Ung och fri eller ung och dum?

Kan inte ge råd, känner dig inte.
Men tycker absolut inte du är dum.

Lite oroad när du skriver att du inte kan vara dig själv, ta hand om dig själv och sätta dig själv i första rummet.
Då måste du fundera ut vad ud menar med det och sedan försöka verkställa det. Innebär det som sambo eller singel ja..
Man kan vara sambo och fri. Fri att vara sig själv och kan man inte det i ett förhållande är det något som inte står rätt till.

Känner du dig jämnbördig din sambo?
Känner du att du står i tacksamhetsskuld?
Fråga dig själv det och också varför.
Absolut kan du vara tacksam att han funnits där för dig, men det gör man i ett förhållande. Men ska inte stå i skuld för det.

Osäkra kan alla bli, men vad man gör åt det är skillnaden.

Vill du prata så hör mer än gärna av dig.
Lycka till vännen.

Tack för ditt svar!

Vi skulle ju t.ex. kunna vara särbos, då skulle jag iallafall få bo själv ett tag... Men visst skulle jag kunna vara fri även i mitt samboförhållande, min sambo är ju ingen "begränsande faktor" på det sättet, men i slutändan tror jag att det skulle leda till att vår relation tar slut, min "frihet" skulle nog göra honom svartsjuk och osäker (vilket säkert jag också hade blivit)... jag har ju alltid varit såhär, han har ju alltid kommit först i allt. Jag vet inte om våra känsor skulle hålla för en sådan helomvändning.

Jag känner mig jämbördig min sambo i nästan allt. Sen har vi perioder där jag känner mig som hans morsa, eller att jag inte är "värd" honom, men jag jobbar på det
Jag känner absolut att jag står i tacksamhetsskuld. Han har inte bara hjälpt mig ur ett självdestruktivt träsk, han har också flyttat med mig över halva landet för att jag ska kunna studera...

Det är som att jag inte levde överhuvudtaget innan jag träffade honom, jag var så fast i allt mitt eget skit, och sedan dess har jag ju börjat leva igen, men det har ju alltid varit med honom... Jag kan inte sätta fingret på vad jag har "missat", det är mest en längtan och en oro över att jag inte kan utvecklas som person utan den livserfarenheten. Och det handlar absolut inte om att "gräset är grönare...", jag är ganska övertygad om att det inte finns något grönare gräs för mig än det jag redan har... Ändå känner jag mig inte riktigt säker!

Usch och fy

Du behöver INTE lämna din sambo för att bli fri och bara rå om dig själv!

Ta dig en rejäl funderare på hur du skulle kunna få tillfredsställelse och ökad integritet...prata sen med din sambo och se vilken lösning ni kan komma fram till...

Hej igen little dysfunk me.

Ok, förstår lite mer.

Måste instämma med Lady och lufsen.
Lite det jag var inne på, du ska absolut stanna i ditt förhållande om det känns bra.

Men först måste du nog lista ut vad det är du saknar i ditt liv. Kanske inte är något, men du och bara du måste komma fram till vad du vill ha ut livet och hur du vill leva det. Den du är ska du kunna vara oavsett. Kanske känner även din sambo att du inte är tillfreds med din tillvaro och bara väntar på att du ska ta tag i det. Karlar är lite märkliga så det kan man aldrig veta =)

Och att han flyttade över halva landet med dig för att du skulle plugga, jättesnällt, men du höll väl knappast en revolver mot hans huvud. Han valde att göra det.
Och visst han kanske hjälpte dig ur ett självdestruktivt träsk som du kallde det. Men tänk efter, vem man kan ta ett sådant beslut, vem kan förändra situationen? Han kan hjälpa dig att komma till insikten genom att vara ganska tuff. Men beslutet att förändra något i vårat sätt att leva kan bara vi själva ta. Han kan peppa, uppmuntra, stötta och bra mycket annat.
Men det var du som tog dig därifrån...

Vill inte förringa vad han gjort för dig, utan få dig att inse hur viktigt du har varit i det.

Ta hand om dig.

Jag gick igenom en period liknande din. Jag var runt 20, vi bodde ihop, han var snäll och vi gjorde en massa kul ihop .. Jag hade dock inga problem som han hjälpt mig igenom .. Jag kom på mig själv att önska att han hittade en annan .. Låter knäppt .. men jag tyckte väldigt mycket om honom och önskade honom all lycka i världen .. men jag började "klättra på väggarna" .. och kände mig "instängd" trots att min sambo inte begränsade mig egentligen ...
Det slutade med att jag flyttade ensam till annan ort och började plugga .. Vårt förhållande sprack ganska snabbt, men vi förblev vänner. Han är nu lyckligt gift med tre barn .. och själv är jag också lyckligt gift med en annan ...
Nu behöver det ju inte betyda att gå är det rätta för dig ... Ville bara dela med mig av min erfarenhet.
Det är dock bättre att gå nu ... än vänta tills ni är gifta och har barn ...
Prata med honom. Kanske kan du hyra en liten lägenhet och prova på att vara särbo ett tag. Då först kommer du nog kunna känna hur du vill fortsätta .. och han med ... Man behöver ju inte klippa alla band och bli osams ... Tala om för honom att du vill prova på att bo själv innan ni tar nästa steg ...

Och man är ALDRIG, ALDRIG kvar i ett förhallande för att vara snäll mot den andre.. Det är inte ett dugg snällt! Tänk dig själv om din kille skulle förklara att han är tillsammans med dig för att tacka dig för att du varit sa snäll.. Eh? Vem vill ha det sa?

A andra sidan sa kan man vara fri i ett föhallande även om man bor tillsammans, men först maste du fundera ut vad du menar med fri och vad det är du saknar. Ibland kan man komma in i gängor där man tar FÖR mycket hänsyn till den andres bästa, men da är det bara att ta tag i det och svänga om (utan att ga till överdrift at andra hallet) Vad är det du inte KAN göra i ett förhallande? Vad är det du VÄLJER att inte göra?

Om det du verkligen VILL är att vara lös och ledig och bo själv, så är det helt klart en upplevelse ocksa, men tänk pa att du kan förlora det du har. "Det grönare gräset" innebär inte nödvändigtvis en ny kille; det kan ocksa vara att man tror att varje annan situation än ens egen är bättre: singel om man är i par och par om man är singel..

Tusen tack för era kloka svar och tankar, det hjälper!

Jag tog ett långt snack med sambon om detta idag, och han hade naturligtvis redan märkt på mig att jag hade nånting på hjärtat. Han blev ledsen men var ändå väldigt förstående, tack och lov. Vi kom fram till att vi ska låta saken bero ett tag, för att inte göra nånting förhastat. Vi pratade också om att vara särbos ett tag, och vi kan båda tänka oss att flytta isär om jag fortfarande känner likadant längre fram.

Jag känner mig verkligen 100 kg lättare nu, skönt att äntligen våga prata om det...

Hoppas att ni kan landa i något som känns bra för er båda!
Skall väl inte påstå att jag varit i din situation, men min sambo och jag träffades strax före att vi fyllde 17, nu fyller vi snart 24 och gifter oss på måndag! Jag är verkligen jättelycklig med honom och han är den enda person där jag alltid kan vara mig själv till 100% med. MEN, jag har haft perioder där jag undrat om det verkligen är så bra. Borde man inte ha testat annat, bott för sig själv och... ja vad ska man säga, försökt upptäcka vem man är om man är helt på egen hand. Idag är jag tacksam för att han gjorde lumpen och var borta största delen av 10 månader. Just nu är han med i Nordic Battle Group vilket gör att han är borta på veckorna, och skulle de bli så att de skickas ut i världen kan han i borta i 4 månader. De här perioderna har varit viktiga på många sätt, dels inser jag att jag faktiskt överlever på egen hand (även om det är väldigt jobbigt ibland) men framförallt blir vi båda väldigt säkra på att vi faktiskt vill vara tillsammans. Just nu är jag en vecka på Kanarieöarna med jobbet och bara det kan räcka för att få lite distans. Kanske ni inte måste bo isär utan kanske bara testa att t.ex. resa bort med familj eller kompisar? Beroende på hur det känns kan man ju fundera vidare på hur man vill göra.
Som sagt hoppas att du hittar ett sätt att gå din egen väg, med eller utan din sambo!

Tack för ditt svar fru Almqvist! Kul att höra att det går så bra för er. Jag har funderat lite i samma banor, om jag skulle åka iväg ett tag och bara ta en paus från allt. Hur det än blir, så hoppas jag att det slutar lika bra för oss som för dig och din m2b

Jag kan verkligen rekomndera en resa! Helst själv. Man får verkligen stå på egna ben och får mycket tid att tänka.

Jag tror också att det är viktigt att få rå sig själv ibland. Det måste inte betyda att vara singel, men att få ha sina egna vanor och komma fram till vem man är när man är egoistisk och inte anpassar sig jättemycket efter en annan. Trots allt är det skillnad på att bo själv och att vara sambo. Jag har själv sambo och tycker om att anpassa mig till honom, men det vet jag inte om jag hade gjort om jag aldrig hade levt själv och vetat vad i vår relation som är jag, vad som är han och vad som är vi.

Kanske kan det räcka för dig att flytta isär ett tag eller studera utomlands en termin? Men jag tror det är viktigt att i så fall förankra hos sambon att du flyttar TILL något och inte IFRÅN honom.

Känner igen det du skriver hos en kompis till mig. Hon har varit tillsammans med sin karl i evigheter och känner att hon fattat alla sina beslut med utgångspunkt i deras förhållande. Inte som att hon struntat i allt hon velat göra, de har jobbat på olika ort ibland osv, men han har alltid funnits där och hon menar att det finns val som man inte gör om man är tillsammans.

Det är synd egentligen att kärleksrelationer är så exkluderande. Jag förstår min kompis frustration. Hennes kille kanske är det enda hon behöver, men hon skulle ändå vilja prova att vara utan honom för att se hur det är. Men samtidigt kan hon ju inte göra slut för att testa, då är han kanske borta sen (och även om han inte är det riskerar hon massor strul med tillit osv). Det verkar vara samma sak för dig och jag vet inte vad man ska göra.

Men som sagt, om du tror att det skulle hjälpa att bara bo isär en tid så måste det inte vara så dramatiskt. Ibland vill man äta ensam vid tv-n eller bjuda hem folk utan att tänka på om det passar eller bada i tre timmar utan att nån knackar på dörren. Man vill kunna stanna ute utan att nån blir orolig. Man vill tänka på sina egna behov och ingen annans när man städar och handlar. Vad skönt att din sambo verkar kunna ställa upp på det utan att det blir jordens grej.

Det ÄR inte samma sak att vara sambo, både på gott och ont. Det jag saknar mest är nog att ha kompisarna här och kunna prata om killar i timmar utan att ha pojkvännen i rummet bredvid

tattar-Emma skrev 2008-01-08 02:21:18 följande:

Tack för ditt svar tattar-Emma, precis sådär känner jag!
Just nu är allting väldigt stelt här hemma, han är sårad och jag är fortfarande inte säker på vad jag vill göra. Men vi får ge det lite tid som sagt. J*vlar vad kärlek är svårt ibland...

Jag har inget självklart råd eller svar att ge. Jag tycker att du verkar vara en mogen tjej som tänkt igenom ditt liv och på så sätt fått självförtroende. Lycka till i framtiden!