Skäms för min ångest.
Jag skäms för min ångest, för jag har så mycket att vara glad för.
De senaste par dagarna har jag haft hemsk ångest över att gifta mig. Det är inte det att jag inte vill gifta mig med honom utan att det känns liksom jobbigt att göra det framför andra. Min familj är inte en sådan som pratar känslor med varandra, vi säger inte jag älskar dig eller jag uppskattar vad du gjort för mig eller liknande. Det känns liksom pinsamt att säga att jag älskar denna man och vill lova trohet och kärlek för alltid. Min familj är inte på något sätt ostödjande i det här, förutom en av mina bröder. Han har alltid tyckt illa om min fästman, inte personligt illa utan "min lilla syster!!! MIN LILLASYSTER!" typ. Men han är inte elak, utan jag ser bara ångest i hans ögon när bröllopet nämns och jag mår så hemskt dåligt över att något jag vill göra får honom att må sådär. Vi förlorade vår pappa i januari och det var han och jag som fick ta hand om allt från begravning till att packa och städa lägenhet. Och det var min bror som hittade min pappa död. Det känns bara så hemskt att jag vill vara så lycklig och glad men samtidigt känns det som om jag sårar min bror.
Det är en annan sak som är så jobbigt. Min pappa kommer inte vara där. Det gör SÅ ONT. Jag har alltid velat att han skulle gå med mig mot min blivande man, fått känna sig delaktig, så jag skulle fått känna hans stolthet och lycka för mig. Han tyckte så mycket om Stephen. Sorgen gör fortfarande fysiskt ont. Ibland är jag okej, men visar dagar lägger sig sorgen tjock över mig. Då känns det som min bröstkorg plötsligen är allt för liten för allt som finns där. Min snälla, givmilde, roliga pappa kommer inte vara där.
Samtidigt känner jag mig dömd när jag berättar om mitt kommade giftermål. Jag är 'bara' 21 år gammal och folk säger inte grattis utan "oj". Det är så lätt att säga "bry er inte om dem!" men det är människor som jag tycker om och respekterar. Blä. Jag har alltid varit äldre än mina år och har alltid vetat att jag kommer gifta mig och få barn ung. Det har liksom alla vetat för jag är bara sådan. Och så blev det bara så att jag träffade den stora kärleken när jag var 18.
Har nyss börjat läsa in det sista på gymnasiet också då jag fick sluta det sista åren pga sjukdom. Och det ger mig även mycket ångest pga saker som hände i skolan och hur jag blev behandlad av personal.
Försöker även få en massa papper ordnat för vår katt Lilly som ska följa med Stephen från usa hit, och herregud. Vad onödigt rädda byråkraterna är.
Är nog rätt överväldigad just nu. Pust. puuuuust.