Inom Svenska kyrkan pågår för närvarande en oerdentlig diskussion om kyrkan i framtiden ska släppa den juridiska vigselrätten. I så fall skulle alla par av alla kön vigas borgerligt, och därefter kunde de par som önskar en religiös akt av något slag begära en sån av ett lämpligt samfund - Svenska kyrkan eller någon annan kyrka/religion.
Hur tänker ni brudpar kring den möjliga framtiden?
Att jag inte skulle krångla med att göra något efter i kyrkan.
Vi funderade ett tag på att gifta oss utomlands men hoppade det av just den anledningen. Kändes inte rätt att först bli borgeligt vigd och sedan få en välsignelse.. Det är ju ändå när man blir gift "på riktigt" som räknas för oss..
Kanske ett invecklat svar, men jag hoppas du förstår vad jag menar!? 
Som jag ser det är det väl egentligen den enda vettiga vägen att gå. Ibland hör man ju historier på BT om brudpar som bett prästen att sila allt snack om Gud och Jesus, och det blir ju helt galet för alla inblandade. Jag skulle vilja påstå att det här beteendet med att folk som inte är kristna ända väljer att hålla vigselakten i kyrkan är en relik från statskyrkans dagar och släpper ni den juridiska vigselrätten hjälper ni nog till med att ändra på det beteendet. Då blir kyrkan ett ställe för de som verkligen vill vigas där och känner den andliga kopplingen med kristendomen, medan övriga kan lämna det vid den borgerliga vigseln (och därefter ha eventuell religiös andakt i ett buddhisttempel eller gudahov eller vad det nu kan vara).
Jag är själv 100% för att skippa den juridiska biten, eftersom den verkligen inte har någon religiös motivering, utan bara är en rest från statskyrkosystemet.
Jag ber gärna för par av alla sorter som vill ha en kristen ceremoni kring sin kärlek, efter en juridiskt bindande vigsel på rådhuset.
Men jag är nyfiken på hur brudpar tänker.
Jag är medlem i svenska kyrkan och är sådan där "halvtroende". Jag vill gärna tro och be och känna trygghet i kristendomen. Därför känns det viktigt för mig att få vigas kyrkligt- men jag vet inte om det är "så" viktigt att jag skulle ha en extra cermoni för den sakens skull..
Nu lät det nog lite bättre och lite mindre förvirrat... Kanske..
Elin-Pierre: Jag tycker det var glasklart både första och andra gången. Och Ditt svar sätter huvet på spiken på själva kärnfrågan: Vad konstituerar mitt äktenskap?
Och svaret på den frågan ser ju helt olika ut beroende på hur man tror.
Vi ska inte ha en kyrklig vigsel - men det beror mest på att jag varit gift tidigare och därför gärna vill göra nåt annorlunda den här gången och inte för att jag har något emot den kyrkliga ceremonin.
Jag tycker att man borde göra som du säger, nämligen skippar den juridiska biten.
Visst jag förstår absolut grejen med att man vill att själva ceremonin, som man planerat och drömt om, ska vara det tillfälle när man gifter sig "på riktigt". Av den anledningen ska vi släpa ut en VF till en ö i skärgården och alltså inte gifta oss i rådhuset innan/efter ceremonin som kanske varit lite enklare.
Men jag har bott flera år i Tyskland och där måste alla först gifta sig borgerligt, sen kan man ha vilken slags ceremoni man vill dagen efter (Om man nu vill göra nåt mer dvs). Så där har de flesta 2 bröllop, ett på fredagen och ett på lördagen. Ett mindre där man kanske går ut och äter med familjen och sen en fest. Inget konstigt alls tycker de. Så jag tror man vänjer sig.
De par jag känner här som först gift sig borgerligt här och sen utomlands har upplevt att båda tillfällena varit lika häftiga. Olika men bra.
Jag tror det skulle vara så oerhört bra om Svk släppte den juridiska biten, för då skulle det bli övertydligt att det som händer i kyrkan är något religiöst - för dem som vill ha det, oavsett könssammansättning inom paret. Och de som vill slippa Gud, psalmer och böner skulle förhoppningsvis hitta fina former för att manifestera sin kärlek utanför kyrkans ramar.
Jag håller helt med dig, en till präst! Vi vigdes borgerligt (men med en lång och vacker ceremoni ändå med diktläsning och annat) eftersom vi inte är troende någon av oss, och då hade det känts helt fel att lova något inför en gud vi ändå inte tror på.
Jag tycker att den juridiska biten skall vara skild från den religiösa. Så är det ju i många länder idag. De som då är troende kan ju välja att få en kyrklig välsignelse och då kommer dessa ceremonier blir så mycket med betydelsefulla! Både för dem som är där och för prästerna som utför dem. Då vet ju både brudparet och prästen att de ord som sägs är viktiga och inte bara "för att det ska vara så" eller för att "det brukar vara så".
Min blivande make är från Tykland och där har kyrkan ingen juridisk vigselrätt, utan den borgliga vigseln kan åtföljas av en kyrklig cermoni om brudparet önskar.
Jag kan tycka att det är märkligt att Sverige som faktiskt har separerat stat och kyrka fortfarande har kvar den juridiska, kyrkliga vigseln. Detta sett ut ett mer objektivt perspektiv. Personligen är jag glad över att vi kommer att kunna gifta oss i svenska kyrkan, men det är ju en annan diskussion 
Tror oxå att det skulle vara bra. Då skulle man nog respektera tex en kyrklig välsignelse och dess ordning. Och kanske inte bara göra saker för att det är tradition o sedan bli sur för att man inte får regisera vad som helst.
Vi kommer oxå att vigas borgligt eftersom ingen av oss är troende. Då känns det fel mot dem familjemedlemmar som är troende att vi bara skulle utnyttja deras fina lokal för att göra det enkelt för oss. Skulle ju inte få för mig att gifta mig i en moskee bara för att det är en fin lokal om jag inte trodde på det som utövades där.
