Hjälp, kalla fötter!!!

jag tror inte de är kalla fötter ja tror de kan var alite ångest har själv känt exakt som du till o från men de ha gått över ! jag tror mycket grundar sig på osäkerhet oxå faktiskt, ja o min kill elever presis som er så ja har oxå varot inne på att jag kanske gifte mig av fel skäl men Jag gifter mig av ren kärlek!

oroa dig int5e ventilera lägg planerna på hyllan 2 v o andas ut så kanske de känns bättre o vill du ej gifta dig strunta i de andr afår ju tycka vad dom vill

Tack momi boki!

Jag har försökt att stänga av lite idag, och det känns lite lugnare. Nu är jag nervös för att lyfta på locket igen, tror jag.

Problemet är att vi gifter oss om fyra veckor, lite drygt så jag har inte två veckor. Men två dagar är ju bättre än ingenting...

Vill du gifta dig med honom?

Ibland är inte tiden den bästa men tycker i så fall ni har BÄTTRE förutsättningar NU än när ni började planera! Gläds åt att livet är på topp nu och njut i fulla drag när ni sedan kommer till livets dalar så har ni förhoppningsvis ännu starkare band mellan er och fler glädjefyllda minnen att minnas och njuta av även när livet är mörkt.

Har du pratat med din blivande man om detta? Hur ser han på saken? Stackars dig, för detta måste verkligen vara jobbigt, men om han verkligen är rätt för dig så kanske du bara har fått börllopsfeber?

Jobbigt! Men kan ni inte lägga bröllopet på is tills du/ni känner er sugna igen? Att blåsa av ett bröllop behöver ju inte betyda att man inte älskar varandra. Det är ju en enorm cirkus man drar igång och är man inte motiverad så kanske man ska ta det lugnt ett tag?

Jag har blåst av ett bröllop en gång då jag insåg att den blivande mannen inte var rätt för mig. Det var fruktansvärt! Men här låter det ju som att han är den rätta, men kanske inte tidpunkten? Eller typen av bröllop ni väljer?

Glad är jag i alla fall att jag blåste av bröllopet, nu har jag träffat min drömprins och vi ska gifta oss till sommaren . Det ska bli underbart, ändå kan jag känna mig omotiverad ibland att planera, mest för att det är sååå mycket.

Hmm, intressant. Har du läst Maria Svelands bok "Bitterfittan"? I den skriver hon att hon har svårt att stå för att hon valde att gifta sig med sin man. Hon känner att det är lite av ett svek mot jämställdhetskampen och att hon som kvinna faller in i gamla könsroller och mönster. Jag kan känna igen mig i hennes ord ibland. Jag som är en modern, ung kvinna, självständig och oberoende. Att JAG har hemfallit åt att hylla och upprätthålla en sån urgammal tradition som ett (kyrk)bröllop!

Är det något sånt du kan känna nu? När du mådde dåligt så hade du nog en tanke på att det skulle förändra något, du skulle ha något att se fram emot och du skulle få hylla er kärlek. Nu när du är på topp behöver du inte manifestera er (heteronormativa) relation utan känner att "allt är bra som det är"?

Jag kan inte hjälpa dig, bara komma med funderingar...

Jag tror att dina funderingar är vanliga men det är bra att stanna upp och fundera varför istället för att bara rusa in i något bara för att bollen har börjat rulla

Bara för att ni har bestämt en sak behöver det inte betyda att ni inte kan ändra er

Prata med din blivande och berätta hur du känner det. han kanske känner sakmma sak? Prata ut och försök att följa det som känns böst för er!

Det du känner är jättevanligt! Det är mycket tankar på att "är det värt det" (det kostar ju ofta en del) och "vad spelar det för roll egentligen - vi är ju lika kära ändå" osv. Alla möjliga tankar dyker upp precis innan bröllopet och det är bara sunt! Det är mänskligt att reflektera över det man ska göra.

Men om du är säker på ditt val av man tycker jag nog ni ska genomföra bröllopet. Jag tror bara det är bröllopsfeber du lider av. Ni har det tryggare juridiskt som gifta om det skulle hända någon av er något och framförallt är det viktigt om ni skulle få barn.

Jag var länge tveksam till bröllop, kände mig inte redo etc (fast jag varken är ung eller nyligen träffat mitt man) och precis innan bröllopet kände jag mig jätteosäker - inte på relationen utan för att jag var rädd att relationen skulle försämras som gift, att man skulle ta varandra mer för givet liksom... men idag kan jag inte förstå riktigt varför jag tvekade. Inget av det där stämde ju! Det känns jättebra att vara gift!

Låt det gå någon dag till och om det fortfarande känns likadant så prata med din blivande man! Det är ju ändå förmodligen han som känner dig bäst och honom du kan få mest stöd hos. Han kanske kan lugna dig eller så bestämmer ni gemensamt att skjuta upp bröllopet.

Hur du än gör så blir det bra i slutändan. Ta det bara lugnt och lyssna till vad du innerst inne vill! Men ge inte efter för bröllopsnerver, om det bara är de som spökar lite.

Tack allihop! Vilka bra funderingar ni har.

Jag har inte pratat med min blivande man om vad jag känner. Jag vill inte stressa honom i onödan tror jag.

Tooticki: Ja, det är något åt det hållet. Jag tror dock inte att det handlar så mycket om feminism som om att jag har svårt att stå för mitt beslut i största allmänhet. Jag har ju faktiskt valt att gifta mig på delvis felaktiga grunder. (Jämför "Att ha för bråttom att gifta sig"- och feministbruds "trampa på tårna"-trådarna.)

Å andra sidan: Jag är kanske lite för bra på att ifrågasätta mina val. Jag menar, jag har ett jobb som jag vet att många skulle sälja sin mormor för att ha, men ändå inbillar jag mig att jag borde ha någon annat, som ger mer pengar eller whatever. Det är i alla fall delvis samma känsla som jag har nu, att jag borde satsa på min karriär eller bara bli äldre innan jag gifter mig (som att något av det skulle hindras av ring på fingret...).

Du har fått ett bröllopstroll!!
Det är inget farligt och kan kastas ut!
Men du måste själv välja att göra dig av med det.

Du kanske valde att gifta dig av fel orsaker men...massor av bra saker började hända när du tagit detta beslut.
Kan det inte vara så att när man bestämmer bra saker för sig själv så faller mycket annat också på plats?

Jag tror att detta är rätt för dig även om du från början gick in i det av fel anledning.

Varför?!

Jo för att det är meningen att vi ska fundera, tänka och kanske till och med tvivla över alla stora beslut vi tar här i livet. Det är en viktig sak att gifta sig och även om kärleken är en självklarhet så är beslutet stort.

På med raggsockorna nu och kasta ut trollet och njut! Du älskar honom. Han älskar dig!

Det kommer att bli skitbra!