Att lita på varandra helt och fullt - hur kommer man dit?

Skitsvårt... Det du måste göra är att förändra dig själv och ditt eget sätt att tänka. Gå igenom dina reaktioner i olika situationer och känn efter om de är onödiga, fåniga etc. Lär dig själv att handskas med dina egna känslor.

Det är fruktansvärt viktigt att inte gång på gång påpeka när någon annan gjort fel för det blir bara en ond cirkel. Jag är fullt övertygad om att om man gång på gång säger till någon att han/hon är dum (tex) så blir denna människa dum (i sin egen tro om sig själv liksom). Eller någon som varit otrogen en gång som ständigt får höra att han/hon kommer ju vara otrogen igen - kommer vara otrogen igen.

Dina känslor för detta är, med all säkerhet, dina egna spöken (numera) och därför är det inget din pojkvän kan hjälpa dig att bli av med. Lita på det han säger och tjata inte på honom.

Väldigt jobbigt och tungt rent fysiskt att bearbeta, men det går.

Sen litar jag visserligen aldrig på någon t 100%. En människa är en människa och alla människor gör fel nån gång. Det går aldrig att styra... inte ens hos sig själv.

Jag tror precis som föregående skrivare skrivit att du har mkt "spöken" som gör att du analyserar sitationen mer än du ska/behöver göra.

Hur kommer det sig att du är orolig för att han inte talar sanning? Har han gjort något med exet förutom att han hoppades på att det skulle bli dem igen? Och var det lång tid efter det tog slut mellan dem som ni blev tillsammans? För ofta så när det tagit slut så upplever man att man saknar den personen men samtidigt så tog det ju slut av en anledning och han är ju trots allt tillsammans med dig idag. Han kommer ju hem till dig och visar dig att det är dig han älskar och vill leva med. Även om han tidigare inte kände så, så är det normalt i början av förhållandet då man inte vet riktigt hur den nya relationen ska bli och om man verkligen ska satsa fullt ut m m .. Det menar ju inte att han älskar dig mindre för det. Jag tror samtidigt att du är väldigt osäker på dig själv eftersom du är orolig för att han ska hitta någon annan.

Så ett tips är att du går och pratar ut med någon innan det blir ännu värre. För risken finns att situationen blir värre av din svartsjuka. *tyvärr* så det bästa är att du försöker hitta tillbaka till dig själv och din självkänsla. Och hitta någon du kan prata ut med.

Lycka till

Jag tror att ni behöver gå i terapi, jag vet att det kan vara ett svårt och stort steg för många men jag tror att om man verkligen vill att det ska fungera så kan det vara jättebra. Det kan vara en stor hjälp att få en utomstående människas perspektiv på situationen och faktiskt börja tänka i nya banor.

Jag tror också att du måste jobba med dig själv, varje gång svartsjukan pockar på uppmärksamhet fråga dig själv; är det här viktigt? bestäm dig för att vänta en vecka med att ta upp det om du kommer fram till att det är viktigt, efter en vecka har dina känslor kring situationen förmodligen svalnat och du känner inget behov av att ta upp det med honom. Känns det fortfarande viktigt efter en vecka kan du vara mycket mer saklig när du tar upp det med honom vilket gör att han slipper känna sig anklagad och misstrodd. På så sätt lär du dig att tygla din svartsjuka och inte reagera instinktivt hela tiden.

På något sätt måste du välja om händelsen ska fortsätta ligga i vägen för er eller om du ska "kliva" över den och lägga den bakom er, annars kommer den att för alltid finnas där och det går inte att leva så

min erfarenhet säger att det är när man inte litar på varandra som snedstegen tas...Det är jättejobbigt att leva med någon som inte litar på en. Så jobba på din självkänsla. han har ju valt dig. Och han väljer dig varje dag ;) Kram

Vi började vårt förhållande på en lögn. Jag sa att jag var äldre än jag var och det var verkligen upp och ner och hit och dit men nu efter 5 år kan vi verkligen lita på varandra och är ärliga fullt ut :)

Jag tror att om man har bra självförtroende kan man lita på den andre.
Och sen är det nog lite såhär ; genom sig själv känner man andra. Vad jag menar är att om du inte är främmande för snedsteg själv kanske du går och misstänker din äkta hälft?
Jag har både bra självförtoende och skulle aldrig begå ett snedsteg, så jag litar på min m2b!

Men har man varit med om ett svek så behöver det inte alls handla om att man har dåligt självförtroende... Det handlar bara, som jag skrev tidigare, om att ställa sig över sina dumma tankar och själv förstå att vad man tror ofta är helt verklighetsfrånvänt. Visst, det går inte jobba med det om självkänslan är i bott, men då är det fortfarande något man måste jobba med själv och aldrig ta ut på sin partner (om partnern behandlar en väl vill säga).

Lita alltid fullt ut på människors vilja att försöka, men lita aldrig på att ingenting någonsin kommer att hända. Plötsligt står man där en dag och har gjort ett snedsteg och är fylld med ångest. Tror det är få förunnat att gå igenom ett helt liv utan att såra någon annan....

Jag håller med Tooticki - jag tycker ni skulle söka hjälp hos familjerådgivningen.

Kankse borde ett par samtal hos dem vara obligatoriskt innan man flyttar ihop...