Jag känner delvis igen mig. Jag var ihop med en kille som var fin och trevlig och så.. En riktig rövslickare coh svärmorsdröm. Vi var ihop i 2 år. Sedan fram och tillbaka i 2 år efter vi officiellt gjort slut (sjukt jobbig period). När jag gjorde officellt slut med honom (var helt psykiskt slutkörd av hans avundsjuka, kontrollbehov och att jag kände mig för ung) så slutade min bror prata med mig (bodde i samma hus). Min pappa var sur coh kunde inte förstå hur jag kunde göra så mot denna fina kille. Min mamma tyckte också det var synd även om hon visste hur dåligt jag mått av relationen. Alla vänner och bekanta tyckte helt enkelt att jag var dum i huvudet.. Det är några år sedan nu men jag är nu ihop med min bästa kompis sedan många år tillbaka. Kanske inte lika pirrigt men å va bra jag mår av att kunna vara mig själv med honom! Att inte behöva redogöra alla jag träffat, vad vi pratat om et.c. Att ha ett normalt förhållande helt enkelt.. Min familj och vänner har smält chocken och ser hur bra jag mår och min m2b är en son i huset nu.. Har du tur så lägger det sig! Till min m2bs fördel så jobbar han (sedan länge) inom vårt familjeföretag och känner min familj väl. hade det varit någon utifrån hade han nog haft svårare att komma in.. Min bror saknar mitt ex lite men det går ändå bra nu tycker jag... Lycka till!