Ibland blir jag ledsen...men jag borde inte bli det

Har inget tips och råd men tänkte skicka en tanke ändå. Måste vara jättenormalt att känna som du gör när man kommer in i en relation där det finns ett barn redan. Jag menar, du tycker ju om det och så men det är inte ditt och det är inte ett beslut ni fattat tillsammans att ni inte ska vara ensamma och spontana mer...Du verkar ta det moget. Och det är okej att vara trött på saker och lite ledsen ibland. Kram!

Ibland blir saker helt enkelt inte som man tänkt sig.. Hoppas att det ordnar sig så att ni får en chans att vara lite mer spontana!

Tack till dig med!
Det är helt rätt att ibland blir det inte som man tänkt..

Barnslig hade du väl varit om du stängt in dig på rummet och surat? Känslor har man när man är vuxen också! Ni älskar varandra och försöker få det att fungera. Alla förhållanden har sämre sidor. Ibland för att den ena parten är ovanligt glömsk, ibland för att både har hett temperament. Ibland för att den ena måste jobba på distans...Ni har det lite jobbigt för att han har ett barn från ett tidigare förhållande som gör att ert förhållande inte riktigt är vad du vill ha just nu.

Nyckeln ligger i att inte skylla varandra för det. Han har barn, det är inget han kan göra något åt. Du är inte riktigt redo för en sådan sorts relation än, det kan inte du hjälpa. Ni vill ju vara med varandra, så ni måste kunna prata med varandra och hjälpas åt. Då växer man med problemen. Och förresten så tycker jag att det är ett utmärkt sätt att skriva av sig lite här, man brukar få perspektiv då!

Hej igen!
Jag känner mig nog redo för ett förhållande med ett barn. Det har gått alldeles utmärkt och jag har alltid haft lätt att umgås med barn i alla åldrar. Att jag själv inte har några barn vid 45 år sålder beror på många saker. jag har alltid velat ha barn, men har helt enkelt inte träffat rätt pappa till mina barn.
Ni när jag träffat "den rätte", är jag för gammal för att skaffa barn och jag är så glad att han har ett barn.
Så nog känner jag mig redo och vill gärna ha ett sådant förhållande. Men det är inte lätt alla gånger att anpassa sig när jag aldrig levt ett "riktigt" familjeliv själv, så jag har mycket att lära mig och jag måste också lära mig att kommunicera.
Du har helt rätt i att man växer med problemen när man pratar om dem och försöker kompromissa och lösa dem på bästa sätt. resan har pågått ett år nu så jag har fortfarande mycket framför mig.
Och det är jättespännande!
Tack för att ni tar er tid att läsa och svara på inläggen här. Det ger otroligt mycket!

KRAM
Monkan

Jag förstår din känsla men skulle vilja uppmuntra dig att tänka på vad många fördelar det finns med att hon är såpass stor redan, om några år kommer hon kunna vara själv någon kväll om ni vill gå ut och hitta på något och hon kommer bli mer och mer självständig.

Lycka till!

Tooticki, tack för din uppmuntran! Det är helt rätt och allt har sin tid.

Jo visst är det OK att känna så, men gentemot henne måste du nog fortsätta vara "mer vuxen". Men du säger ju själv i slutet av ditt inlägg att det kanske handlar om brist på kommunikation mellan dig och din kille? Det är ju ett klurigt område i de flesta förhållanden, som kräver rätt mycket av parterna, att kommunicera sina förväntningar på varandra och på relationen. Jag kan bara uppmuntra dig/er att jobba vidare på det.