Längtan är så stor, vad göra?

Låter som vårt förhållande för ungefär 1 år sedan
Han ville JÄTTEGÄRNA ha barn men var väl inte jättesugen på bröllop då.
Jag sa helt enkelt att jag skulle vara gift innan vi skaffade barn och sen slutade jag prata om det.
Någon månad senare tog HAN upp förlovning och bröllop

Är du säker på att han inte vill? Jag har upplevt exakt samma situation men jag upptäckte att allting bottnade i min killes rädsla att göra mig besviken vid ett frieri, jag hade liksom trissat upp det så mycket att han inte tyckte att det blev kul alls med frieri eller att gifa sig. För oss var det ialla fall så att ju mer man "förväntar" sig, tänker på det och önskar sig desto mer tog det bort glädjen för min kille. Det blev för stort alltihop liksom och då backade han.
När jag friade blev han jätteglad istället och nu planerar han med mig och tycker det ska bli hur kul som helst. En annan grej var att min kille absolut inte vill gifta sig i kyrkan eller ha ett stort, pampigt bröllop och det är ju så de flesta bröllop är, då tyckte han att hela grejen var meninglös. Men när vi pratade om det att vi gör precis som vi vill med, han får helt bestämma vad som käns bra för honom också så tycker han nu att det är hur kul som helst.
Vet inte om jag kunde vara till hjälp men detta är min historia i alla fall.

Då fattade han vinken alltså!

Synd bara att barn inte är på g än på några år för oss bara.. Båda längtar till att försöka skaffa barn, men är överens om att det inte passar förrän om kanske 3 år.. Får väl helt sonika vänta tills jag kan använda bebis-kortet för att förespråka giftemål.. Suck!

Eller sänk kraven på honom- och fria istället själv! Förslagsvis på skottdagen!
Jag tror också att det ligger något i att många karlar är skraj inför allt kring bröllop, det är så....vuxet!

Ha ha, det låter ju som mig och min m2b med! Så vart det hela hösten.. tills jag faktiskt berättade för honom hur viktigt det faktiskt är för mig och gifta sig och drog jämförelser med andra saker som troligtvis gjorde att han förstod. Vi bestämde gemensamt en dag, trots att jag alltid drömt att bli friad till, men min älskling är inte den typen, han är inte speciellt romantisk alls faktiskt, så jag insåg att det blir inte som i drömmen, inte med honom iaf, och det är ju han jag vill ha och leva med! Vad är viktigast? Att det blir som man tänkt sig eller att man är riktigt lycklig. För mig stod valet enkelt, han, mitt allt är det viktigaste för mig och då gör vi det på enklast möjligast sätt för honom, och jaa.. nu ska vi ju faktiskt gifta oss.

Stort lycka till..

"gemensamt bestämma ett förlovningsdatum" skulle det ju vara..

Han är verkligen den romantiska typen så jag får väl helt sonika sitta och hoppas i smyg även om det tär på mig.

Jag sa precis som 2008 08 09 att innan jag skaffar barn vill jag vara gift! Sen vet jag inte om jag tycker det enbart ligger på killens ansvar att fria. Vill man något måste man våga!!! Han kanske har precis samma funderingar som du har och känner att frågar du så vet han att du vill? Sen håller jag med dig drömmen var väl att han skulle fria, det är ju så det skall vara, men ibalnd måste man stå på sig för annars händer det kanske ingenting! Lycka till!

Jag skulle aldrig bli gift om jag skulle vänta på mitt dröm-frieri. Tror att vi tjejer har en tendens att bygga upp lite VÄL stora drömmar ibland faktiskt
När han väl tog upp förlovning bestämde vi det hela gemensamt, tokbra!

Det är just det.. Han har sagt att han tycker att killen ska fria och att han inte vill att förlovningen ska komma genom att man tillsammans bestämt datum utan att ett frieri ska ligga bakom. Hur ställer jag mig då till detta? Det är därför det känns som att han nog kommer att fria när han känner att det är rätt...