Ångrar bröllopet?

har ifs inte haft bröllopet än men ångrar redan lite pga fräka gäster så skulle ingetligen inte ens vilja ha en fest för dem. hmmm men nu e det redan igång med allt ialf så....han verkar vilja ha festen ialf för sina föräldrar. Hade vi fått det ogjort hade vi dragit iväg och gift oss ensama hemma eller i Italien.

japp jag ångrar det ngt fruktansvärt..skulle ställt in allt och tagit en annan dag då hela dagen var fel från början till slut..

Som min frissa sa när hon gjorde min håruppsättning.
- Slösa inte bort tid med att vara nervös-dagen går så fort!!!
Hon hade verkligen rätt. Jag skärpte till mig och var inte nervös, genast kunde jag vara mer fokuserad innan vigseln och kunde njuta av dagen. Jag är så otroligt nöjd med vår dag. Flickorna som var brudnäbbar uppförde sig som änglar och fick inga trotsutbrott som jag fasade för. Dock höll jag buketten som ett svärd framför mig in i kyrkan, det var INTE snyggt. Jag är så glad att vi hade en solist i kyrkan, dels tog det då lite längre tid i kyrkan och att hon sjöng så vackert....suck!!! Vi hade buffé-tacksam för att mamma inte fick sin vilja fram att hon skulle diska! Vi hyrde personal som varit med om bröllop förut och allt flöt på jättebra. Personal med vana är ett plus.

Ja..vad skall jag säga..det började på morgonen när min bror ringde och berättade att han hade spytt under natten..visste inte om han ätit ngt dåligt eller om det kanske var maginfluensa..ärlig som jag är går jag in o berättar det för min mans familj. Då fick dom panik rent ut sagt och min då blivande framtida man skäller ut mig inför hans familj att jag får skärpa mig och att han inte kan komma om han är magsjuk. Jag blev helt knäckt då han aldrig har visat den sidan innan och han vet hur mycket det betyder för mig att bli led av min bror. redan där blev jag så ledsen att jag bara ville lägga mig o glömma hela dagen. morgonen fortsatte med att hela den familjen började diskutera hur dom kommer klara en sån dag och om alla blir smittade..o herregud...två i den familjen skall på semester hur skall det gå..ingen ....alltså ingen brydde sig om att det var jag som var bruden...det enda dom tänkte på att hur skall vi göra..herregud..jag sa till svärmor att jag tänker inte gå gången om han inte kommer..så enkelt är det..då bokar jag hellre en annan dag...(har ingen far som kan leda mig). jag ansåg inte att det var hela världen utan oavsett vem som hade blivit dålig hade jag tagit emot med öppna armar en sån viktig dag. Min bror ville verkligen komma för han visste att det betydde mycket för mig. I alla fall..vi bestämde att vi skulle till apoteket o köpa all möjlig desification som finns..han skulle använda en egen toa och inte vara nära maten..jag blev glad...jag åkte iväg till hotellet för att fixa till mig och under tiden hade jag o sambon lite tråkiga diskutioner om det som hänt...o jag kände mig ledsen när mina tjejkompisar fixade till mig...fotona skall vi inte prata om, e så ledsen på dom så jag har slängt många av dom där man ser just ögonen. Precis innan jag stiger in i taxin för att gifta mig ringer min sambo o berättar att han att min bror ej får komma hem till dom (mottagingen var hos hans familj), och att dom helst inte vill ha han in kyrkan heller. Jag kunde inte fatta att dom hade planerat det bakom min rygg, svärmor visste att om han inte kom till kyrkan skulle jag ställa in det.. och ändå försökte dom. Jag var så knäckt och det sorgligaste var att jag tyckte så bra om den familjen men kände att det inte alls var min dag..varje tjej drömmer om ngt och för mig var det om jag någonsin skulle gifta mig i kyrkan skall min bror leda mig. vi är jättenära. Vi gifte oss i alla fall. min blivande grät i kyrkan innan jag kom och alla tyckte såå synd om honom och tyckte att jag var fruktansvärd person som kunde såra honom så. alla utom min familj så klart. dom ville inte blanda sig men dom ansåg som jag att självklart dör man inte av lite maginfluensa. Ja så allt blir skit...bröllopsmiddan dom flesta fotona är jag inte med för jag passar våra två barn..byter blöja och matar och nattar..vilket jag blev lovad av svärmor att slippa...märke på henne att hon kokade..hon var så sur så sur...o min bror var inte med med det accepterade jag med sorg..försökte förklara för svärmor att han kände det precis som om han har hiv..smittan...och på det svarade hon...ja men det är faktiskt så....(han är gay)...då blev jag tokig..sa till henne att man absolut inte kan jämföra såna saker och hon blev sur o gick ifrån mig...ja ja..åkte sen till hotellet...och där släppte allt..jag grät och grät och grät...o sambon somnade ifrån när jag grät på min dag...då flippade jag ut o slängde ringen och skrek istället när jag insåg att jag inte alls har 100%stöttning från min "man". Jag trodde det var han o jag men jag insåg den natten att jag misstog mig. allt va så svart. Jag bodde hos den familjen och visste inte hur jag skulle kunna komma tillbaka...jag var så olycklig...på morgonkvisten sa jag att antingen reder vi upp det eller så lämnar vi in papper till skillsmässa. Vi redde upp det så gott det gick..dagarna som följde var jul och allt därhen och jag hade värsta snurren i huvudet..trodde på fullt allvar att jag har fått en tumör...men som vanligt var det ingen som brydde sig..inte ens min man...trodde det var spriten...=(...efter att vi satte oss i bilen hem så slutade det snurra...jag kom på sen att det var allt som har hänt som har påverkat mig så enormt..har än idag ont i magen...vill spy när jag tänker på det. skulle sen upp igen i januari men jag ringde och avboka för att jag bara var tvungen att smälta allt och komma över det..fick värsta utskällningen av svärmor då hon tyckte jag var fruktansvärd som person och högg henne i ryggen..så mycket som hon gjorde för det jävla bröllopet som hon utryckte det...jag skällde aldrig tillbaka utan sa till på skarpen att nu får hon skärpa sig...och då började hon storböla istället..då var det så synd om henne...o självklart berättade hon det för min man..hur dåligt jag betedde mig och han tyckte att jag gjorde fel..trots att han inte hörde hela historien..hon nämnde aldrig att hon började höja rösten..ja..ännu en gång...han håller på sin kära mor...jag vet ärligt talat inte hur jag skall gå vidare...har skrivit på papper för skillsmässa för det datumet vill jag ha bort...planen är att gifta om sig så fort skillsmässan är klar..men jag vet inte ärligt..jag är så sviken av hela den familjen och av min man..i min drömvärld är det han o jag mot världen men inte i hans..o det som gör mest ont är att jag älskade honom så mycket..han var så go o söt o allt..o det var vi innan allt detta hände..han tycker att jag är boven o att jag var fruktansvärd den dan mot alla..o jag har så mycket respekt att jag aldrig skulle bete mig illa mot hans familj. alla har vänt ryggen o hur skall jag kunna åka upp o bo hos dom..äta deras mat o använda deras hem när jag vet att dom tycket illa om mig...o mannen vill inte vara med mig om jag aldrig följer med...jag vet inte..tips..eller något annat...vad gör jag..vi har två barn ihop... =(

Ush! Din lilla stackare

Kära hjärtanens, vilken soppa! Vet inte vad jag kan göra för att få dig att må bättre.

Men måste ni bo hos hans familj? Om du nu klarar att gå vidare med honom efter det här.
Det vete gudarna om jag skulle orka.
Jag vet att ni har två barn men ett råd från mig som vuxit upp med två föräldrar som mådde fruktansvärt dåligt tillsammans. Håll inte ihop för barnens skull!!!

Mina gjorde det. Varken dom eller vi syskon har mått bra av det. När de äntligen skildes så var det sååå mycket bitterhet dem emellan så det har tagit 15 år för dem att klara av att vara i samma rum. Sen kan jag känna skuld för att de mått så dåligt och slösat bort en stor del av sina liv bara för min och mina syskons skull.

Ta också hjälp av familjerådgivning, det är jättebra.
Jag tror inte ni kan lösa det på egen hand, faktiskt.

Många styrkekramar från Paeonia

Familjerådgivning..det går inte..han anser inte att vi har problem..hela den familjen vill bara att allt skall se fint ut och sopa undan alla problem under mattan..jag vet inte vad som skall göras..är rädd att om jag gör likadant så kommer det upp förr eller senare...jag vet inte..få knapra lyckopiller.. jag har ingen aning men ända sen jag gifte mig har jag varit så ledsen och är hela tiden rädd att vi skall gå ifrån..min man har flyttat ner till mig o nu har han även börjat slänga det i huvudet på mig att han inte har ngn här...men hallo..jag och barnen då:: ???fy...hur kan man förändrar på en dag..jag känner att jag blir tokig..jag vet varken ut eller in...o samtidigt älskar jag den personen som han har varit och hoppas väl att det blir bra igen..jag vill inte barnen skall växa ifrån mamma eller pappa..o om vi går isär har jag panik att han skall försöka ta barnen upp till sin familj..o vad gör jag då???vad skall jag göra då..inga barn...dom är mitt liv...

Åh, vilken röra alltså!! Jag håller med Paeonia, håll inte ihop för barnens skull! Det mår ingen bra av. Och jag rekommenderar också varmt att ni besöker familjerådgivningen, så att ni får prata med någon utomstående. Den personen kanske får ett bättre perspektiv på hela saken!

Jag hoppas verkligen att det löser upp sig för dig!
Många styrkekramar!

Hansu

Märkte att vi skrev samtidigt...
Men går det att du försöker prata med honom om att DU vill gå och prata med någon utomstående om hela situationen?! Skulle han göra det för din skull?!
Försök förklara för honom att du känner att äktenskapet håller på att rasa samman och att du vill ha utomstående hjälp!

Hur länge sen är det ni gifte er?