Isär i 6 månader

Jag åkte ifrån min sambo när vi var 19 (vi var ju dock inte sambos då) och vi är fortfarande tillsammans idag 5 år senare. Jag var i London 10 månader medan han fortfarande var kvar hemma. Vi hade dock möjlighet att träffas en gång i månaden.
Mina bästa råd är att sätta undan tid att prata med varandra per telefon (blir ju extra viktigt eftersom det är så stor tidsskillnad och man då inte kan ringa när som helst) och göra lite extra kärleksfulla grejer. Skicka brev, gärna kärleksbrev, de är helt underbara att få i brevlådan när man saknar sin älskade som mest.
Lycka till!

Min sons pappa arbetade utomlands under långa perioder de första åren vi levde tillsammans. Det viktigaste för oss var att fokusera på glädjen över att få träffas igen, istället för på hur jobbigt det var när han åkte. Vi skickade också jättemycket post, han skickade paket med allt han kom över; från äckligt godis och små smycken till kasettband han talat in kärleksfulla meddelanden(kan vara trixigt att lösa nu, men det finns säkert något piffigt alternativ) Jag skickade ett brev i veckan, smög ner fotoalbum i hans packning, brände skivor och skickade en massa saker som påminde mig honom. Och vi mailbombade varandra! Vi hade väldigt begränsad möjlighet att prata i telefon, så de samtalen vi fick till blev självklart enormt viktiga.
Jag vet att tiden ifrån varandra stärkte oss och lärde oss att inte ta varandra för givet, utan att vara rädda om varandra. Det kan absolut fungera och bli hur bra som helst så länge man biter ihop och har kul under tiden, även om det periodvis kommer att vara tufft.
Lycka till!

Tack för era underbara berättelser!
Det jag är mest oroad över är att det är så dyrt att ringa och att jag inte vet hur mycket tillgång jag kommer ha till internet. Men era tips är jättebra, jag ska verkligen använda mig av dem!
Ge mig gärna fler tips och historier, allt är uppskattat!

Om det är dyrt att ringa kan du inte kolla upp om det finns telefonkort du kan köpa då är det ibland billigare att ringa. Jag gjorde så när min kille var i serbien några månader. Köpte 120min för 100kr eller jag kommer inte ihåg men det fanns massor med kort för vilka världsdelar de gällde i.

Skype (rekomenderas då det är gratis mellan datorer och oftast mycket billigare till telefoner, än att ringa vanligt mellan länder), e-mejl, sms i massor (köpte nytt sim-kort i nya landet).
Det som var mest behövligt för oss var att hinna med det där vanliga skitpratet om allt och inget. Plus att han kom och hälsade på en gång i början så att det inte blev så abstrakt och främmande (utan vi hade gemensamma referenspunkter). Krävs mycket jobb och det är tungt men det går!

När min man o jag träffades för 2,5 år sen var det redan bestämt att han skulle till USA o jobba i tio månader.. så sju veckor efter att vi träffats vinkade jag av honom på flygplatsen.. usch, det var verkligen jättejobbigt men vi hade ifall bestämt att vi skulle ses o fortsätta va tillsammans, så redan när han åkt hadfe jag tre resor inbokade till NY.

Fyra veckor efter att han åkt upptäckte jag att jag var gravid! vi blev riktigt riktigt överlyckliga o med skype o SAS lyckades vi ha ett väldigt bra distansförhållande.
visst var det jobbigt de sex veckorna som gick mellan våra resor, o visst grät jag en hel del o tyckte synd om mig själv när jag mådde illa av graviditeten MEN jag visste i hela kroppen av jag älskade honom o att det skulle bli toppen när han kom hem..

Sex veckor innan vårt barns födsel var min älskling hemma. Åh, vad det var härligt! ett år senare gifte vi oss o nu planerar vi inför bäbis nr 2..;)

lycka till alla ni som har distansförhållande, det går om man vill! Skype är att rekommendera!

Det går att ha distansförhållande om man vill. Två kompisar till mig är superbra exempel på det. Faktum är att jag tror det har stärkt deras förhållande då de insett hur mycket de betyder för varandra.
Själv hade jag ett distansförhållande för ett par år sedan och det rann ut i sanden vilket berodde på att jag aldrig var riktigt kär, mest förälskad. Hade det varit min m2b hade vi kunnat bo på olika planeter och ändå fått det att fungera. Kärleken övervinner om man vill!
Lycka till! 6 månader går rätt fort ändå.

Jag har själv kommit igenom ett distansförhållande (1 år i olika länder) och det är tufft. Som en vän till mig sa om långdistans: "Skype is a wonderful thing." Var beredd på att ibland är det inte varma känslor utan ren vilja som drar er igenom (det går visserligen för resten av livet också). Finns inte Skype så skriv brev, skicka sms om det går.

Jag var ifrån min fästmö i nästan 6 månader då jag jobbade i Norge. Skype gjorde mycket! Det är svindyrt att ringa med vanlig tele pluss att det blir en annan grej att prata med cam och se varrn :)
Jag köpte i förväg småsaker osm jag postade, små berlocker till ett armband som hon fick samma dag som jag åkte. Och vi skrev brev :) Gammalmodigt men det är otroligt kul att få!

Det var väldigt jobbigt ibland och ganska läskigt när vi båda kände att vi höll på att tröttna på det. Men när jag kom hem var vi tajtare än någonsin, det gav mycket för vårt förhålande att testa vara på distans :)

Lycka till!

Min sambo var i Dubai i 8 månader förra året. Det var tufft men vi var så mkt starkare när vi kom ut på andra sidan. Vi träffades 3ggr på 8 månader, han var hemma över jul, jag var nere i Dubai en gång och sen kom han hem och överraskade mig vid midsommar. Hade tagit ut semester, bokat resan och allt utan att säga ett ord. Gissa om jag var förvånad när han bara kom hem..=)...

Nu är vi starkare än någonsin, har inte bråkat sen han kom hem i Augusti (bara det vanliga om disken).. Jag inser hur mkt jag älskar honom och den kärleken blir verkligen bara starkare för varje år, trots att vi varit tillsammans i över 9 år...

Min blivande man är sjöman och är borta i perioder,vi talar jätte ofta i telefon (syns på räkningen då han e hemma eller borta) eller om han inte har täckning på telefonen så mailar vi. Man blir verkligen glad då man ser att han ringer och då vi ser varandra är man nästan som nykär igen :) tillit är det bästa man kan ge varandra då man är borta ifrån varandra länge, litar man inte på varandra till 100 % blir det bara jobbigt.Du kommer antagligen att ha massor att göra där gör ett full späckat program hela tiden då hinner man inte sitta så mycket och grubbla de gör jag och det funkar för mej. Orden jag älskar dej kan man inte höra för ofta och de värmer varje gång man hör det. Varje gång min sambo åker på jobb tar han med sej fotot på mej och våran dotter som jag gett till honom så söt. Lycka till och du ska se att månaderna gick fort förbi, ha en härlig resa, Kram

Min blivande är britisk yrkes militär han är borta 6 månader åt gången ibland. Han är nu i Afghanistan.
Konstigt nog så vänjer man sig efter ett par månader. Han kan bara ringa 30min i veckan och dom minutarna värnar man ömt och jag får ett par email i veckan.
Ser dock inte på nyheterna under tiden jag mår bäst av att inte veta vad som händer tills han kommer hem igen.
Sen får jag göra all planering själv till bröllopet men det gåt ganska bra.

Min karl är i Skottland , allt som allt har jag sett honom i verkliga livet i 6 veckor, känt honom över nätet i 3½ år. Han är min och jag är hans och vi pratar dagligen över skype.

Utan skype skulle vi nog inte ha klarat detta och jag ser honom igen 1 vecka innan bröllopet.

Men efter det ska vi bo ihop.

ojj men herregud! Hur vet ni att ni klarar av att bo med varandra?

Vi har bott tillsammans i 3 veckor på prov i skottland, han gick till jobbet varje dag och vi hade normal vardag och det funkade. Vi funkar bra ihop, ´vi är inte unga eller ny förälskade, det väldigt stabilt och vi vet att detta krävs arbete , kärlek och åtagande och vi kan nog klara det.

Vi vet att kommer vara svårt men det är det värt.

Jorå, distansrelationer kan funka - vi har bott isär i flera år nu, men ser nu slutet på det, förmodligen senare i år nån gång kan vi bo ihop igen. Skype är viktigt, det gör under att kunna prata utan tidspressen att minutkostanden tickar.

Att sätta tider framåt för ungefär hur ofta kan realistiskt kan ses, t ex boka in resor framåt eller så har varit viktigt för oss, slitigast har det varit de gånger det gått mer än 3 månader som vi inte setts och vi inte riktigt vetat när dte kan bli nästa gång.

Att sätta upp mål och visioner för relationen är viktigt också - gemensamma aktiviteter och planer och semestrar - för att inte bara sätta relationen på väntläge under distansperioden utan att den utvecklas under tiden.

Jag tror inte heller man ska vara rädd för att våga göra saker på egen hand och åka iväg - man har fler dimensioner i sitt liv än sin relation och att utveckla dem är guld värt också. Men såklart bygger det på att man ändå har en gemensam vision av sin framtid och det inte bara är ett "göra-slut-light" för att låta det rinna ut i sanden. För oss är det superviktigt att var och en får ett utrymme att förverkliga sina planer också. Tiden för varann har såklart blivit lidande periodvis, men jag tror inte för vår del att det hade varit bättre att en av oss hade gett upp sina planer och sin karriär heller.