltså inte det, utan

-Vad vill jag med mitt liv? Vill jag dela min vardag och mina högtider med den här människan?

Att välja en anna person som del av sitt liv innebär ju att man väljer att få kompromissa med vissa saker. Och att man får förmånen att dela och uppleva mycket annat.

Det jag funderar över är hur oschysst både dina föräldrar OCH din sambo behandlar dig i den här situationen. Egentligen borde de faktiskt ställas mot väggen allesammans och få stå till svars inför det faktum att så här orkar du inte ha det. Det håller på att äta upp din relation. Inte bara relationen till din sambo förresten utan den till dina föräldrar också.
Det är ju inte riktigt klokt att du ska sitta och ha det sådär!
Stackars dig!

Jag har själv haft några riktiga rejaäla duster med ett par av sambons familjemedlemmar. Det har baske mig kostat på och tagit enormt mycket energi. För min egen del har jag ställt skåpet med besked och eftertryck. Men det har skadat smabons relation till framförallt sin ppappa, då han börjat se en massa mönster som finns ända sedan hans barndom där han inte känner att han fått respekt för sin person och sina val.

Jag tror att din enda väg ur den här jobbiga känslan är att kliva ur den där rollen du vet att du har. Du måste orka visa att du inte orkar mer av det här. Och att du kräver respekt. och tala om för dina föräldrar hur djupt sårad du är över att de inte kan ta till sig mannen i ditt liv och behandla honom som han förtjänar.

Sluta stå emellan. Du kan vägra gå med på det!

Usch! Jag blir alldeles upprörd för din skull.

*stor kram*

cesario

Äldre 21 Feb 08:06

#2

Hej och tack för ditt svar. Det har nog varit så att pappa har gillat läget och försökt men jag har en mamma som är extremt bestämd och anser att hennes åsikt är den enda som räknas. Jag har lekt med tanken att låsa in min sambo och henne i ett rum för att de skulle börja tvingas reda ut de problem de har med varandra, men tyvärr stöp min plan. Min sambo vill gärna prata ut med min mamma, men hon bara springer så fort han kommer i närheten och det är jättekonstigt för hon är allt annat än konflikträdd annars.

Jag hade inga problem med tanken att dela vardag och högtider med min sambo. Passionen har väl lagt sig, men han är snäll och jag tycker vi kompletterar varandra, vardagslunken fungerar bra men allt det här tjatet om bröllop håller på att ta knäcken på mig. I min närmaste släkt är jag enda tjej också så på något sätt känner jag viss press. Skulle jag gifta mig för att jag själv ville eller för att få slut på allt tjatandet? Jag brukar inte bry mig så mycket om romantik, men när det gäller bröllopsplaner och frieri så hade jag väl föreställt mig att det skulle vara något annat än ett evigt tjatande. Jag vet inte om det är besvikelsen över detta som gör att jag känner som jag gör eller om det är känslorna i sig som sviktar inför stundens allvar.

Jag brukar inte skriva i sådana här forum, men nu visste jag inte vart jag skulle vända mig när grubblerierna blev för svåra. Stort tack för att du lyssnade och tack för att du finns!

Kram

soon and very soon

Äldre 21 Feb 08:56

#3

Min man ville inte heller gifta sig i kyrkan, tror inte på gud eller "gillar" kristna, men han erkände i efterhand att det var det häftigaste som hänt sedan vi fick barn, han var jätte nöjd med präst o kyrkan, även festen var han emot( det stela att bli bordsplacerad o "tvingas" prata o sjunga mm)men vi gjorde det avslappnat fast med bordsplacering, och flera av våra gäster sa att det var det roligaste bröllop de varit på!
vårt upplägg var :
kyrka 15 min
utanför kyrkan 10 min
fest på en gång....
alltså bubbel direkt när folket kom till lokalen

ja detta löser ju inte dina problem men det jag försöker säga är att jag förstår (till viss del då) hur du har med mannen och att han kan "gå med på" att gifta sig i kyrkan.
Om ni nu bestämmer er så kan det bli underbart! sedan måste ju familjen lösa sina problem, men var hård o säg att du lyssnar INTE på skitsnack! Har de inte nått snällt att säga om varandra behöver de inte ta upp det med dig!

Bröllop eller inte??

INNEHÅLL