Varför är det så svårt att säga?

Hej!
Jag tycker det är på tiden att du faktiskt ber din kille att säga de där orden du vill höra. Om det inte känns rätt efter 2 år ihop, och allt annat i förhållandet är normalt, då handlar det mer om en rädsla för ord snarare än för känslor. Och det kan man komma över, men då får man helt enkelt träna lite.
Första gången kan vara läskig, och man måste inte känna att man står 100% för det man säger. Men så småningom kommer det bli mer och mer naturligt och kännas mer och mer rätt, förhoppningsvis! För vissa människor krävs det helt enkelt att man _växer_ in i orden.

Kommunikation är dessutom jätteviktigt i ett förhållande, och ju tidigare ni tar tag i det desto lättare kommer det att kännas. Om det är svårt att tala om känslor redan nu, hur ska det då gå när ni hamnar i en konflikt (för det gör man förr eller senare)? Ett bra sätt att locka någon att tala som har svårt för känslor är att ge den personen 10 minuters prattid då man själv bara är tyst. Många håller inne sina egna känslor för att de är rädda för andras reaktion. Den reaktionen kan man, de första gångerna, bespara dem så att de vågar öppna sig mer.

Stort lycka till!

Det kan nog vara ganska olika vad de orden innebär för olika personer...En av mina killkompisar kunde inte säga det till sin tjej för i hans ögon var det snudd på ett frieri..I hans familj hade de aldrig sagt det till varandra och han tyckte att det var enormt stora ord att säga. Fast när vi pratade om hans känslor för tjejen ifråga så var det ju glasklart att han älskade henne!

Min tanke är att eftersom ni är sambo, gör livsplaner ihop så betyder du massor för din kille - men det kanske är olika hur ni ser på de tre små orden...? Kan ni försöka prata kring det kasnke...? Prata om era känslor för varandra, bena ut det hela lite! Eftersom han säger att han inte vill säga det förrän det känns rätt så blir min tanke att han lägger in MASSOR i dessa ord (lite som min kompis gjorde...)

Håller med Celeste och Yesh I do, många kloka ord!

Uppenbarligen är det här känsligt för både dig och din sambo. Ingen av er verkar ta lätt vid "jag älskar dig" och då kan det uppstå problem. Jag tycker att du kan släppa dina begränsningar, för då kan han ha lättare att släppa sina. Det känns som att det går prestige i det nu. Grubbla inte för mycket. Om du någon gång spontant känner för att säga att du älskar honom (för det gör du ju), så säg det! Planera inte när du ska säga det. Eftersom du absolut inte vill säga det först så kan du också prata om just de här känslorna med din sambo. Förra gången ni pratade om det lät det mer som en förebråelse än att det faktiskt är något viktigt för dig (men jag vet såklart inte hur det var egentligen). Det kan vara lättare att prata känslor om den andra börjar.

Jag kan berätta hur det var för mig. När jag träffade min sambo så tänkte jag efter ett tag på hur jag kände och kom fram till att jag älskade honom. Jag funderade på om jag skulle kunna säga det till honom, och kom fram till att det skulle jag kunna göra. Men jag gjorde det inte. En kväll när vi var nerbäddade sa han att han älskar mig. Jag hade ju tänkt att jag skulle kunna säga det till honom också, men kunde inte. Mina tårar började rinna istället (osynligt, det var mörkt) och jag kramade honom hårt. Jag tror han sa det en gång till (en annan gång) innan jag sa det, och en gång till och med påpekade han att han inte visste vad jag tyckte om honom! Jag tyckte att han kunde väl fatta att jag tyckte om honom ändå, mina handlingar visade ju det. Allt det här hände några månader in i förhållandet. Fortfarande (efter några år) säger vi det inte jätteofta till varandra, det är fortfarande känslosamt för mig. Jag säger det ibland när det bara pingar till, och ofta när han ska resa bort (om han skulle dö). Och jag kräver aldrig något svar, det är viktigt för mig. Jag ska aldrig säga det bara för att få höra det tillbaka!

Jag vet inte, men jag skulle nog inte kunnat vänta i 2 år med att få höra det, jag skulle precis som du inte känna mig helt trygg. Jag tycker att när man älskar en person och har kommit till insikt att det är så, då säger man det (vi har inte använt de orden i min familj, förutom mamma och det är först nu på senare år som jag har kunnat säga det tillbaka).

Jag säger inte att han inte älskar dig, men jag tycker att det är viktigt att man säger det hur stort det än är för personen. Min sambo hade aldrig sagt de orden till någon, någonsin. Men ändå var det han som tog det steget.

Får man fråga varför du inte vill säga det första gången? Kanske ska du fråga honom rakt ut, för älskar han dig inte nu då hade iaf inte jag stannat kvar.

Glömde säga att jag hoppas att det går bra för er!

självklart känner jag att han tycker om mig massor och så, men ändå de är viktigt för mig att höra de här med att man är älskad.
Självklart skulle jag aldrig stanna hos han om han inte älskade mig nu efter 2 års tid.

Grejen är bara den att jag vet inte hur jag ska kunna tala med han de är inte så "bara" som folk tror eller skriver ibland.
Jag har tänkt på att förklara mig i ett brev, eftersom han kan läsa i lugn o ro och jag kan förklara allt då.
Vill inte göra det av feghet eller, men visst hade det varit enklast om han sa nått??!!

Tycker detta är jättejobbigt och jag tänker självklart på det.

Det kan ibland vara bra att skriva, precis som du säger. Vissa gånger är det lättare att uttrycka sig då. Det kan ju vara en jättebra början till att så småningom kunna prata!För det är ABSOLUT inte enkelt eller "bara att" när det gäller sånt här...men det är ju viktigt att ni kan göra det på något sätt, i alla fall med tiden!

Jag förstår att det är jobbigt och att det inte är lätt varken att ta tag i det eller att låta det bero. Jag är själv en sån som tycker det är jobbigt att ta upp känsliga saker och håller dem därför inom mig tills det känns lättare att ta upp dem än att inte göra det. Alldeles för sent! Att sluta grubbla borde jag verkligen göra, men det är svårt.

Det är också väldigt svårt att råda dig till något konkret sätt att prata med din sambo, eftersom jag inte känner någon av er båda. Jag skriver några metoder som jag använt mig av. Kanske någon kan passa er, eller så är vi helt olika typer av människor.

Det har hänt att jag funderat på att skriva brev, men för mig har det känts som att det blir för allvarligt då. Däremot har jag faktiskt skrivit listor med hur jag tänker eller vad jag vill veta, för att ha som stöd i känsliga diskussioner. Någon gång kommer jag säkert känna att det är läge för ett brev.

Det har hänt att jag tagit upp något annat som är lite mindre känsligt (men ändå viktigt) bara för att öva. Då har jag märkt att det inte är så farligt, då blir det känsligare bara lite farligare.

Det har hänt att jag "bokat tid", så att man kan prata i lugn och ro, och den andra blir förvarnad. Man kan antingen bara säga att man vill prata om något utan att specificera vad, eller säga att (i ditt fall) man vill prata om relationen eller bekräftelsebehov eller syna på kärlek, eller liknande. Eller skicka med en fråga så att den andra kan förbereda sig. (Helst av allt skulle jag vilja ha en regelbunden stund där min sambo och jag pratar allvar, men det har inte lyckats något vidare.)

En metod jag skulle vilja bli bättre på är att inte analysera i förväg så mycket utan bara "släppa bomben" och ta det därifrån. Som att hoppa från bryggan utan att känna på vattnet (det har jag nog aldrig gjort ).

Sen undrar jag hur länge sen din sambo sa det där med "rätt"? För det _kan_ vara något man säger för att slippa ta diskussionen. Men när det sen känns rätt, så är det svårt att bara säga det. Eller så har man glömt bort att man "lovat" det.

Om det händer igen att ni pratar om renoveringen, då kan du börja där också. Att säga att det är ett stort steg att ta och att du då vill ha tagit ett annat steg först (d.v.s. att bekräfta att ni älskar varandra). OBS! Såklart inte med de orden, jag sitter bara och spånar . För mig är det inget konstigt med att vilja ha en grundtrygghet för att kunna gå vidare i en relation, jag hoppas att din sambo har den synen också. Gör det bara inte till ett ultimatum, utan prata lugnt och sansat.

Min kille var likadan...han väntade med att säga det i nästan tre år...han ville inte säga det förän han friat till mig. Han ville väl att de tre små orden verkligen skulle betyda ngt då---istället för att over use orden haha han e en rolig prick