trappa ner på antidepressiv medicin

Skönt att du känner dig redo att börja trappa ner din medicinering! Jag har själv ätit antidepressivt i flertalet omgångar, och har inte känt någon större förändring under själva nedtrappningsfasen. Dock har jag alltid fallit tillbaka ner i "hålet" igen efter ett tag och tvingats börja medicinera på nytt.
Det har konstaterats att jag lider av en medfödd underproduktion av Serotonin, därav de ständiga återfallen, och det är ju en lite speciell situation.

Jag har en del bekanta däremot som trappat ner och kunnat sluta helt - och som lever ett helt och fullt lyckligt liv utan sina mediciner. Det kommer säkert att gå jättebra för dig med!
Lycka till!

ja jag håller på trappa ner jag också...orkar inte med piller. Är riktigt anti lyckopiller då min mor har typ levt på dom i massor med år. men fick mina och så tog jag dom i två månader och nu håller jag på att trappa ner...jag vill sluta med skiten då det inte känns verkligt. Det känns inte som mig själv...jag känne ringen ilska eller sorg,känns om om de känslorna är helt blockerade. Trodde jag ville gå runt hela dagarna och vara super duper glad men jag vill vara den jag egentligen är. Jag är rätt passionerad i alla mina känslor,känner jag ilska så känner jag det starkt,samma med sorg,glädje ja allt! det finns inget mellanting liksom och att bara vara harmonisk varje dag känns helt enkelt inte som jag och alla runt omrkirng mig saknar också att se mig som jag brukar vara så jag har tröttnat och ska sluta nu med tabletterna.

Hoppas det funkar och att man inte mår så dåligt som alla säger att man gör

Funkar inte piller som dem ska då ska man byta till en annan sort.Två månader är mycket kort tid för behandling;kanske för nedstämhet.Jag har haft upprepande depretioner och får antydepresiva nu,dem funkar mycket bra efter att jag fick byta till en annan sort.Jag tycker att det är doktor som ska informera när det är tid att trappa ner.

Jag känner mig bra nu när jag håller på att trappa ner och ville inte ens ta dessa tabletter överhuvustaget men dom ansåg att det var jag tvungen att göra. I mitt fall så känns det bra att trappa ner nu vad än läkare säger...jag har lärt mig att inte ta alla läkare på allvar,min mor fick sagt att hon var deprimerad i många många år och det visade sig sen vara en hjärntumör. Hon stämde alla dessa fiiina läkare som hade diagnosiserat henne fel. Ingen vet hur man mår än man själv,tjaa..har man haft depression i flera flera år så visst så då är det ju klart att man ska hålla på ett tag tycker jag men jag har haft dörlossningsdepression och min son är snart ett år...jag känner att jag gått vidare och dessa tabletter blockerar bara mig själv från mig själv så att säga

maj bruden skrev 2007-11-04 23:46:38 följande:

Har haft en del tubulens i mitt liv och en psykolog skrev ut antideppr. men jag ville verkligen inte ta dem utan sökte alternativ behandling. Gick hos en kinesolog som verkligen gick in för att hjälpa mig, ta reda på orsaken och bota den, inte bara symptomen. Alternativ behandling och medicin var det som hjälpte mig.

Hej!
Jag fick min diagnos nyligen(bipolär depression).
Jag är inte så förtjust i att äta antidepressiva,

Min pappa har i perioder varit mycket deprimerad sist så blev han inskriven på Huddinges psyk avd,vilket har hjälpt honom mycket.
Under åren har han alltid slutat med medicinerna när han tyckt att han mådde bra & fått återfall.
Jag tror att om man trappar ner långsamt med hjälp av läkaren så är det nog inga problem, men jag tror att det är bra att man känner hur man egentligen mår så att man kan lösa problemen.
Lycka till,
Kram Tess

Har inte läst alla svar men vill bara säga att du inte ska oroa dig. Försök att att det som det kommer. Lättare sagt än gjort, jag vet.

Om du skulle få ett återfall så kan du alltid börja igen. Men måla inte fan på väggen som man säger.

Det är faktiskt ganska vanligt förekommande att man börjar må bättre efter man slutat. Detta pga att man kan ha blivit frisk under tiden man ätit medicinen, men medicinen håller kvar en i ett visst tillstånd. Som ett mellanstillstånd ungefär. Det lättar det värsta men dämpar även det bästa.... Vilket alltså kan leda till att många känner sig som nya människor, befriade, när dom äntligen slutar... Då inser dom att dom egentligen kan ha varit friska länge utan att ens själva veta om det, pga att medicinen "lurat" dom.

Mediciner är livsräddare men detta är en av dom nackdelar som kan komma av det....

Så vem vet, du kanske inte kommer märka någon skillnad alls, eller tom bli lyckligare utan medicinen. Det vet du bara om du vågar sluta.

Stort lycka till!

För övrigt kan jag säga att jag testat flera olika mediciner. Dom fungerar dock inte tillfredsställande på mig så jag har valt att kämpa på utan medicinsk hjälp.

Jag håller även med lillSessan. Efter alla vändor i min släkt så lägger jag inte min tillit i läkarnas händer helt och fullt.

Hur som, det jag egentligen ville ha sagt var att jag slutat tvärt med mina olika mediciner, trots att man inte borde men jag har inte haft några som helst problem att sluta med någon medicin. Inga biverkingar alls, tvärtom så har jag alltid mått bättre... Precis som lillSessan var inne på även där, man får tillbaka glädjen osv...

Går även på antidep. förut tog jag cipramil, numera tar jag sepram (billigare) har trappat ner från 40 g till 20 som jag tar nu.. planerar att sluta helt till nästa sommar, då vi vill försöka få barn efter att vi gift oss. jag är rädd att jag inte ska klara av att vara utan medicinen men med nedtrappningen har det gått bra och jag tror och hoppas att det ska gå bra att sluta helt. jag har ju dessutom en underbar fästman som stöttar mej. Går i terapi en gång i månaden och det hjälper mej otroligt mycket, tack vare det så vågar jag se ett slut på medicinen. ha d bra!

Tack för svaren. Än så länge känns det bra för mig. Känner mig nog på ngt sätt lite mer levande liksom... och gråter mkt mindre än jag gjort annars.

Men gråta är inte farligt vännen! Det är ett sundhetstecken på att din kenslomässiga ventil fungerar, och att du kan släppa ut det som känns jobbigt!

Ta det i din egen takt och stressa inte. Det är inte farligt att ta hjälp av mediciner när man behöver, det går att sluta när du inte behöver dem längre.

Jag har avslutat ciprail...och behövt börja igen vid ett tillfälle. Jag är inte rädd eller orolig över själva medicinen, utan glad över att det finns hjälp. Ha bara en god dialog med din läkare, och se till att du inte pressar dig själv för hårt! Livet är ju rätt fantastiskt att få leva, eller hur? Med eller utan hjälp!!

Lycka till.

Ja visst är det bra att mediciner finns... är mkt glad att de fanns där när jag behövde dem. Men också mkt glad att det verkar som att jag kanske klarar av att leva utan dem också. Jag trappar ner i lugn takt enligt vad min läkare tycker, så det känns tryggt och bra. Är däremot mindre imponerad av hur psykvården fungerade när jag mådde som sämst... var bl.a. hos en kurator som sa att hon trodde att jag mådde dåligt för att jag inte hade någon pojkvän. Är det verkligen rätt sak att säga till en ung tjej som mår dåligt?? Typ "skaffa kille så ska du se att det blir bra lilla gumman".

Nej, man kan verkligen häpna över att höra en sådan sak! Tyvärr finns det många felande länkar och brister inom psykvården, men jag känner också underbara människor som jobbar där! Det gäller att stå på sig, och hålla fast vid den läkaren som tycks förstå problemen. Så ledsen för din skull att du råkade ut för en sådan inkompetent människa! Men trösta dig med, att du kommer att bli bra och få ett gott liv, medan den människan aldrig blir bra på sitt jobb tyvärr.

Första gången mamma ringde psykvården för att prata med dem om hur jag mådde (jag låg bara på sängen och stirrade in i väggen eller grät, hade ingen aptit etc.) sa de bara att "din dotter är inte deprimerad". Det sa de pga att mamma berättat att jag nyligen kommit hem från en endagarsfestival, och att jag nu mådde ännu sämre än innan jag åkt iväg dit. De menade att "om man kan gå på festival så är man inte deprimerad". Hur kan de sätta diagnos bara sådär på telefon? De visste ju inget om hur otroligt dåligt jag mådde under den där festivaldagen, att jag bara ville dö och inte kunde uppskatta något runt omkring mig.

Nej, de bahandlade dig helt fel. Det har du rätt att vara ledesn över! Men försök också att fokusera framåt och må så gott som möjligt. Vad du än mår lite bra av att göra, se till att göra det. Du har resurser tror jag. Tänk på vad du gör nu? Du vågar vara öppen, berätta och be om hjälp. det är starkt!

Tack, fru Fjäder. Det är ingen fara alls nu, det här var nästan tio år sen nu... men kom att tänka på de där oseriösa människorna nu när jag skriver om det här.

Aurelia - Vad härligt att höra att det verkar gå så bra för dig. Jag tror att det kommer gå galant. Det är ett bra tecken att du känner att du tom mår lite bättre nu när du trappar ned. Det var precis det jag var inne på.. Och skulle det vända senare så kan du alltid börja igen, men jag tror att detta kommer gå bra..