Svartsjuka :-( (långt)

Kan tillägga att jag vill verkligen njuta fullt ut och vara lycklig. Vi har det så bra ihop! Det enda vi nånsin bråkar om är (min) svartsjuka... Och det blir stora krig av det hemma. Jag får alltid en instinkt att fly från honom om jag känner mig svartsjuk och då säger jag saker som att "gift dig inte med mig, hoppa av nu" fast jag egentligen bara vill höra att han älskar mig och inget hellre vill än att gifta sig.

Jag vill leva i nuet och sluta oroa mig. Vad som helst kan ju hända men jag vill njuta av det vi har idag! Och jag hoppas det varar för evigt. Men om det inte gör det vill jag inte slösa den tid vi hade på att vara orolig.

Jag kan känna igen mig i det där... min m2b har börjat plugga igen, å fått en massa tjejkompisar...det känns jätte jobbigt...fattar inte, jag vet ju att jag kan lita på han...men svartsjukan är svår att göra ngt åt..

oss två:

Ja visst är det jobbigt... Ibland tänker jag att svartsjuka lever ett eget liv. Trots att man litar på sin man/pojkvän och till o med känner sig ganska trygg med sig själv så kommer den smygande ändå! Varför? Och det är så svårt att stänga av den.

Min m2b säger ofta till mig att "ta det lugnt!!! Slappna av, jag älskar ju dig!!!" Och det kan hjälpa men bara tillfälligt.

M2b är också lite svartsjuk fast på ett bra och "lagom" sätt. Det finns killar som flörtar med mig eller tittar på mig när vi är ute eller på gymmet (så jag får ju uppmärksamhet!) men han blir mer "hon är min" och sen mår han inte dåligt av det. Han skojar om att han behöver kissa in sitt revir och vill träffa killar som stöter på mig och ge dem "en dödande blick" så de fattar att hålla sig borta.

Tänk om jag kunde göra samma sak? Fast jag blir inte svartsjuk av att andra tjejer kollar på honom. Jag blir svartsjuk när HAN uppskattar andra kvinnor... Fast jag inte vill känna så!!

Det är jättesvårt att komma ur ett sånt här tänk men det du måste göra är att ändra ditt tankemönster. Nästa gång en sån tanke dyker upp och du skenar iväg i olika scenarier så stanna upp och försök att logiskt och rationellt se om du har någon grund för dina tankar.

Jag vet hur det är, jag kunde spela upp händelseförlopp som var helt bisarra och som gjorde att jag tills slut trodde på och var helt övertygad om att de var sanna. Tillslut så insåg jag hur mycket energi det kostade mig och att jag faktiskt aldrig kan veta vad som händer på jobbfesten, konferensen etc. Du måste försöka leva i en övertygelse om att han aldrig skulle göra något och också försöka tro fullt ut att det är så. Vi kan ändå aldrig till hundra procent vara helt säkra på nånting utan man måste försöka leva efter vad man faktiskt vet.

Alla är väl mer eller mindre svartsjuka i vissa situationer...

Jag bor tex 75 mil ifrån min blivande...och visst blir jag paraniod och tänker svartsjuka tankar ibland...visserligen helt obefogade.
Men jag lugnar fort ner mig genom att tänka..."vem han än har mött tidigare i sitt liv, och vem han än möter, när jag inte är hemma, så är det ju MIG han har valt." Jag vet ju det.
Och oavsett vad som händer, så händer det oavsett om jag går och mår dåligt och är svartsjuk eller inte.Det är inget jag kan hindra ändå.
Dumt att må dåligt i onödan.

Om jag inte skulle tänka så, skulle jag säkert bli galen.

icra:

Det är helt sant!!!

Ang konferenser så tar han alltid med mig på dem... Det har väl blivit så, lite outtalat, men om inte jag kan hänga med åker inte han. I början av vårat förhållande gjorde han mer sånt, jag var nog lite mindre svartsjuk då. Älskade inte honom som jag gör idag... Fast han har sagt att han också vill hänga med om jag åker iväg, vi brukar göra så helt enkelt. Däremot jobbfester hänger jag inte med på, det är mer lugnt. Det är det där med att åka bort flera dagar och träffa en massa unga människor i branschen som ingen av oss vill att den andre gör. Säkert jättedåligt av oss att inte kunna "tillåta" det...

Jag ska verkligen försöka bryta de dåliga tankarna... Så fort de poppar upp vill jag ha nåt annat att tänka på. Jag har pratat så mkt om det här med m2b men jag tror han blir lite ledsen av det eftersom han tror att jag inte litar på honom. Vilket inte är sant... Jag gör ju det. Svartsjukan kommer ändå!

lillan 31:

Också jättebra sagt! Jag försöker verkligen tänka som du. Om det händer nåt så är det oavsett om jag mått dåligt eller inte. Därför är det bättre att lägga energin på nåt vettigare och njuta av det man har!! Jag tänker också på att OM det tar slut nån gång så vill jag ändå veta att jag njöt av honom och av vårat underbara förhållande medan det varade. Han är en sån fantastisk person och jag vill sluta vara rädd att förlora honom och vara glad ist.

Tror aldrig jag varit så här svartsjuk i tidigare förhållanden. Just nu med m2b tror jag att det utvecklats till att bli "sjukligt" eftersom jag mår dåligt HELT utan anledning. Ofta finns det knappt nån utlösande faktor. Bara hjärnspöken

Det är ju precis som Lillan sa att vi kan ju aldrig styra det så händer det så händer det, bara för att jag är nojig och tänker galna tankar så hindrar ju detta inte att det faktiskt händer att han gör nåt. Snarare är jag rädd att det blir en självuppfyllande profetia, att man riskerar att driva nån till att göra det oförlåtliga. Är så glad att jag har kommit ur det här, du fattar inte hur skönt det är att slippa ha de där tankarna Försök att släppa dem du kommer må så mycket bättre och erat förhållande kommer att kännas mycket tryggare.

för att bli av med min svartsjuka satte jag tydlihga gränser till min m2b och det var att bete sej helt som vanligt att aldrig strunta i ngt för att inte göra svart sjukan värre att inte "passa" sej för svart sjukan...
för det enda det gör är att göda den...
man får ett falskt lugn som utvecklar ett kontrollbehov ....
att leva som vanligt och tala om det men inte gå till överdrift..
att lära sej styra svartsjukan och inte tvärt om....
jag är av med min sjukliga svartsjuka...
visst ibland får man ett sting,,,men det får ju alla...

Svartsjuka är klurigt, ibland har den ett eget liv men jag tror på att sluta tjata på sigsjälv för att man känner denna fula känsla och istället vara mer accepterande. Ja, man är en emotionell människa - tack och lov för att man kan känna saker. Ja, så länge man kan se kommer man att hitta snygga människor och attraheras av dem - men önskan att börja om sitt liv med dem kommer inte alltid att översitga det investerade värdet av den nuvarande relationen. Ja, det kan ta slut - man väljer varandra varje dag och det finns inga garantier. Ja, om man älskar någon mycket vill man givetvis inte förlora kärleken MEN om det skulle hända skulle man överleva. Så är det med alla starka känslor... man dör inte av dem (även om det känns så just då). Förmågan att älska upphör inte med ett förhållandes slut. Man kan alltid bli lycklig igen. Så länge man man själv tycker att man är bra, att man är värd kärlek och ger andra frikostigt med kärlek och tillit finns det inget att vara rädd för. Funkar det inte trotts att man gjort sitt bästa finns det inget att göra åt saken. Man kan inte göra annat än göra sitt bästa och hoppas på detsamma. Det hjälper ibland att tänka i extremiteter: Det är klart att alla vill ha mig, jag är ett riktigt kap till livspartner. Min respektive är också ett kap, klart att alla vill ha honom/henne. Men så länge vi väljer varandra kan ju omvärlden få fortsätta sukta ;). Det är ganksa lätt att välja varandra en dag i taget och när allt kommer omkring är livet inget annat än en samling dagar efter varandra.

Åh vad mycket bättre jag mår nu efter att ha läst tråden.

Tack tjejer!! Ni är kanon. Jag visste att jag behövde en BT tråd för att må bättre... Svårt att bryta den onda cirkeln själv.

Liinda, bra råd! Jag ska inte låta svartsjukan ta över... Då kan det verkligen gå åt skogen med allt, hela livet, ens relation, ens vänskaper och karriär... Man måste bota den ist för att styra sitt liv efter den.

Felines: jättebra skrivet!! Jag var nyss och såg en pjäs av Shakespeare (Macbeth) och där säger huvudpersonen Macbeth precis som du: "Natt och dag, det är det enda livet är. Nu skiter jag i allt" (och sen begår frugan självmord och han dödas men ok, lite mörk pjäs hehe)

Man väljer varandra varje dag. Oavsett giftemål osv. Jag ska skriva ner mina extremiteter och sen försöka leva med dem. Tex, det värsta som kan hända är att det tar slut mellan mig och m2b. Men jag kommer inte dö av det. I så fall kommer jag ha en jobbig period i mitt liv men så småningom träffa andra underbara män. Det gäller att tänka så... Jag dör inte bara för att vårat förhållande (eventuellt men hoppas inte) dör. Och om han är otrogen är det slut från den stunden, så är det bara. Jag har inga marginaler där, skulle aldrig kunna vara lycklig med honom efter han varit det. Och ens egen lycka måste ändå gå före kärleken... Som säkert skulle ta slut ändå om man stannade och var olycklig.

Och sen måste måste måste jag lära mig att det är OK att han uppskattar och attraheras av andra kvinnor... Hur svårt det än är. Han har ett jobb som för honom ganska nära sina kollegor och det kan vara svårt att acceptera att de har nån slags intimitet genom jobbet OCH att de är snygga... Snygga på långt håll är mycket mer ok!! Men snygga och nära honom är nästan outhärdligt. Men jag ska sluta ställa den korkade frågan om det finns några snygga kollegor på hans jobb... jag vill inte höra svaret!! (det roteras ofta och de flesta är unga och jävligt snygga....)

Jag måste helt enkelt acceptera att han jobbar mycket nära snygga kollegor. Det är ju inget jag går och dör av... Borde inte. Det är ju ändå mig han älskar och kommer hem till...

Fler som vill skriva nåt om detta jobbiga ämne?

Idag mår jag mycket bättre. Har börjat tänka så här:

1) om han är otrogen är det hans förlust. då går han miste om mig!

2) jag dör inte om vårat förhållande gör det. jag har ju alltid mig själv. och det finns så mkt kärlek! så om det värsta händer så är det bara att gå vidare, mer än så kan man inte göra.

3) bara för att jag oroar mig till höger o vänster ändrar det INGENTING! blir han kär i nån annan så blir han det! Oavsett hur mkt jag oroat mig.

4) jag vet ju att han älskar mig! så jag tänker njuta av det vi har ist för att oroa mig för att förlora det...

5) jag har slutat fråga om det finns snygga tjejer på hans jobb (det har börjat en massa nya där nyligen men jag skiter i hur de ser ut. Vägrar slösa min tid på att älta hur de ser ut. Jag har så mkt annat i mitt liv att tänka på! Blir han kär så blir han, men det är inget jag tror han blir så klart... Men OM OM OM ja, då händer det. Under tiden tänker jag iaf inte älta den risken. Den finns ju alltid ändå. Så är livet!)

6) om den här kärleken inte varar för evigt så var det inte "meant to be". jag kommer satsa allt men jag tänker sluta oroa mig.

7) och m2b förtjänar inte att bli misstrodd... det är så orättvist mot honom. han visar varje dag att han älskar mig och uppoffrar mkt för "oss" och för mig och ser alltid till att jag mår bra. att gå och tro att han är intresserad av andra är helt absurt när jag väl tänker på det... och det riskerar bara att leda till en självuppfyllande profetia. så jag tänker sluta tänka så!

Åh vad skönt att ventilera här!! Det hjälpte verkligen. Knuten i magen släppte och jag mår sååå mkt bättre!! Tack för allt stöd!

En kompis hade några saker som han behövde "göra" och de måste "gå igenom" innan de förlovade sig. En av dem var att han skulle säga att någon tjej han tyckte var snygg, säga det medan hon hörde på.
Det var lite annorlunda tycker jag. Men det var nog lite för hans skull, för att han skulle känna att han kommer tycka att även andra tjejer är vackra, även om det är henne han är förlovad med.

tågjäntan:

hur slutade det lilla provet då? gick det bra?

för min del står jag ut med att m2b säger att nån ser bra ut. men inte om det är en kollega som han dessutom jobbar nära med, käkar lunch med, går ut med ibland osv... där blir det för jobbigt.