Gifta sig för andra gången- någon mer?

Jag gifter mig också för andra gången, denna gång blir bröllopet ett helt annat.

När jag gifte mig för 10 år sedan bjöd vi alla och det var ett jättestort bröllop, denna gång blir det endast med våra familjer. Det känns bäst så för oss.

Vigseln kommer dock att äga rum på samma sätt, nämligen i kyrkan

Grattis till att ha hittat rätt man han verkar ha varit värd att vänta på!

Att BT är beroendeframkallande har jag nog märkt... och att man får en massa griller i huvudet...

Man önskar ju ingen att behöva gifta sig flera gånger.
En skilsmässa är alltid uppslitande och smärtsam, varken man själv tar initiativet till den eller blir lämnad.

MEN - när det nu blivit så att man separerat och får gåvan att på nytt älska och bli älskad så är det underbart.

Jag tycker ofta att dessa vigslar är de allra finaste; Då är det relationen som är i fokus. Det viktiga är ATT VARA GIFT, inte att GIFTA SIG.

Jag tror inte det spelar så stor roll om det är ett stort eller litet bröllop och var man gifter sig. Det är mer något med attityden. Den där lite avslappnade attityden som en del brudpar har eftersom de har fokus på det viktigaste:

Man är där för att man är glad att man har varandra.
Att båda vill gifta sig.
Att man bryr sig mer om att se varandra i ögonen och ge löftena till varandra än hur man gör sig på bild och hur allt ska färgmatchas.

Det är när man möter såna brudpar - i alla åldrar och med alla sorters erfarenheter - som det är kul att hålla i vigslar.

Jag får gåshud när jag läser det du skriver, precis så känns det, att jag fokuserar mer på det som är viktigast nu! Min blivande man har inte varit gift tidigare, men jag tror att det är framförallt vi tjejer som har en tendens att gå upp i allt annat runt omkring ett bröllop, även om jag tyckte att det var väl genomtänkt från min sida även första gången.

Jag har funderat lite på det här att jag gift mig kyrkligt tidigare, och även lovat Gud, på hur det kan kännas att gifta sig i kyrkan igen. Även om jag inte är jättereligiös... Fast nu känns det helt ok även om det blir kyrkan en gång till.

En till präst skrev 2008-08-16 19:36:25 följande:

Här har ni en till som gifter sig för andra gången. Förra gången gifte jag mig 2003 i juli och i efterhand kan jag se att om jag hade varit där jag är idag, dvs lycklig och tillfreds med mig själv och med livet, så hade jag aldrig gift mig med mitt ex. Han var inte rätt för mig och här var det jag som lämnade efter tre och ett halvt års äktenskap. Vi hade då varit ett par i nästa 12 år. Jag hade upptäckt en del av mig själv som jag inte kunde utforska med mitt ex och hittade en annan som kunde det.

I början var vi bara vänner och det växte fram sakta känslorna vi har för varandra. Jag hade ett otroligt stöd från min m2b när jag bestämde mig för att lämna min sons pappa. Det har inte alltid varit enkelt och jag har många gånger mått skit och framförallt varit osäker på om jag har gjort rätt, med tanke på stabilitet, trygghet och säkerhet för min son och till viss del för mig. Men idag tror jag att min son mår bättre med två föräldrar som är lyckliga på varsitt håll och som kan samarbeta om honom.

Om två veckor gifter vi oss, han som var min vän och mitt stöd i skilsmässan. Och jag är så lycklig för vi gör som vi vill och framför allt vårt bröllop blir som vi vill utan en massa måsten och "så ska det ju vara". Jag har gjort hela stora kyrkvigseln en gång. Nu blir det mindre, intimare, billigare utan att vi kompromissar och VÅRT.

Jagtänker så här: Ingen som gifter sig i kyrkan lovar GUD någonting. Däremot avger man sina löften INFÖR Gud, till sin partner.

De löften man ger i Svenska kyrkan är uttryck för vad man VILL. Man lovar inte att känna kärlek varje dag, men man säger att man VILL älska varandra, dela glädje och sorg och vara varandra trogna tills döden skiljer oss åt.

... men när det inte blir som man ville då?

Jag tror så här - och här är jag nog ganska liberal i min syn på äktenskapet, trots att jag i övrigt är rätt konservativ och högkyrklig:

Ja - äktenskapet är från Guds och kyrkans synpunkt tänkt att vara livslångt. Det mår vi bäst av, och det är det optimala.
Men vi lever inte i Edens lustgård, utan i en trasig värld, där både vi själva och den vi lever med är ofullkomliga.
Därför går många äktenskap sönder.

Då tänker jag mig att förmågan att läka efter den sorg och smärta som separationen ger, och möjligheten att på nytt kunna ge och ta emot kärlek är givet av Gud.

Många (men inte alla) är också klokare, krassare och mer realistiska när de gifter sig en andra gång. I bästa fall har man lärt sig något av det som gick fel förra gången och är beredd att lägga ner mer kraft på att hålla relationen levande nu.

Därför har jag nästan aldrig "problem" med att viga frånskilda (vilket några av mina kollegor har).

Enda gången det känns fel är när det kommer ett par som blivit till genom en otrohet, dvs när man frågar paret om deras historia som par så visar det sig att den ena var gift när de träffades, och så började deras relation som ett vänsterprassel.

En till präst- tack för ditt svar!
Jag tycker att du verka ha en sund inställning.

jag har bara gift mig en gång...men vill skriva några små ord till TS endå.

Jag har också känt att det gärna skenar iväg här inne på BT och många kanske dras med och stressar upp sig för att dom itne fixat en toalettkorg som alla andra verkar ha, eller att dom inte har rim om alla gäster i festprogrammet osv.
Det verkar som att det lätt kan bli en mindre cirkus kring alla detaljer....

Kanske kan det vara lättare att ha lite distans till det hela då man får chansen att göra om allt.

Vi hade bara ett mindre bröllop och hade inte alls med allt som man måste (som kan kännas som ett måste för att det ska bli ett riktigt bröllop).
Vi kände efter vad som var viktigast för oss och skalade bort resten.
Naturligtvis ska själva äktenskapet vara det viktiga, inte att ha det mest omtalade bröllopet.

Kela2:

Det var vänligt sagt.

Jag har den inställning jag kommit fram till. Somliga, särskilt bridezillor tycker att jag är hopplös och stock-konservativ. Andra tycker att jag är sund, rolig och "normal". Allt sitter ju i betraktarens ögon.

Det är därför jag tycker det är så mysko när folk ber om tips på en "bra" präst.

Det som är bra för någon kan vara helfel för någon annan.
Många brudpar uppskattar min humor och engagemang. Andra tycker bara att jag är elak som inte låter bruden möblera om kyrkan eller bli överlämnad av pappa....

Hej! Jag, el vi gifter oss för 2.a gången. Vi känner precis som det stod i något inlägg att vi verkligen vill gifta oss med varandra. Samt att vi vill dela den här dagen med nära, o kära. Det är det som står i fokus. Sedan är det upp till var o en hur man vill ha sitt bröllop. Huvudsaken är att man är tillfreds, o känner sig bekväm med det sätt man valt.

Ja, vi verkar vara flera som känner att fokus är lite annorlunda när man gifter sig för andra gången. När man bearbetat skilsmässan och gått vidare kan man se det positiva med det som hänt, att man nu fått chansen att träffa rätt man och dessutom får chansen att gifta sig en gång till!

Fast jag tror att det är viktigt att man har bearbetat det som hänt, så man inte gifter sig igen med "vem som helst" (ni förstår säkert vad jag menar) för att komma "back on track". Min erfarenhet från både mitt eget och andras liv är nämligen att första förhållandet efter en skilsmässa tyvärr lätt kan vara baserat eller iaf uppblandat med annat än äkta känslor, t.ex. att man söker bekräftelse och stöd när man mår dåligt. När man skiljer sig så är det dessutom inte bara från mannen utan även t.ex. rollen/civilståndet och just då kanske man känner "men jag vill ju vara gift!" och att gifta sig igen för att man är desperat är nog inte bra för någon.

För mig tog det iaf några år att "komma tillbaka" och när jag träffade min nuvarande sambo/fästman så kände jag mig glad och nöjd med singellivet. Det var starka känslor från början och vi kände båda starkt att det var "vi", fast vi var båda självständiga singlar och att börja kompromissa lite som man gör i ett förhållande blev en omställning! Men det är det värt!

Ja, Kela2. Jag skilde mig 1998, och jag kan verkligen hålla med om att ett nytt förhållande innebär en stor omställning. Att tänka vi, och inte bara jag ska.... Vi träffades för tre år sedan, starka känslor som vägrade ge vika. Trots ett el, annat försök från min sida, *l. Men han finns där för mig, alltid. Och jag är så jättelycklig. Så visst är kärleken värd att satsa på, och kämpa för!! Kramar

Håller med er som skriver om hur viktigt det är att vara "klar" med sin separation innan man inleder en ny relation.

Det tar tid att läka, att vänja sig vid att vara "bara jag" i stället för att som förut vara "vi" och ofta handlar det också om barn som ska få sina liv att fungera när mamma och pappa inte längre bor i hop.

Jag oroar mig inte så ofta för att folk GIFTER SIG för snart inpå separationen, för de flesta gifter inte om sig så jättesnabbt. Däremot kan jag bli bekymrad när någon separerat efter många år tillsammans med någon, inlett en ny relation och flyttat ihop med denna inom loppet av ett år, kanske tom har barn på gång. Det KAN fungera, men risken finns att man hoppat över några steg i sorgearbetet för att man är för rädd att vara ensam.

I mitt fall blev jag och m2b ihop efter sisådär 8 mån efter jag flyttade ifrån exet. Då hade jag redan sörjt färdigt sedan länge. Det äktenskap jag lämnade var över långt innan separationen och jag var i princip ensam redan ungefär ett år innan vi separerade. Som Susanne Alfvengren sjöng, och som jag tog fasta på då: "Det är bättre med ensam ensamhet än ensamhet när man är två." För så var det för mig.

Det som dock gör mig arg är andra som påstår saker hela tiden. Som påstår sig veta hur jag mår och vad jag bör göra. I mitt fall har vissa vänner menat att jag mår dåligt när jag egentligen mår toppen. I slutändan handlar det om att jag inte är den jag var innan, nämligen en grå mus med låg självkänsla utan en person som är stark i mig själv, lugn och sansad, och som trivs med den jag är. Och den personen känner inte vissa av mina vänner igen.

Nu struntar jag i vad andra säger och lever det liv jag vill. Jag skadar ingen annan, tvärtom, och har aldrig mått bättre.