Överreagerade jag? (Mycket långt)

Jag har en svärmor som är av det jobbigare slaget. Min svärmor är en högljudd kvinna, som tycker om att vara i centrum och alltid ser till att ta enormt mycket plats. Allt kretsar kring henne eller hennes barn och alla konversationer hamnar på något sätt där, oftast hos yngsta dottern. Hon vill gärna ha kontroll över saker och har fattat flera beslut över huvudet på mig och min sambo (han är 28 och jag är 31, vi borde få fatta beslut själva). Själv är jag blyg, tystlåten och har ofta svårt att ta plats ens om jag får. I relationen med min svärmor blir det lite knepigt och jag har sedan första gången jag träffade henne känt att jag inte riktigt räknas med. I början avskrev jag det med den gamla vanliga osäkerheten som människor visar i sällskap med en tyst person, men ganska snart började jag förstå att det var nåt annat det handlade om. Jag har känt, gång efter gång, att jag inte är viktig och att jag inte är stort mer än min sambos bihang, ungefär lika viktig som ett klockarmband. De visar inget intresse för mig, och känner mig inte alls. Jag har inte fått lov att ta plats alls, när jag pratar blir jag avbruten och samtalsämnen byts snabbt. Hon kommer med kommentarer om saker och har sagt saker som har gjort riktigt ont. När jag och min sambo skulle flytta ihop satt hon t ex med planritningen och möblerade hela lägenheten, med bara hans möbler. Mina möbler stuvade hon in i gästrummet. När vi bestämde oss för att flytta från stan (vi bodde i samma stad som min sambos familj), för att komma närmare min familj och göra relationerna mer jämlika, var det ingen hejd på argumenten till varför vi skulle stanna (varav det värsta var när jag hörde att hon sagt att min svärfar ju så gärna ville bli farfar och det skulle bli så jobbigt att resa till oss). Alla argument handlade dessutom om att det skulle bli jobbigt för min sambo och hennes familj på olika sätt, men hon tog ingen hänsyn till att det var urjobbigt för mig att bo så långt från min familj.

Till slut blev jag i alla fall så trött på det hela att jag och min sambo bestämde oss för att prata med svärföräldrarna om det hela. Min sambo ringde till henne och pratade med henne lite om hur jag kände och hon blev jätteledsen. Dagen efter ringde min svärfar och pratade med mig en stund. Han verkade ta det ok, var ledsen förstås och sa att han inte förstod, men att det inte var bra att jag kände så. Vi bestämde också att vi skulle åka hem till dem dagen efter det och prata ut om det hela. Min svärmor var jättearg när vi kom dit och det hela urartade sig till ett slags skuldkrig om vem som egentligen var mest skyldig till att det hela blivit som det blivit. Hon sa bland annat att det var mitt fel eftersom jag har en mur runt mig och att jag inte släppt in dem, men berättade också att hon haft som experiment att räkna till fem när jag blivit frågad något för att se om jag började prata. Gjorde jag inte det bytte hon samtalsämne (jag är eftertänksam, fem sekunder är inte lång tid för mig). Hela samtalet slutade i alla fall på något sätt bra, och vi fick nog lite bättre koll på hur den andra funkar. Jag var nöjd när jag åkte därifrån, även om jag såklart fortfarande var arg på vissa saker hon sagt. Men, jag kämpade hårt och lyckades lägga det bakom mig.

Lagom till jag lyckats släppa det hela fick min sambo ett telefonsamtal från min svärmor där hon berättade att de fortfarande var arga och att hans yngre syskon dessutom fått veta och var arga de också (framför allt 18-åriga lillasystern). De ville ha ett samtal till men gav inga förslag på när. När min sambo berättade för mig bröt jag ihop (jag hade precis släppt det hela) och han ringde nästa dag för att bestämma en tid med dem. De kunde en vecka senare, så det bestämdes att de skulle komma till oss då. Jag hade ångest hela den veckan och kunde inte sköta mitt jobb nåt vidare. Dagen innan de skulle komma ringde min svärmor igen och sa att vi inte behövde oroa oss, det skulle inte bli så allvarligt. De skulle ha ett spel med sig också. Jag bröt ihop igen när jag fick veta det och tyckte (tycker) det var väldigt oempatiskt av henne att ringa och säga så när jag haft ångest en hel vecka (hon tycker själv hon är väldigt empatisk). Dagen efter hade jag fått veta att de skulle komma klockan 12 och blev nervösare och nervösare ju närmare 12 klockan kom. De dök inte upp och jag fick då veta att de skulle gå i affärer först. Jag fick en panikattack då. Klockan 12.30 ringde de och berättade att de var tvungna att äta något innan de kom till oss. Jag fick en panikattack till. Lagom tills jag lugnat ner mig dök de upp. Dock satte de inte igång med något samtal utan pratade om andra saker i 2 timmar. När de sedan började prata om att spela spel fick jag ångestattack igen och gick ut i köket. Min sambo hämtade sin mamma som, när jag sa att jag hade ångest och att om vi skulle prata skulle vi göra det nu, började med att säga att hon hade börjat få hjärtproblem och det var mitt fel. Samtalet urartade ganska snabbt därifrån. Jag var rasande förbannad, speciellt när min svägerska skrek åt mig att jag hade fel i mina känslor, och röt själv till ganska rejält. Jag ansåg (och anser) att min svägerska och svåger inte hade där att göra, och jag kände mig oerhört anklagad. Jag fick i alla fall höra både det ena och det andra, att jag bestämde över min sambo, att jag var okänslig som inte kollat hur de mådde efter första samtalet (jag fick veta hur de mådde genom min sambo som pratade med dem). De tyckte det var småsint av mig att ta upp det hela, och det var mitt fel eftersom jag hade en mur runt mig. Bland annat.

Samtalet lugnade ner sig till slut, och även detta samtal slutade ganska bra. Jag kände mig nöjd efteråt och min svärmor sa att hon kände sig nöjd. Jag fick en jättevarm kram av henne och hon sa beslutsamt att "vi ordnar det här". Några veckor senare var det dock dags igen när jag genom min sambo fick veta att de fortfarande var arga och att de tyckte att jag behandlat dem jätteilla när de varit hemma hos oss (för att jag blivit så arg på dem). Jag bröt ihop då, hade nästan konstant ångest i en vecka och sökte läkarhjälp. Fick psykologtid och lugnande. Mådde jättedåligt. Ett samtal till blev det med svärmor, på hennes initiativ, där jag försökte förklara hur jag mått men hon förstod ingenting. Hon anklagade mig för att smutskasta henne inför mina vänner och hade som ultimatum att aldrig behöva träffa mina vänner igen. Hon var också oerhört kritisk till att jag pratar med mina föräldrar om såna här saker (de har alltid varit de jag vänder mig till när jag mår dåligt). Hon tror mig inte när jag säger att jag inte har snackat skit om henne, utan helt enkelt pratat av mig mitt dåliga mående. Enligt henne får jag inte ens prata med min sambo om hur jag mår i relationen till henne. Hon påstod också att hon bara varit positiv och stöttande när det gällde flytten och hon sa att hon minsann hade en före detta svärdotter som det funkat jättebra med (min sambos äldre brors, han har en annan mamma). Hon har sagt att hennes bild av mig var positiv fram tills det andra samtalet, då hennes bild av mig ändrades till det negativa (pga att jag sa åt henne och hennes dotter att vara tysta när de envisades med att avbryta mig). Hon sa också att jag hade sagt något oerhört elakt till henne, men vägrade säga vad det var. "Det tar vi någon annan gång" sa hon. Hon skyllde också sitt dåliga mående på mig igen och ansåg att jag är småsint som inte kan lämna såna här saker bakom mig. Till slut blev väl samtalet ok trots allt, och hon verkade jättenöjd. Jag känner mig dock mer tveksam.

Jag har träffat henne flera gånger efteråt och då har allt varit lugnt, men jag är ändå orolig att det kommer något. Speciellt nu, när hon fått veta att jag och min sambo ska gifta oss nästa år. Hon tycker ju inte om mig längre, det vet jag.

Skönt att skriva av sig lite. Min oro är nu (jag bryr mig lite för mycket om hur andra ser på mig) är att jag trots allt överreagerade. Det här är ju bara ett axplock av vad min svärmor sagt och gjort de senaste två åren, men ändå. Och jag är orolig inför bröllopet, att hon ska tycka att mina föräldrar får jättemycket plats och att hon inte får någon (det har hon tyckt förut, och hon tycker det är mitt fel att det är så). Hon har dock inte involverat sig ett enda dugg i bröllopet, kommer det upp i samtal så är det min sambo som tar upp det, och det slutar alltid med att vi pratar om min svägerska istället.
Vet bara inte riktigt vad jag ska göra...

Tooticki

Äldre 29 Jul 15:52

#1

Oj, din stackare!

Blir så ledsen när jag hör om dåliga relationer med svärföräldrar, tycker personligen att familjens respektive ska ges många chanser och välkomnas med öppna armar in i familjen.

Jag vet inte vad jag ska ge dig för råd förutom att inte låta dem sätta sig på och trycka ner dig. Tycker du något så säg det, be inte om ursäkt för dig själv. Försök att inte ta åt dig av deras åsikter, jag vet att det är svårt.

Min man har inte längre någon relation till varken sin mamma eller sin syster vilket till viss del beror på att de inte respekterar vår relation, tråkigt men sant...

Schatzilein

Äldre 29 Jul 15:59

#2

Oj, vad ledsen man blir av att läsa din berättelse. Bra att du skriver av dig!

Det låter som en intrigmakande familj som utnyttjar ditt eftertänksamma, försiktiga & lite blyga sätt. Oavsett om det är med mening de vill såra dig, så verkar de verkligen göra sitt bästa!

Vad tycker din sambo? Viktigt att ni är överens om hur ni ska lösa detta och kanske att ni ska göra gemensam sak av det, så att det inte kommer emellan er på något vis. Det är ju trots allt hans/hennes familj. Han/hon är säkert både sårad och skamsen över att det har blivit såhär, eller?

didis

Äldre 29 Jul 16:07

#3

Jag förstår att du har en skitjobbit situation.

När jag läser ditt inlägg slås jag dock av att du inte själv har gjort så mycket för att förbättra er relation (då menar jag före samtalen). Du säger att du varit tyst, inte svarat på frågor etc och för henne kanske det har varit provocerande.

Jag menar inte att du skall vara hoppsanhejsan med henne om du aldrig är det annars men kanske ta mer initiativ till samtal. Fråga om hon vill ta en promenad efter maten eller vad som helst.

Som sagt det är vad jag kan utläsa ur texten, kanske har du redan försökt.

Tooticki

Äldre 29 Jul 16:11

#4

Jag tolkar det som om att svärmodern inte är intresserad av att ge TS en chans att hinna svara utan bara kör på om h*n inte är lika rapp i käften.

Ailicec

Äldre 29 Jul 16:27

#5

Fy, det är verkligen jobbigt och tar mycket energi att inte fungera tillsammans med människor som man måste ha runt omkring sig på ett eller annat sätt... Jag tycker du har gjort det rätta genom att berätta vad du känner och försökt prata med dem. Synd att de bara ser det från sin egen sida och inte verkar kunna ta in vad du säger. Det är ju omöjligt att ha en fungerande relation med alla människor, man kan inte tycka om alla, och alla tycker inte om en själv. Jag tror att du behöver acceptera att er personkemi inte stämmer, och också acceptera att ni kanske aldrig kommer tycka jättemycket om varandra. Jag förstår att det kan låta hårt, men då kan du fokusera på att bara försöka få de gånger ni träffas att fungera på en ytlig och artig nivå. Vem vet, positivare känslor kanske växer fram genom åren. Stå för vem du är, jag är säker på att du inte överreagerade, och träna på att säga vad du menar och vad du tycker. Jag har en liknande relation, där jag följt ovanstående råd. Dock är det inte min svärmor, och jag och personen i fråga behöver inte träffas så ofta. Men jag har på något sett insett att vi bara inte "klickar" och har slutat att försöka, och de gånger vi träffas så fungerar det faktiskt bra. En viktig del i det är också att jag får prata av mig efter mötena med min sambo, och att han alltid håller på mig och låter mig "smutskasta" den andra. Jag hoppas att din sambo gör det också. Man måste faktiskt få snacka lite skit ibland, speciellt med den som står en närmast och känner en allra bäst. Oj, vilket långt svar. Men jag blev väldigt rörd av din berättelse. Hoppas att det blir bättre för dig och lycka till! Kom ihåg: Skitsnack är som balsam för själen

nilo7780

Äldre 29 Jul 16:29

#6

Det är jag som har skrivit inlägget, ser att det vart lite anonymt, jag blev nog utloggad innan jag var klar :)

Min sambo tycker att det hela är jobbigt. Vi har pratat mycket om det, han är grymt bra på att läsa av mina känslor så han vet direkt när det är nåt. Och han stöttar mig. Han vill såklart inte ta någons sida, han tycker ju om sin mamma mycket, men han tycker också att det är väldigt synd att hon reagerar som hon gör. Han har också reagerat på saker som hon har sagt och gjort (inte bara när han sett att jag har gjort det). Jag vet också att han varit arg på mig för min del i det hela, och det har han väl rätt i. Tror dock att han ser att jag ändå försöker. Han har i alla fall sagt att om det är så att han måste välja, så väljer han mig. Förhoppningsvis slipper han göra det, min ambition är i alla fall att relationen till svärmor ska bli bättre...

Det framkommer nog inte i texten, men jag tycker jag har försökt få till en bättre relation med henne. Tyvärr är det så att jag inte riktigt fått chansen.. Det är inte så att jag är tyst hela tiden med henne och aldrig svarar på frågor, för det gör jag. Men, det är inte lätt att vara eftertänksam och blyg tillsammans med en verbal kulspruta. När jag har kommit igång att prata om något har hon bytt samtalsämne fyra gånger redan. Flera "nykomlingar" i släkten har berättat att de har haft problem att komma in, så jag tror inte det handlar bara om mig egentligen. Och det är inte lätt att bara börja prata när man är tyst från början (jag jobbar stenhårt på den biten och har gjort länge), speciellt inte när det finns en person i närheten som hindrar en från att göra det. Till slut ger man upp, för det tar för mycket energi. Jag har förklarat den biten för henne, så jag hoppas hon förstår. Det känns i alla fall lite bättre med det nu, inte för att vi har pratat mycket, men hon har åtminstone inte avbrutit mig (byte av samtalsämne är en annan sak, men det kanske kommer)...

anne på grönkulla

Äldre 29 Jul 16:41

#7

stackare!

Det enda fel du/ni möjligen kan ha gjort är att låta dem ta så stor plats i er relation istället för att skapa ert liv så att det passar er. Vad de tycker om hur ni möblerar, var ni bor och om du pratar är egentligen helt ointressant. Sök inte fel i ditt eget agerande, låt inte henne/dem definiera problemet!

Tit

Äldre 29 Jul 16:41

#8

Har läst dina mkt väl skrivna inlägg och jag känner med dig. Håller med de tidigare råd, det är så svårt att komma med råd fast man vill. Du får en stor kram av mig istället!

Tit

Äldre 29 Jul 16:48

#9

Förresten, jag reagerade på det din svärmor sa att hon räknat hur lång tid det tog innan du svarade -vilken respektlös människa, det är ju helt pubertalt och ett "bevis" på att hon inte kan acceptera människor som inte är precis som hon själv. Dessutom talar det starkt emot att hon tyckte bra om dig fram till ert samtal!
Jag tycker att du gjorde helt rätt som konfronterade henne på ett konstruktivt sätt och det verkar som om du vill fortsätta hålla det på ett konstruktivt okrigiskt plan. Kämpa med det, så att du, oavsett hur er relation blir, aldrig har gått över gränsen.

dfk

Äldre 29 Jul 17:41

#10

Som du kämpar för att bara bli accepterad av hans familj, så mycket kanske också hans mamma kämpa.
Det verkar som om att du försöker, och hans mamma har ju inte direkt några sjyssta metoder att tillgå. När hon tar tid innan du börjar prata?? Det är ju kränkande att göra så!
Tycker du att din tysthet är ett hinder för dig i andra situationer också? På arbetet, med din sambo, med vänner?
Det är väl inte så att du ska behöva bli en lika verbal kulspruta som din svärmor, men om du mår dåligt i andra sammanhang också, så tror jag att det är bara till det bättre för dig själv, att träna upp sin självkänsla.
Jag har själv varit enormt blyg, och kunde förut rodna för lilla minsta sak. Fick nästan lite panikångest när en del människor bestämde sig för att ge mig uppmärksamhet.
Jag har jobbat mycket på att stärka min självkänsla och med tiden har det bara blivit bättre o bättre.
Men angående din svärmor o övrig familj, så har de absolut ingen rätt att bete sig illa mot dig.
Kanske du behöver ett större stöd av någon, din sambo eller din mamma. Hans mamma ska definitivt inte bestämma över dig, om vad du ska prata med din mamma med. Din mamma är din mamma! Vad ni pratar om angår inte henne, du behöver inte redogöra ens för henne om vad ni pratar om. Glöm inte det!

Överreagerade jag? (Mycket långt)

INNEHÅLL