• Paulita

    Min far kommer inte på mitt bröllop!

    Min pappa kommer inte, han skrev ett mejl till mig där han skriver att han inte känner mig vid det efternamnet.

    Jag har två efternamn, ett "mellan" pappans efternamn och min mammas. De är skilda sedan många år tillbaka men han har aldrig slutat bråka med min mamma och nu gör han det genom mig känns det som.

    På inbjudan står mitt namn och min mammas efternamn för det är så jag heter.

    Han nekar att han har en dotter vid det namnet, men att han önskar mig all lycka men kommer ej.

    Jag har inte haft kontakt med min far på snart 10 år, vi har aldrig pratat ut om vad som hände. Om alla bråk och problem innan morsan flyttade, men sen fick jag skulden för att de skilde sig och därmed har jag inte funnits i hans hjärta.
    Ett par år sedan gick han förbi mig på gatan utan att stanna till. Som om jag var en annan människa bara som han gick förbi.

    Jag skrev inget tillbaka nu på mejlet, jag är fortfarande helt mållös. Har inte kunnat sluta tänka på det.

    Jag trodde ärligt att han skulle komma, jag trodde att han hade släppt allt som varit och jag trodde att han skulle vara glad för min skull.

  • Svar på tråden Min far kommer inte på mitt bröllop!
  • lillabruden

    tyvärr är inte våra föräldrar alltid kapabla att vara vuxna. Det är barnsligt och oomtänksamt och det är bara fel av dina föräldrar att skylla på dig för ett äktenskap som gick att rädda!
    Och att din pappa reagerar så, det är också omoget och fel, men tyvärr kan vi inte styra andra.

    Min mamma kommer antagligen inte på mitt bröllop heller. Allt jag förberett och alla frågor kring bröllop har tagits med blivande svärmor och inte min egen mamma, det svider så oerhört! Men är tacksam att bl.svärmor finns!

    Jag tror vi får acceptera att dem är som dem är, och se det som så att det är dem som missar mest. Din pappa missar sin dotters bröllop. Det är inte du som missar hans sällskap, för du är villig för förändring, det är inte han.

    hoppas du klarar av att hantera detta!
    Kram

  • Svanboet

    Jag har ett liknande problem men ändå inte riktigt likadant. När mina föräldrar skiljde sig (alla barn vuxna och endast yngsta bodde hemma) bad jag snällt både min pappa och min mamma att försöka låta bli att bli så osams att båda inte kunde närvara vid viktiga tillfällen. Sen gick skiljsmässan vidare och bodelningen blev ett rent helvete och det hela slutade med att min pappa ställt till det så att min mamma vägrar komma om han kommer. Jag har en betydligt närmare relation med min mamma än min pappa vilket innebär att jag också fått av sleven när han har bråkat med henne.

    Resultatet är att jag kan inte ha båda föräldrarna på plats, bjuder jag pappa så kommer han för han anser att han inte har gjort nått fel. Ska tilläggas att vi inte alls är goda vänner. Kommer han kommer inte mamma och då brister mitt hjärta för hon måste få vara med och fälla en tår när jag vacker som en gryning skrider fram i min klänning.

    Hur man hanterar bråkande föräldrar är personligt men mitt råd till dig är: Vill han inte var närvarande på sin dotters bröllop, känn gädje över resterande familjens, vännernas och kompisarnas närvaro. De har valt att hedra Eran dag och det är du som ska må bra. Bråket med din far, och det som uppstod mellan din mor och honom kan du reda ut en annan dag.

    Hoppas att du får hjälp av din m2b att klara er över detta fartgupp på väg fram till Er stora dag.

  • passionsblomman

    Det gör ont i hjärtat att höra sådant här, och det är tragiskt att det tyvärr inte ens är ovanligt!

    jag är skilsmässounge flera ggr om och även om jag själv har en fin relation till båda min aföräldrar, har jag hunnit höra och se det ena värre än det andra under mina år på den här jorden.
    jag tror tyvärr att det inte går att rätta till allt olöst inför en sådan här stor dag, utan det finns där.
    Kanske är det då hur hemskt det än känns, bättre att en person avstår från att delta, än att den kommer och sedan ballar saker och ting ur mitt i festen(tyvärr heller ingenting så ovanligt...)

    Sådant man inte har och sådant som blivit trasigt, blir ofta extra tydligt sådana här tillfällen. Det är ens fulla rättighet att sörja och tillåta smärtan att finnas. Jag hoppas dock att det inte ska överskugga glädjen och ta fokus från det underbara med bröllopet.
    Lycka till TS och ni andra!

  • Kjell Präst

    Min far kom till visserligen mitt bröllop men var rejält bakfull efter en suparperiod och inte särskilt social. Inte så kul det heller...

  • Plummis83

    Även min familj är lite "trasig"

    Mina föräldrar är skilda sen jag var 5-6 år nånting och de har rätt bra relation idag (jobbat ihop senast för ca: 3 år sen)
    Båda haft nya partners men idag är det bara min mamma som har sambo!
    Men den som troligtvis inte kommer på mitt bröllop är min bror pga nån konflikt med mamma som han hängt upp sig på! Lång historia!! Egentligen är det inte mammas fel utan vår morfar (är egentligen inget fel men enligt min bror är det idiotiskt fel) men han lever inte längre.

    Fast samtidigt som jag tycker det är väldigt jätte tråkigt att min bror inte kommer så är jag glad för att hans tjej inte kommer för hon har tyvärr förstorat upp allting och det går inte att prata med min bror pga det!

    Jag tycker det är väldigt tråkigt att folk ska ha det på detta viset och inte kunna släppa det för en dag för en persons skull och fira hennes/honoms stora dag!!
    Fast som Kjell Präst hade det vill jag inte ha, då slipper jag hellre personen!!
    Jag har bra kontakt med hela min familj, men detta med min bror är jobbigt och jag mår dåligt pga det. Men vad ska man göra?

  • Augusti2010

    Sånt här är jättetråkigt. Men man ansvarar inte för någon annan människa, vi är alla vuxna och jag tror att det enda man kan göra är att bjuda till och ge vederbörande chansen. För en chans förtjänar vi alla (dock inte för många, då blir man bara mer och mer sårad för varje gång), men tar personen inte den kan man inte göra mycket mer. Det är bara att acceptera och gå vidare och fokusera på de underbara människor man faktiskt har omkring sig och den stora dag som väntar.

  • lillabruden

    jag kan ju säga ärligt att jag haft MÅNGA terapi samtal med min kurator om min mamma inför bröllopet och ja, hela mitt liv egentligen och hur hon påverkat mig osv. Det har varit så jäkla tufft, men idag, när min mamma gör såna här saker bl.a så liksom rinner det mesta av mig och jag klarar att ryta tillbaka antingen att jag inte tänker diskutera saken, eller att säga nu går jag för detta påverkar mig negativt. Men det sårar ju ändå....

    Min mamma har som sagt vägrat komma, men tror att min morfar och andra i släkten kommer att övertala henne. Hon vill inte komma om min pappa är bjuden, vilket han är och han kommer att komma.
    Men om hon står där bredvid mig på min bröllopsdag och säger något som får min dag att fall ihop (ni anar inte hur elak hon kan vara mot mig) så kommer jag att säga dessa orden: -Antingen så håller du dina tankar för digsjälv, eller så går du härifrån. Har du inget snällt att säga kan du vara tyst. Du har ingen rätt att förstöra min dag!

    Har dessutom precis börjat 'laga' relationen med min pappa, har inte pratat med honom på lite mer än 2år förrän några månader tillbaka. Det går bra och jag har sagt tydligt att jag inte vill prata med mamma om pappa, och med pappa om mamma. Det där är inte mina bekymmer och vill dem veta något så är inte jag deras spion.
    Men har ingen kontakt heller med mamma mer än ytterst ytligt via email nån gång då och då.

    Vad ska man göra? Man kan liksom inte förändra det förflutna och man kan bara förändra sigsjälv.

    Jag har föreslagit så mycket lösningar men det är alltid bara jag och min bror som är villig att göra nåt. Jag och min bror står varann väldigt nära och jag älskar honom. Man får som ordspråket lyder, vara glad för vad man har....

    TS och alla andra, försök verkligen att inte låta andra förstöra era lyckliga stunder i livet. Dem har inte rätt att ta lycka ifrån er oavsett om dem är mamma, bror eller tvilling!

  • JustMeAndMyLove

    Jag förstår att det gör otroligt ont. Jag har liknande problem med min pappa fast om andra saker.
    Hur som helst så försöker jag se så här på saken:

    En förälder är en människa som finns där, som älskar än och som alltid står vid ens sida oavsett. Man kan bråka och skrika men kärleken består.

    Jag har den otroliga turen att ha en mamma som passar in på den beskrivningen. Min pappa - tyvärr inte.

    Så jag försöker helt enkelt inse att min pappa må vara min biologiska förälder, men han kommer aldrig bli den pappa jag drömde om som liten.

    Däremot tycker jag att du ska skriva till honom och förklara hur hans sätt påverkar dig. Det är förmodligen ingen ide att bråka och vara arg. Bara förklara och be honom tänka över sitt val.

    Lycka till, hoppas verkligen allt löser sig!


    Paulita skrev 2008-11-15 02:58:15 följande:
    Min pappa kommer inte, han skrev ett mejl till mig där han skriver att han inte känner mig vid det efternamnet.Jag har två efternamn, ett "mellan" pappans efternamn och min mammas. De är skilda sedan många år tillbaka men han har aldrig slutat bråka med min mamma och nu gör han det genom mig känns det som.På inbjudan står mitt namn och min mammas efternamn för det är så jag heter.Han nekar att han har en dotter vid det namnet, men att han önskar mig all lycka men kommer ej.Jag har inte haft kontakt med min far på snart 10 år, vi har aldrig pratat ut om vad som hände. Om alla bråk och problem innan morsan flyttade, men sen fick jag skulden för att de skilde sig och därmed har jag inte funnits i hans hjärta. Ett par år sedan gick han förbi mig på gatan utan att stanna till. Som om jag var en annan människa bara som han gick förbi.Jag skrev inget tillbaka nu på mejlet, jag är fortfarande helt mållös. Har inte kunnat sluta tänka på det.Jag trodde ärligt att han skulle komma, jag trodde att han hade släppt allt som varit och jag trodde att han skulle vara glad för min skull.
  • Svanboet

    Då det inte alltid finns hjälp är det torts allt lite plåstr på såren att man inte är ensam i eländet. Jag hoppas att alla vi som har trasiga relationer tar god tid på oss att laga dem och det är upp till oss att ta ansvar för vilka som närvarar på våra tillställningar, vare det rör sig om bröllop, dop eller julfest.

    Ett förslag som jag fick när jag diskuterade saken med min vännina var att tydligt förklara för den som eventuellt inte bjuds varför och hoppas att denne/denna kan ta det som en hint om att förändring måste till och att relationen inte är vad man vill att den ska vara.

    Lycka till med alla trasiga relationer och framförallt till TS.

  • patti87

    jobbigt... min pappa kom heller inte.... men han är som han är och ärligt talat nu har han verkligen visat sitt riktiga "jag" vill aldrig mer se honom.

  • lillabruden

    vill bara tillägga ett fint ordspråk

    '' Du väljer inte din familj men vännerna är familjen du väljer.''

    (tror den lyder så...)

  • Svanboet

    Sant som det är sagt!


    lillabruden skrev 2008-11-17 01:02:37 följande:
    vill bara tillägga ett fint ordspråk '' Du väljer inte din familj men vännerna är familjen du väljer.''(tror den lyder så...)
  • Jämtlandstaus

    min mamma valde att inte komma på mitt bröllop. hon är skild från pappa, och har länge haft sårt för hans fru. sen efter att min bror mailade och tyckte att hon skulle skärpa till sig lite, så ansåg hon martyrlikt att han ansåg ju inte att hon skulle komma.

    sen kom en oväntad vändning då hon och pappa blev ihop igen ett halvår senare, och han skilde sig från sin fru (Som han varit gift med 6 mån, då mina föräldrar varit skilda nästan 10 år) dokusåpa vaddå?

    nä, helt ärligt, så tycker jag faktiskt att det är hennes förlust, jag hade en fantastisk bröllopsdag, och hon kommer aldrig få ha delat den. jag är trött på henne. hon är så mycket martyr att jag inte orkar med.

  • Vlora

    Hej alla!
    På sätt och vis är det skönt att höra att jag inte är ensam om mitt problem. Min familj gläds åt bröllopet men det blir första gången på ca 17-18 år som mina föräldrar kommer befinna sig i samma rum, efter lika många år av bitterhet och hat...jag vill inte ägna min och min blivande mans bröllopsdag åt att oroa mig, men samtidigt är det ju lite nervöst tycker både han och jag. Men samtidigt har de lovat att anpassa sig!Ibland känns det också som om min fästmans familj är mer engagerade än min biologiska...Konstigt egentligen,men det gäller för sin egen skull att göra det bästa av situationen och lära sig nåt av den!vi vill ju inte bli likadana i alla fall...

Svar på tråden Min far kommer inte på mitt bröllop!