Superkalla fötter!

Men har du pratat med din sambo om dina tvivel? För ni kanske kan flytta? Det är aldrig lätt att flytta så långt ifrån släkt och vänner. Jag är själv en utvandrad skåning men jag utvandra till Småland. Så jag förstår dig. Men jag tror det bästa är att du pratar med din sambo om dina tvivel om att bo där uppe. För det handlar ju trots allt inte om honom o familjen utan att bo där uppe.

Lycka till

Tack för stödet. Jag har pratat med min sambo, men han vill inte att hans barn, som är tonåringar, ska behöva bryta upp och flytta från kompisar och sin mamma. De har ingen delad vårdnad så han har dem annars på heltid.

Jag har också bott i Småland, när jag pluggade... nu är jag 100 mil längre bort och det känns verkligen. Om han inte haft barn hade han nog kunnat tänka sig att flytta ner, det är ju MYCKET lättare för honom att hitta jobb i Skåne.

När jag läser din trådstart så tänker jag bara en sak: flytta tillbaka. Du verkar verkligen inte trivas och det lider en relation mycket av i längden. Hur gamla är din sambos barn? Skulle han kunna tänka sig att flytta med dig? Eller att ni är särbos fram till barnen är stora och då bestämmer hur ni ska göra?

Jag kan iofs förstå din sambos åsikt. Det är aldrig roligt. Men är de i yngre tonåren eller äldre? Lite tråkigt när det blir så tyvärr.
Jag tyckte detta var långt men kan förstå att det är tufft med 100 mil längre upp

*kramar*

De är 14 och 16. Han kan tänka sig att flytta ner när den yngsta är 19 (dvs har slutat gymnasiet). Då är jag 42 och kan alltså knappast räkna med att få barn längre. Jag förstår också min sambo. Klart att hans ex hade kunnat få ta över vårdnaden, men min kille vill ju inte heller vara utan sina barn.

Du kanske kan stå ut i två år?
Det är lättare om man vet att det är tidsbegränsat. Dessutom kan ni ju skaffa barn, då går tiden fort!

Har själv bott i Stockholm, där jag inte alls trivdes, i ca fyra år. Min (numera) man var definitivt värd det och nu lagom tills barn nummer två kom så har vi flyttat till Småland där jag trivs. Han trivs också (fast han veckopendlar söndag till torsdag).

men du verkar ju inte trivas, då kanske du inte bör stanna? eller så kan du försöka få ett nytt jobb och se om det blir lite bättre efter ett jobbyte.:)

Nu kankse jag är en stel norrlänning men vad tycker du om som inte är fiske, långa promenader, skidor och skoter. jag tycker bara om det sista men jag trivs ju bra ändå.:) Vad kan man mer göra?:)

Det var så jag tänkte först, men om jag ska flytta ner om 6-7 år när barnen är tillräckligt stora, hur lätt blir det för oss att hitta jobb då? I min typ av yrke ansläller man hellre 25-åringar än 42-åringar och min sambo kommer att vara över 50 då.

Det som också oroar mig är att jag har en kronisk sjukdom som kan göra mig handikappad. Nu märks inget, men att byta jobb som 42-årig handikappad kvinna...hmmm...

Allra helst hade jag både velat äta upp kakan och ha den kvar. Men det går ju inte

Kanskesnartgifta: man kan läsa böcker, gå på teater, opera, konserter (både rock, jazz och klassiskt) och annat kul som tex teatersport , man kan sjunga i en kör med barockrepertoar...

Egentligen kanske man inte ska bry sig så mycket utan ta det som det kommer, men det är inte alltid så lätt. T.ex har jag en sjukförsäkring via jobbet jag är tjänstledig från. Om jag är sjuk i mer än tre månader får jag 90% av lönen. På grund av min sjukdom kan jag inte få någon annan sjukförsäkring än den. Och det är ganska troligt att jag kommer att behöva den förr eller senare.