Förlovning och bröllop är ju nästan alltid fantastiskt kul, men jag är lite nyfiken på ifall det inte är någon som har fått veta att en vän eller liknande ska gifta sig med någon som ni absolut inte kan glädje er åt. Kanske för att ni misstänker/vet att partnern är otrogen, slår henne/honom ...eller kanske av mer egoistiska skäl, för att ni själv har känslor för den blivande bruden/brudgummen... eller någonting helt annat. Hur reagerade ni och vad hände?
Har inte varit med om något av ovanstående, men har en lite omvänd situation. Min m2b och mina föräldrar tycker inte värst mycket om varandra, så mina föräldrar är inte överlyckliga åt mitt val. De tycker innerst inne att jag borde valt någon annan, men respekterar ändå mitt val och kommer komma på vårt bröllop.
Misstänker man något så bör man ta upp detta med sin vän. Man bör tala om vad man misstänker och varför. Sen måste man respektera vännens val, men man är ingen riktig vän om man inte talar om vad man vet/misstänker.
Slår personen vännen så är det ju känsligare, för då handlar det om liv och död. Då får man ju försöka tala vännen till rätta och stötta och hjälpa allt man kan för att de ska ta sig ur det.
Däremot om man har egoistiska skäl, så anser jag man får bita i gräset och svälja stoltheten. Försöka glädjas åt vännen och släppa känslorna. Annars förlorar man vänskapen med.
Jag är det "felaktiga" valet enligt min m2b's mamma.
Men jag har aldrig varit med om det så som du skriver.
Jag är inte heller "önskad" av min svärfar eller sambons syster. De har redan deklarerat att de hatar mig och att min sambo borde dumpa mig och träffa ngn bättre.
Därför har vi valt att de inte ens får vara delaktiga i vår dag...
Det gör fortfarande ont när jag tänker på det men läget är som det är... Barnen pratar fortfarande om det som sades eftersom de hörde varenda ord...
Min M2B har en vän vars fru igen i bekantskapskretsen gillar, det har varit så sedan de träffades men ingen har sagt något.
M2B och två av hans andra nära vänner var helt bedrövade när vännen skulle gifta sig med denna tjej. De visste att det betydde det definitiva slutet för det mesta roligt de brukade göra tillsammans + att de vet att vännen egentligen inte mår så bra av detta förhållandet, så de hade svårt att glädjas ordentligt för sin vän.
Det blev inte bättre av att bröllopet var rätt konsitgt. Familjen till vännen såg inte glada ut och vännen verkade inte så där lycklig som man "ska" göra...De bjöd dessutom på kranvatten hela bröllopsmiddagen och vegetarisk/vegansk buffé med rätter inte många gillade... Det märktes tydligt att det bara var hennes dag inte deras...men de respekterar vännens väl även om det kan diskuteras om det verkligen är så mycket han egentligen valt...
En av mina bästa vänner gifte sig med sin numera EX-man för 6 år sedan. Jag hade aldrig riktigt gillat honom. Han var så nedlåtande mot min kompis. Dryg och elak. Kritiserade henne, hennes vikt och utseende helt öppet. ALLTID skulle han skämta på hennes bekostnad. Inte sådär att han retades på skoj utan elakt. Jag tyckte att han var elak mot henne och fick anstränga mig för att "acceptera" hennes val av man. Min kompis "såg upp" till den här killen som om han alltid visste och kunde bäst. "Fråga Daniel, att vet/kan mer om sånt än jag" - var hennes standardfras.
Ett år efter bröllopet fick de barn och köpte hus. Efter ett halvår i nya huset skiljde dom sig. Han var otrogen och dumpade henne....
konstigabaralillajag:
Hatar dej??? Låter väldigt starkt att säga så. Herregud, vad har hänt? Och stackars din man... Kan inte vara lätt.
Alla var inte så glada när syrran gifte sig, 19 år gammal med en 10 år äldre man hon träffade när hon var 14. Hon var mobbad i plugget, zero självförtroende. Och nu 15 år senare har dom sagt upp kontakten med oss. Fick ett brev efter Farfars begravning, dom fick nog (dom???) när vi inte ville ha hennes elaks gris på begravningen. Så syrran skrev ett brev på svärmors intiativ. Elakast var dom mot pappa. Syrran tyckte att mamma och lillsyrran gärna fick hälsa på, men dom tackade nej. Aldrig i h-e att mamma åker och träffar barnbarnen när pappa inte får lov.
Pappa tar det jättehårt, men jag skiter fullständigt i det. Minns henne inte som en riktig syster. Helt annorlunda från dom andra systrarna. Vi skiter i henne.
Jag själv fick nån enstaka kommentar när jag gifte mig med en, ve och fasa, muslim. Inte mycket dock, pappas syskon mest. Det är lugnt dock och jag bryr mig inte, antar att dom pratat mycket men rör mig inte ryggen. Alla tycker jättemycket om honom, bara pappas fåniga syskon som är livrädda för min mans kultur.
Ja, hata är ett starkt ord men det var det ordet de använde... Hans far är väldigt speciell och tror att han kan göra som han vill och många gånger får han det... Han har vid ngr tillfällen intagit lite för mycket alkohol och gett sig på mig men senaste gången (över 1 år sedan) gick han över gränsen och bad sambon, sin son att dra åt helvete och så en massa annan dynga om hur han såg på mig (barnen var närvarande och hörde allt). Vi bröt kontakten och klyftan har bara blivit större mellan oss då han låtsas som om inget hänt.
Hans syster är likadan och spydde galla på oss också fast vid ett senare tillfälle.
Däremot skulle jag a l d r i g tvinga eller kräva att han inte ska ha kontakt med sin pappa eller syster. Det är hans eget val men de sätter inte sin fot i vårt hus eller blandar in mig i deras ev relation (det kan jag kräva). Sambons mamma är dock bjuden till bröllopet.
Hm. En vän förlovade sig med en kille som jag hade/har väldigt svårt att lita på eftersom han svikit henne tidigare.
Givetvis var jag glad för hennes skull....Eftersom hon var glad. Men samtidigt orolig för att det skulle hända igen - vilket det gjorde.
Han var inte redo och förtjänade rakt av inte henne - vilket jag tyckte under en tid av deras förhållande.
Min reaktion var tämligen enkel - jag försökte stötta och glädjas med henne, sa sanningen om vad jag tyckte om hon frågade och valde att inte säga något alls i vissa siutationer där han betedde sig respektlöst och otrevligt eftersom jag visste att jag inte skulle nå fram till henne.
usch vad det måste vara jobbigt att inte komma överens med släkten,jag har nog en otrolig tur mina svärföräldrar är bara bäst min blivande svärmor kom till mig för ett par veckor sen och sa att hon så gärna ville hjälpa till me vårat bröllop och hon vill betala min brudbukett jag fick gråten i halsen det är stort tycker jag men vi har en bra relation och jag har ju varit en del av hennes sons liv i 10 år.
