Hur rätt ska den rätte vara?
Vi har varit förlovade i några år och har barn ihop. Så på ett sätt så har jag väl redan valt min sambo som "den rätte". Men ibland så blir jag lite tvekasam.
Min sambo tycker att familjelivet är roligt om han får allt servat. Som nu till jul. Han vill gärna att vi har en vanlig jul med julbord men bara om jag planerar och genomför allt. Annars får det gärna vara. Han betalar gärna julklappar till barnen men bara om jag köper dem.
Igår så snackade jag lite med honom om våra förväntningar på resten av jullovet nu när våra (mina) julgäster rest hem.
På mitt initiativ har vi båda semester över jullovet och jag tycker att det vore mysigt med lite små utflykter till pulkabacken, åka skidor, åka till badhuset eller liknande. Kanske inte varje dag men 3-4 grejer innan skolan börjar 7/1.
Han är inte motsträvig. Han följer med på allt om jag är den som väljer vad vi ska göra, packar fika och extrakläder osv.
Igår så sa jag att det här är väldigt tungt för mig och att det känns som hans beteende är så omoget att jag inte kan tänka mig att leva i samma situation om något år. Han måste ändra sig helt enkelt. Inte planera allt själv men vara delaktig i något utan att jag beordrar det och när jag planerar något försöka hitta egna saker att bidra med.
Jag menar inte alls att vi ska bli superjämställda utan bara att det blir så att han ibland tar initiativ. Kanske någon gång varje månad. Det behöver inte vara stora saker som att få iväg hela familjen på en utflykt utan kanske att själv fråga om vi vill spela något spel eller köpa en efterätt till fredagsmys eller liknande.
Först blev han jätteledsen och sa att han vill göra vad som helst för att behålla oss och att vi är världens bästa familj. Så gör han alltid utan att något händer. Sedan så började han förhandla och frågade hur mycket tid varje vecka han behöver bita ihop och göra med oss och hur mycket fritid han skulle få för det till att göra saker som är roligt för honom. Med det menade han att åka och fika med sina kompisar, gå på krogen och liknande.
Jag blev oerhört ledsen när han sa att han såg tiden med oss som ett måste och fritid som tiden utan oss. Fast jag vet ju att han känner så. Men när han sa det rakt ut så blir det lite för tydligt.
Vad kan man förvänta sig av en människa som inte tycker att familjeliv är speciellt roligt? Å ena sidan så är det ju urtråkigt att tvinga en vuxen människa till något men å andra sidan så tycker jag att barn har rätten att lära känna båda sina föräldrar och man lär inte känna någon som man inte umgås med.
När han är hemma sitter han vid sin dator och jobbar eller håller på med sina hobbys. När han gör sina delar av hushållsarbetet som jag gett till honom så har han på sig hörlurar för att inte blir störd av barnen. Enda tiden då vi umgås hela familjen till vardags är vid middagsbordet och då är det till allra största delen så att vi vuxna pratar om det som berör oss och barnen ska vara tysta.
Jag tycker att livet går an om jag tänker mig att det kommer att bli annorlunda men i längden så känns det som att jag är ensamstående med tre barn varav ett är väldigt stort och väldigt dyr i drift.
Hade det här varit hela historien så hade det varit självklart att separera.
Men resten av historien är att jag verkligen älskar honom så fort det bara är vi två och inte hela familjen så har vi det riktigt roligt ihop. Vi fungerar så bra på alla andra plan men han gillar inte att leva i en barnfamilj.
Vad är bäst för barnen? Jag vill vara en bättre förebild än vad jag orkar göra när allt ligger på mig. Men jag kan ju inte tvinga någon att göra saker som han avskyr.
När han är borta 3-4 kvällar i veckan och träffar sina kompisar och ibland går ut på krogen och flirtar med andra kvinnor så undrar jag vad jag sysslar med. Han är inte otrogen och väldigt ärlig. Jag vet att han inte gör mer än flirtar och längtar bort från allt ansvar.
