Samma krav på syskon som på vänner?

Självklart ska man säga ifrån även till sina syskon fast dem kommer man ju alltid ha någon slags relation till och kan inte "göra slut" med dem som man kan med vänner...

Jag tycker absolut att du ska säga ifrån till din syster! Säg att du är ledsen att er relation förändrats och förklara att ni inte kan ha en relation som bara är på hennes villkor. Kanske får ni inte samma goa kontakt igen men förhoppningsvis kan hon själv se hur det har blivit och hur det var och gå tillbaka till det.

Lycka till! Kram!

Självklart ska man säga ifrån även till sina syskon fast dem kommer man ju alltid ha någon slags relation till och kan inte "göra slut" med dem som man kan med vänner...

Jag tycker absolut att du ska säga ifrån till din syster! Säg att du är ledsen att er relation förändrats och förklara att ni inte kan ha en relation som bara är på hennes villkor. Kanske får ni inte samma goa kontakt igen men förhoppningsvis kan hon själv se hur det har blivit och hur det var och gå tillbaka till det.

Lycka till! Kram!

Min mamma brukar alltid saga till oss 3 barn att "man behover inte gilla sina syskon, men en relation har man anda."
Sa nej, du behover inte ta detta fran din syster utan sag i fran! Ofta kan det dock vara sa att man kanske som syskom tar varandra mer for givna an om man ar vanner och inte vardar relationen som man borde. Tyvarr...

Jag och mina systrar (har 3) har liknande relation, men vi är alla likadana. Kräver kanske mycket av varandra ibland, men ställer alltid upp om vi kan. Det ska va en ge och ta relation det oxå, precis som med vänner. Det är bara att säga ifrån - det kanske blir sura miner men det är ju din syster så det borde gå över, eller hur?

Men om man säger ifrån och det inte blir bättre? Vad gör jag då när hon frågar om vi ska ta en fika (fast hon tackat nej 10 ggr dessförinnan)? Nekar? Då blir ju jag på något sätt en tjurig *bov*... Eller när jag velat prata men blivit avbruten 10 ggr för att hon inte hinner prata och en tid senare förväntas lyssna i en timma bara för att hon inte råkar ha någon annan att ringa?
Så vad gör man om man säger ifrån men det inte blir någon skillnad? Relationen finns som sagt kvar... Skulle jag vägra prata eller umgås med henne skulle hon förmodligen inte fatta nånting- *jag umgås ju jättegärna!* (ja, men bara på _dina_ villkor!)... Blir jätteledsen varje gång vi umgåtts och allt verkar bra och jag föreslår att hon ska komma hem på en fika men inget händer på flera månader. Sen dyker hon upp men då är det för att hon egentligen vill låna vår skrivare eller låna pengar

Citronella: Jag har precis haft samma typ av "uppgörelse" fast med en kompis. VIll inte skriva om det på nätet för hennes skull men om du vill maila mig så gör gärna det på brud17augusti@hotmail.com

Om du mår dåligt av att träffa henne så ska du naturligtvis låta bli. Syskon eller ej!

Vad är viktigast för dig? Att få träffa henne då och då, även om det blir på hennes vilkor, eller att du står upp och säger detta är fel och inte träffar henne?

Vad som än händer måste du lita på dig själv att du är stark nog att kunna hantera det. Egentligen är det inte du som har ett problem utan din syster.

Kram

Ett annat förslag är ju att acceptera att sådan är hon och inte förvänta dig nåt av henne. Sen behandlar du henne som du vill bli behandlad. Nån dag växer väl hon upp oxå? Trist, men en syster är ju ändå en syster och man vill ju inte bryta kontakten heller.

Jag håller med tippa. Min ena syster är otroligt intensiv - på gott och ont. Hon är väldigt omtänksam, men lägger sig i precis allting, och delar gärna med sig av sina åsikter oberoende om man bett om dem eller inte!
Men för att svara på frågan: Jag tål nog en hel del mer från mina systrar än från mina vänner. Jag har bara accepterat att de är som de är, låter en hel del gå in genom ena örat och ut genom det andra, och fortsätter vara mig själv.

Man måste inte alls ha en relation till sina syskon. Jag själv har sagt upp bekantskapen med en syster.

Citronella, jag har två äldre systrar som jag har haft liknande problem med. Jag har varit urförbannad, känt mig utnyttjad och verkligen försökt prata med dem, sätta gränser osv. Men det blir bara ett herrans hallaballoo och jag vill aldrig mer hamna i dessa jobbiga konflikter.

Nu har jag accepterat att vi är hemskt olika. Jag vill inte bryta helt med dem, det skulle jag må dåligt av. Men jag håller relationen med dem på lite avstånd så att säga. Vi ses till jul, påsk och kanske några gånger på sommaren. Ringer då och då och jag är bara superneutral då. Pratar väder typ. Artigt vänlig.

Det här är inte idealiskt, men det är enda sättet jag kan tackla det på och nu efter några år tycker jag det faktiskt "funkar". Jag är rätt nöjd med min ytliga relation till syrrorna och satsar mer på andra relationer.

Kan de va nåt?

Enligt min åsikt är verkligen inte blod tjockare än vatten. Man tycker om människor för deras egenskaper, inte för att man råkar vara född i samma familj.

Ser ingen anledning till att hon ska ha större friheter än andra.

Missy Z, det tycker inte jag heller egentligen. Men kruxet är ju att om det absolut inte funkar med en vän så kan man avsluta relationen till den. Det kan man inte med ett syskon. Jag tycker inte om när man säger upp bekantskapen helt med dem man är släkt med, för jag tror man ångrar sig när man blir gammal eller om någon av parterna skulle dö. I jämförelse med hela livet eller med döden så är privata familjeproblem ganska fåniga enligt mig. Man ska inte acceptera skit från en anhörig men för mig ÄR blod tjockare än vatten och jag vill gärna ha kvar relationen på nåt sätt. Tror jag är mer inne på Arabellas linje...
Tack för era svar!

Jag tycker att det är lite skillnad på en vän och en syster, precis som det är på en vän och en pojkvän (det där med att ens pojkvän är ens bästa vän köper jag inte, det ÄR olika saker).

Till kraven: Jag har lättare för att kunna gräla med min syster än mina vänner, då jag vet att vi inte kommer att kunna bryta bekantskapen (eller ja, kan kan vi väl, men vi lär ju inte göra det efter ett par gräl..). Men mina vänner är jag lite snällare och böjer mig hellre än startar ett gräl (om det inte handlar om något jag brinner för). Men däremot så sårar en elak kommentar från min syster otroligt mycket mer än om den hade kommit från en vän.
Jag umgås med min syster (Hestia, btw) regelbundet och avslappnat, men det känns ändå inte riktigt som ett vänskapsförhållande (jag tvivlar på att vi skulle varit vänner om vi inte vore systrar..). Men ni vet ju vad dom säger; blod är tjockare än vatten... :)
Jag kan bända och förbise mina vanliga vänskapskrav när det gäller min syster, just för att hon är min syster. Så vårat förhållande är lite mer flexibelt än mina vänskapsförhållanden. På både gott och ont..