Vi vill gifta oss! Men hur blir reaktionen?..... Långt

Tjaa... i mina öron så låter det ju nog som att det går lite väl hastigt. Så det kan jag ju ärligt säga att om någon av mina vänner hade tänkt gifta sig så snabbt så hade man ju nog frågat av dom om de verkligen vet vad de ger sig in på.

Men å andra sidan så är det ju faktiskt ingen stor sak att skilja sig nu för tiden. Och missförstå mig rätt nu! Jag menar inte att måla fan på väggen och påstå att ert förhållande inte skulle hålla bara för att ni inte varit tillsammans längre än så! Det är inte menat som ett "påhopp".
Det jag menar är, att om det nu verkligen känns helt rätt för er båda två, så varför inte? För so what ifall det sk*ter sig sen...

Så om ni vill gifta er så tycekr jag att ni ska göra det.

Dock måste ni ju förstås också ta barnen i beaktande. De kanske inte tycker om att ni gifter er och flyttar ihop så snabbt?
Men det vet jag ju inget om, då du inte skrev nåt om det. Men... igen, är ni med på det och barnen tycker att det är OK, så varför inte!?

ååh jag blir så glad av att läsa om hur kära ni är och att det känns så rätt
Jag och min sambo trodde knappt det var sant när vi träffades...att man kunde känna så stark för någon

Jag och min sambo började prata om att vi ville gifta oss när vi bara hade vart ihop i 2 veckor.
Men när vi gifter oss kommer vi ha varit ihop 3 år.
Vi tänker som så att vi vet att det kommer vara vi så varför stressa?
Sen har båda haft långa förhållanden innan och vi vet att alla förhållanden känns bra i början..
Allt behöver ju inte gå så himla fort

Om ni inte haft barn så skulle jag säga: Kör hårt!

Men frågan är hur barnen reagerar på det här? Hur länge har ni varit separerade från den andra föräldern? Hur gamla är barnen?

Om du själv känner att går lite för fort så kanske det gör det? Stanna upp och njuuut av att vara förlovade - det är inte dumt det heller!

Härligt att ni är så kära

Förälskelsen släpper efter ett år. Så spara på och vänta med att börja inhandla allt. Och om det fortfarande känns som nu vid Jul så är det ju inga problem.
Tycker att det är härligt att människor fortfarande vågar satsa på nya förhållanden

Detta är bara min åsikt, men man blir ju inte yngre

Våra barn är 2 år gamla. Min dotter tycker verkligen om min karl och hans dotter tycker om mig.

Han separerade från sitt barns mamma förra hösten och jag separerade med mitt barns pappa förra vintern.

Vi njuter verkligen av att vara förlovade! Men vi vill verkligen gifta oss. Bådas föräldrar vart glad när vi berättade. Har inte berättat åt någon annan ännu.

De känns som om de går fort, för så tycker alla andra. Tror jag är mest rädd över hur alla andra reagerer. För min del känns de som att jag har kännt denna underbara karl hela livet.

Jag har hört om, och själv upplevt, tre-års-krisen. :) Efter tre år tillsammans har man lärt känna varandra ganska bra. Utmaningar och väggar har uppenbarat sig. De rosa molnen har skingrats lite och man undrar vart den underbara känslan har tagit vägen... Den är inte borta, har bara bleknat lite. Förälskelsen är över och den djupa kärleken framträder... Jag har lärt mig att ett förhållande är så mycket mer, än ett lyckligt slut. Man kommer alltid få kämpa för att ha det bra tillsammans! :)

Jag personligen skulle absolut vänta liiite till...

Att vara förlovad är underbart! Njut av det så mkt det bara går!

Jag hade nog varit försiktig på grund av barnen.

Så länge barnen inte har något att invända så är det bara att gratulera till att ni funnit varandra samt till det stundande bröllopet! Jag själv är ett levande bevis på att det faktiskt inte spelar någon roll om man varit ett par länge eller inte innan man gifter sig, det kan gå åt helskotta hur som haver. Gifte mig 8/8 detta året och pga av vissa saker kommer vi nu till 99% gå skilda vägar, detta trots att vi var säkra på att det skulle vara vi när vi sa ja till varandra. Innan vi gifte oss hade vi varit ett par i 7 1/2 år.

Min man har mer eller mindre kommit på att han inte vill att vi ska fortsätta tillsammans. Det gör väldigt ont, men han gör i stort sett allt för att få mig att tycka illa om honom. Senaste veckan har han behandlat mig som skit och kallat mig diverse elaka saker. Känner mig ganska knäckt faktiskt, men tycker samtidigt det är skönt att ventilera. Som tur är har jag en vän som står mig otroligt nära som jag ska till senare i dag, vi brukar hjälpa varandra i vått och torrt!
Till saken hör också att det skedde en sak tidigt i vårt förhållande som jag orsakade, men som sedan länge är utrett. Efter det har det hänt en sak till som min man orsakade som också är utrett. Har man rett ut en sak och valt att gå vidare så har man ju gjort det valet. Nu efter 7 år har min man börjat haka upp sig på första saken som skedde helt plötsligt, något som jag trodde var utagerat. Om detta har stört honom så länge så tycker jag att han borde gjort något åt saken för länge sen, inte nu när vi nyss gift oss.