Suck, det mesta känns lite jobbigt just nu. Och jag önskar att jag kände mer stöd från min pojkvän när jag är nedstämd, att han frågar mer, bryr sig mer om hur jag mår. Känns som att han mer "står ut" med min deppighet än försöker göra sitt bästa för att få mig att må bättre. Tråkigt.
Jag tänkte precis starta en tråd, där jag tänkte höra om någon mer känner som jag.
Jag har gått på högvarv i två månader och fått fixat väldigt mycket till bröllopet, men jag är fullständigt slut nu. Helt plötsligt känner jag inte lika mycket glädje som tidigare. Börjar fokusera på det negativa; folks kommentarer, hur dyrt det blir mm.
Jag hoppas vi får tillbaks glädjen snart.
jag ansluter mig... 
Fasiken... jag behöver verkligen någon som kan hantera mina deppiga stunder på ett bra sätt! Någon som inte bara "blir rädd" och pratar bort.
Jovisst, det är något man måste jobba med själv också förstås, men sen är ju olika personer olika bra på att bidra till att man börjar må bättre.
Sant!
här var nog en tråd för mig.. känner som ni andra här.. lite av glädjen har försvunnit nu, nu har stressen kommit istället.
Det är så mycket disskusioner varje kväll om bröllopet, hur mycket det är kvar och fixa.. så vi blir bara arga på varandra.. så onödigt!!
Jag upplever att om jag regisserar för mycket i livet och föreställer sig att allting ska vara perfekt, så blir jag både stressad och nedstämd. Det är mycket sällan något blir exakt som man hade tänkt sig. Självklart ska man planera och fundera, men när glädjen försvinner är det dags att ta ett par steg tillbaka och fundera över vad som egentligen är viktigt. "Kanten på bröllopstrosan måste inte matcha frimärket på inbjudningskortet". Om något bli "fel", så är det kanske det som gör att det blir personligt och trivsamt, att folk kan slappna av och att man kan skratta tillsammans. Vi måste sänka kraven på oss själv...
Hoppas du lyckas komma tillbaka i humöret snart.
Skapa en bra dag! Kram Cécile
Graden av engagemang i din deppighet kan ju också bero på vad själva deppigheten beror på. Det är en sak om det handlar om nära dödsfall, familjedraman, sjukdomar och andra svåra situationer. Då ska man givetvis kunna förvänta sig stöd hos sin partner! Är det däremot så att deppigheten kommer sig av att du inte riktigt kan bestämma dig huruvida inbjudningskorten ska ha rosa eller ceriseröd bård och du känner att hela bröllopet kommer att bli förstört och bortkastat om just den detaljen blir "fel" så.. ja, som kille har man nog extremt svårt att relatera i sådana lägen, och med handen på hjärtat tror jag nog att även jag skulle försöka styra in samtalet på andra ämnen.
Ja, nu spånar jag bara hejvilt eftersom jag inte vet varför du är deppig, men jag hoppas du förstår vad jag menar.
