• Sanna J

    Lurar jag mig själv?

    Hej!

    Undrar om någon därute kan hjälpa mig tänka lite "klart", för förvirrad är jag och vet inte riktigt vad jag ska göra. Jag träffar en man sedan 3 månader tillbaka ungefär. Han kom ur ett längre förhållande några månader innan och jag tror det avslutet tog hårt på honom, mer än vad han vill erkänna, bådas beslut vad han sagt, men jag tror det mest var från hennes sida. Hur som haver, träffades vi och det gör vi än, som ni förstår, och det har varit till o från, då jag känt mig osäker. Den första perioden var jättebra, hände dock en grej, hans ex var inblandad, inget allvarligt egentligen, men det satte väl lite spår i min tillit ändå, men jag la det bakom mig och vi gick vidare. Men detta med det förflutna har kommit upp, från bådas sidor, han har haft svårt att hantera mitt förflutna, har väl haft lite fler förhållanden, men även jag två långa, som han. Så vi båda var väl försiktiga o rädda för att bli sårade från början, och jag var klar med att jag inte vill bli sårad och om det är något, att han ska ta det med mig på en gång, inte hålla det inne. Vi har haft det bra, kanske lite olika som personer, men det har varit bra på ett sätt också, han visar väldigt mycket kärlek, fysiskt och även via samtalen, men ibland gör han/säger han saker som får mig o tvivla på vad han egentligen känner.

    Om man säger så här, mycket han gör, motsäger det andra. Han har sagt saker som att vi kanske är för olika, eller att han kanske inte är redo, men i den studen jag håller med, blir han ledsen. Han har vid ett tillfälle sagt att han absolute har känslor, men kanske inte så starka som man kanske borde ha efter denna tid. Jag känner detsamma, jag tycker om honom, mycket, fast jag tror inte jag är kär. Jag hatar dock att vara osäker och inte veta vart jag står hon den andra, den känslan kan göra mig väldigt nere/ledsen. Jag sa till honom då att det nog är bäst att vi avslutar detta och inte har kontakt just nu, det bestämde vi, fast han sa samtidigt att pga detta han sa, menar han inte att han vill sluta träffas, att man aldrig vet vad som händer, att samma sak hände med hans ex, att de träffades länge, till o från, innan han var redo. Vet ju dock inte om detta är sant nu. Men dagen efter, så hör han av sig ÄNNU mer, än tidigare och är "på" och visar mer. Gjorde mig ännu mer förvirrad. Sen forstatte det, efter en vecka så tog jag upp det, om detta är vänskap eller om vi träffas igen som mer, och han sa att han aldrig sagt att vi skulle sluta träffas från första början, men att han känt att det var rätt beslut (??), återigen sa jag att kanske är det bäst att vi avslutar detta, och jag sa mitt "hejdå" och då får han panik och ville inte detta. Han sa att jag inte ska få lida pga han känner som han gör, att han inte kmr träffa ngn annan, men jag har rätt att göra de om jag vill. Dagen efter förstod jag hur dumt detta var, jag som sa okej. Så jag sa till honom att träffar vi andra, så gör vi det, vi är vänner och träffas sålänge inte ngn mår dåligt av det, och jag önskade honom lycka trots allt osv. Och det gjorde att han efter de, hörde av sig ännu mer. Han har ringt varenda dag efter det, oavsett vilken tid. Och när vi ses, så kramar han om mig, pussar och vi har sex, det är liksom inte bara vänskaps känslan.

    Det han säger och det han gör/visar går inte ihop! och jag vet inte på vilket sätt jag ska ta upp detta. Han har sagt sitt, men samtidigt visar han helt annat. Han beter sig som om han nästan är kär. Blir lite svartsjuk, kan inte låta bli röra på mig, nuddar vid mig vid varje tillfälle han får, smsar, ringer, vi träffas ute och gör saker, eller är hemma hos varandra, så fort jag tror hans ex är i bilden eller att han tänker på henne, gör han allt för att visa att det inte är så, han har berättat om mig till henne tom, och jag vet att det måste vart svårt, hans vänner vet om mig, hans föräldrar vet om att han träffar någon, han säger till mig hur underbar jag är, och att jag är en sådan tjej som är perfekt för honom.. frågan är, hur känner han egentligen, tror ni? har han lite mer känslor än han vågar medge, men kanske är rädd att vi officiellt ska bli tillsammans och att det sedan skiter sig som han upplevt innan. Han är en väldigt seriös kille ska tilläggas, han träffar inte "vem som helst", eller har han känslor, fast inte så starka som kanske man ska ha efter denna tid och han vill ta mer tid o känna efter, eller är det kört? Jag vet inte som ni ser. Någon som har kloka ord och dela med sig av? :( Börjar känna att detta känns jobbigt o att vi drar ut på något, som kanske aldrig kmr ske?

  • Svar på tråden Lurar jag mig själv?
  • Mrs Opp

    Jag förstår att du känner dig förvirrad. Jag har inte varit i exakt din situation, men kan ändå relatera till mycket av det du säger. När jag träffade min blivande man så hade han nyligen avslutat ett 9 år långt förhållande. Det gjorde honom osäker på sina känslor i början, han vågade inte lita på att de starka känslor han kände för mig inte var påverkade av det tidigare förhållandet.

    Jag skulle vilja råda dig att sluta fokusera på vad han känner eller inte och istället vända fokuset till dig själv och dina känslor för honom. Det är ju faktiskt bara dina egna känslor som skall styra om du stannar eller inte. Om du inte älskar/är kär spelar det ju ingen roll vad han känner. Om du är kär/älskar så skall ju inte du lämna förhållandet. Att försöka lista ut vad den andra känner och agera efter det föder bara osäkerhet hos dig som han läser av och blir osäker som du läser av osv. och så är en ond cirkel igång. Hoppas detta kan vara till någon liten hjälp, det var det i alla fall för mig.

  • mittid

    Håller med föregende talare...
    Hur mår Du i detta, vad känner du, stjäl han dina krafter, din energi...

    Är du lycklig och känner dig älskad??? Vad tycker du att du är värd? Skall du hålla till godo med någon som sörjer det förgågna och inte vill ha dig/stå för det... men ändå vill ha dig på Hans villkor, "äta och ha kakan kvar"??

    Han är ju inte mogen för ett seriöst föhållande utifrån det du beskriver av hans beteende... han använder dig som tröst... kanske istället för att ta hand om och bearbeta sin förlust. Detta innebär inte nödvändigtvis att han inté tycker om dig....

    Men räcker det?!? Tycker han "misshandlar"/utnyttjar Dig och situationen rätt illa faktiskt.

    Nej tjejen... Stå på Dig, var rädd om dig... Du är värd respekt och kärlek!

  • Sanna J

    Hej och stort tack för svar! Jag förstår vad du menar, och du har helt rätt.. Även han har nämnt det, att jag alltid lägger "bollen" i hans händer, dvs alltid tänker på vad den andra tycker/känner. Jag tycker om honom väldigt mkt, jag tror inte jag är kär iaf, känns inte så, men det är nog någonting jag kan känna, om jag vågar öppna mig mer tror jag. Håller ju nog medvetet tillbaka lite. Jag är rädd för att bli sårad, vart med om mycket tidigar ei livet, sen vill jag inte öppna mig för mkt och känna mig sårbar och "blotta" mina känslor. Men som du säger, jag har nog agerat många gånger utifrån vad jag tror HAN känner och vad HAN tänker. Så ska det inte vara. Jag måste utgå ifrån mina egna känslor.. försöker väl mest bara försöka förstå hans beteende. Varför han "stöter bort" mig ibland, och när jag bekfräftar detta och "håller med" så blir han som förvandlad och ännu mer på. Det går lixom inte ihop. jag har funderat på om det är vänskap han bara känner, fast då hade han väl inte vart så fysisk som han är och dessutom svartsjuk ibland och lite annat som man inte gör som vänner.. Antar att den enda som kan svara på detta är han själva.

    Får jag fråga dig, hur lång tid tog det för er att blir tillsammans, du vet, ett par på riktigt om man nu säger så? Och hur var han/ni mot varandra?

    ---

    Mittid >

    tack för svar! Hmm, det går ju lite upp och ner, känner mig osäker ibland och mår dåligt över det, ska dock tilläggas att jag jobbar med min självkänsla, jag blir lätt osäker, kan gälla annat också, så kan inte lägga allt på honom. Men visst är det jobbigt när man itne riktigt vet vart man står
    eller vad den andre riktigt känner. Men det är väl o andra sidan inget jag ska lägga på honom, måste ta mina beslut utifrån mina känslor.

    Givetvis är jag värd någon som älskar, respekerar mig för den jag är. Han är en toppen kille, och verkligen ingen som medvetet skulle såra en. Han har varit ärlig hela vägen, vad jag vet och han är ingen som "lekar runt". Utan han tar det hellre lungt och känner efter och sedan ger sitt allt, än att dyka in i något snabbt. Jag tror inte han använder mig som tröst faktiskt, han har sagt upp kontakten med exet och han har berättat att han inte var lycklig de sista månaderna med henne pga mkt bråk osv, så han "hänger inte kvar" i det förfluta direkt så, kan dock vara rädslan av att bli sviken igen som gör att han beter sig som han gör, eller helt enkelt bara att jag inte är rätt person för honom, och kanske inte han för mig, jag vet inte än. Han trodde dock det skulle hålla föralltid och själva förlusten i sig vart jobbig, men inget som drar ner honom så, har ju gått en tid nu. Och jag tror inte han skulle vara med mig såpass länge eller visa som han gör, om det bara var tröst. Svårt att förklara, men jag tror inte så är fallet iaf, men man vet ju aldrig, får vara försiktig. jag förstår att det hela kanske låter rörigt och att han utnjyttar mig på ngt konstigt vis, fast det gör han inte. Han har varit snäll och ärlig från första sekund faktiskt, så mitt beslut o stanna kvar trots allt. Men tack för dina ord, jag förstår vad du menar, ska försöka inse mitt värde mer och säga ifrån om det inte känns hundra!

  • Moirie

    Jag tror inte han är en medvetet självisk person som utnyttjar dig men jag tror inte han riktigt klarar av en seriös relation just nu. Det verkar som om han pendlar mellan att vara rädd för att förlora dig men också rädsla för att vara för nära. Du beskriver hur hans beteende ändras totalt om han tror att han kommer bli lämnad, samtidigt som han säger saker som tyder på att han inte vill ha en nära "committed" relation. Man kan bli väldigt bränd på relationer som tagit slut, även om man inte längre är kär i personen man var tillsammans med.

    Ta hand om dig själv i det här. Personligen tror jag inte på mer diffusa relationer där man är ihop på något sätt (fast ändå inte) och träffar andra (men ändå ska vara speciella för varandra) och väntar på den magiska tiden då man kommer kunna vara ett riktigt par, bara de där mystiska hindren försvunnit (X mår psykiskt bättre tex). I nio fall av tio verkar sånt bara sluta med att den som är mest kär far riktigt illa.

  • Sanna J

    MOIRIE >

    Det du säger, beskriver situationen precis rätt. Jag visste detta, men när du skriver dessa ord, så blir det bara så klart för mig. Tack! Han säger ju att han har känslor, absolute men som du och även han sagt, att han vet inte om han är redo än, han är rädd. Och han är absolute ingen person som vill såra medvetet! Och jag tror även det är som du säger, han är inte kär i personen i fråga, han känner inte som förut, det har han sagt, men att själva grejen var väldigt jobbig. Och kanske är han inte tillräckligt stark för nått mer seriöst just nu, men samtidigt tycker om mig mycket och vill inte förlora mig.

    Han är en rätt osäker person ska tilläggas, och jag tror inte ens han själv har riktigt koll på känslorna. Och i detta riskerar jag att blir sårad, rejält, om jag nu skulle bli kär. Vilket jag tror. Och jag måste erkänna att jag nog drar ut på detta, för att kanske han en dag, ska vara redo, och att det verkligen blir vi. Men det kanske inte blir så heller... :/

  • Mrs Opp

    Hej Sanna! Ledsen att jag inte svarat dig igen, detta är första gången jag loggar in här på några dagar. Innan jag svarar vill jag bara säga att jag håller med om allt som sagts här innan och att varje människas situation är unik. Så lägg inte något i mitt svar, det handlar fortfarande om dig.

    Vi träffades i början av juni och bestämde redan på det som blev vår första dejt att vi skulle ta det lugnt och "bara" dejta ett tag för att ge honom rum att arbeta igenom känslorna från det tidigare förhållandet. Han var även öppen med att han några veckor innan träffat en tjej på en konferens och att de då talat om att ses igen. Jag sade att jag inte visste hur jag kände kring det och att vi fick ta det som det kom. Vi beslutade även att vårt förhållande skulle bygga på kommunikation och 100% öppenhet gällande dessa saker.

    Nu utvecklade sig vårt förhållande så att vi båda fick starka känslor väldigt snabbt för varandra. Att träffa någon annan blev inte ett alternativ för varken honom eller mig. I augusti blev vi formellt ett par (även på Facebook! )

    Jag vill avsluta med att säga att detta upplägg blev mer naturligt för oss eftersom min blivande man är amerikan och har vuxit upp med en riktig dejtingkultur. Jag hade heller aldrig satsat på vårt förhållande om jag inte hade känt mig trygg i vår kommunikation. Ibland var öppenheten vi har sårande men samtidigt gav det en otrolig trygghet och en bra grund för vårt fortsatta förhållande.

    Jag önskar dig all lycka i detta, vad du än beslutar. Kom ihåg att att lära känna sig själv och sina känslor är en stor vinst i sig oavsett vad dessa är. Stor kram på dig!

  • mittid

    Det var det längsta "försvarstal" jag sett på denna sida någonsin.

    Din fråga är: "Lurar jag mig själv?". Ditt försvarstal ger svar på denna fråga?

    Mitt svar till dig handlar inte om huruvida han är elak eller inte elak... inte heller om han gör dig illa medvetet eller o omedvetet.

    Det de handlar om att Hans beteende skadar din redan dåliga självkänsla. Det finns människor som älskar men inte är förmögna att älska i ordets rätta betydelse: Kärleksfullt!!

    Du blir inte behandlad med respekt... Du vet att det är så men blundar för det, lurar dig själv alltså... och skapar en hel del "om och kring" runt det för att skydda honom... Mycket väl inarbetat/inlärt beteende.

    Hur ska man må i en kärleksfull relation??? Det är vad det i min värld handlar om. Prova och ställer du dig den frågan så vet du sen.

  • mittid

    Det skall stå: Prova och ställ dig den frågan, så vet du sen.

Svar på tråden Lurar jag mig själv?