Måste bara höra mig för här inne om det är någon mer som lider av detta?
Vad har ni fått för hjälp ?
Har ni blivit friska?
Jag har gått i KBT ett år + antidepressiva och det har hjälpt supermycket, men det känns som om jag alltid kommer ha kvar min gnagande oro och ångest i resten av livet, har liksom bättre och sämre dagar.
Hur hanterar ni eran oro och ångest?
Känner igen mig ja.. Jag går i psykoterapi sedan några månader tillbaka och tycker att det är super, verkligen!
Jag äter inga mediciner då jag tycker att dom ger mycket negativa biverkningar men ganska få positiva effekter.
Skulle kunna skriva hur mycket som helst men...
Avslappning är viktigt. Flera gånger om dagen och vid ökad ångest. Att motionera jämnställs med effekten av antidepressiva mediciner.
Undvik aldrig saker pga ångest. Den är inte farlig och den går alltid över, så länge man inte har ett felaktigt beteende som gör att man fastnar i den. Att undvika ökar i längden ångesten.
Har man ångest utan speciell anledning så är det bra att göra en avslappningsövning, motionera, städa..aktivera sig helt enkelt. Undvik skadliga beteenden.
Om man tvångar, dvs tvångsbeteenden/tvångstankar så gäller motsatsen. Låt bli! Man kan anv samma tekniker för att vilseleda sig själv. Dvs avslappning, motion, osv osv..
Man kan även låta bli att göra saker och bara vara, låta ångesten komma och gå men det är kanske varken särskilt kul eller lätt. I dom fallen fokuserar jag på andningen, det fungerar jätte bra.
Det som hjälpt mig enormt mycket är att få förklarat hur ångest fungerar, fysiskt och psykiskt. Att börja se närmare på mina beteenden och hur dom påverkar mig. Att lära mig hur jag ska tänka/göra istället, för att bryta det dåliga mönstret och ersätta det med ett bra mönster.
Ångesten kanske alltid kommer att finnas där.. Då måste jag lära mig att leva med den helt enkelt. Fast en tröst är ju att den minskar när man lär om och ersätter det dåliga mönstret med ett bättre. Till slut kanske den försvinner helt, eller ja, är nere på en "normal" människas nivå. Det är målet så klart. Men det kommer absolut inte göras i en handvändning.
En bra bok som jag kan rekommendera är: Fri från oro, ångest och fobier.
Du vet säkert redan allt det där, men det är vad som hjälper mig i alla fall.. 
Jo, jag vet redan allt detta. Har gått i KBT och sen även "psykisk" sjukgymnastik.
Jag var också negativ till tabletter för jag hade sett de negativa effekterna hos männisor som jag älskade, men en dag så nådde jag botten och hade inge val och tabletterna har hjälpt mig, men man blir ju ganska avtrubbad tyvärr.
Tack för att du svara! Känns bra att höra att man inte är ensam i världen med detta..
Mmm, vet hur det är att leva med det.. 
Och även om man inte önskar någon annan det så är det som sagt skönt att känna att någon vet hur det är, att någon förstår vad man menar.
Jag var faktiskt rätt positiv till mediciner från början. Jag har önskat många gånger att mediciner fungerade för mig oxå men tyvärr gör dom inte det.. Ångestdämpande blir jag bara trött av men ångesten finns kvar och antidepp gör mig mindre glad men inte mindre deppig. Weird! Och så sabbade dom min org*am, riktigt värdelöst.
När man når botten, om och om igen så önskar man ju att det fanns en enklare väg att gå men det verkar inte finnas det. Inte för min del i alla fall. Just nu känner jag mig väldigt hoppfull dock.
Hoppas det löser sig för dig.
Lite nyfiken dock. Vilka mediciner äter du? För- och nackdelar som du upplever?
Alltså medicinen förstör ju en hel del och sexlivet har ju tyvärr blivit lidande, men eftersom jag ser det i förhållande till att jag faktiskt lever och klarar av att kliva upp på dagen så är det en konsekvens jag får ta.
Jag äter Paroxetin 40 mg, samt atarax, lergigan och stilnoct vid behov.
Jag tycker att det bästa mankan göra när ångest väl sätter igång är att försöka prata ner den. I början känns det supertrögt.
Man sätter sig ner och frågar sig själv, varför känner jag såhär? Har det hänt något? Är det befogat att jag känner såhär?
Osv..osv..
Sen finns det ju ångest som verkligen inte går över hur man än försöker..
Hang in there!
Jag förstår precis vad du menar. Jag har testat lite olika mediciner i olika omgångar och jag håller med om att dom kan hjälpa en del..
Det trista med mediciner är att man sedan inte märker när man blir frisk. Mediciner framkallar ett visst tillstånd och där stannar man i princip.. Många blir friska medan dom äter mediciner men märker det inte. Inte förrän dom slutar med medicinerna så inser dom att dom någonstans blivit friska på vägen.
Det är i alla fall väldigt vanligt tyvärr och gett upphov till många debatter.
Jag själv upplevde detsamma.. Dom hjälpte lite när det var som värst men sedan tyckte jag inte att dom gjorde så mycket mer så jag slutade och mådde mycket bättre efter jag slutat...
Jag äter periodvis mycket stilnoct men försöker att låta bli då jag märker att dom påverkar mig negativt psykiskt. Vilket tydligen oxå är vanligt.. Man har uppmärksammat att det är rätt vanligt, att folk blir deprimerade efter dom börjat med stilnoct. Sedan har jag även märkt att den sömn dom ger inte alls är särskilt effektiv för min del. Jag är piggare och mår bättre utan, även om jag sover sämre.
Båda dessa saker har varit uppe på nyheterna.
Atarax är en av alla dom jag testat för att dämpa ångesten men jag tycker bara min blir trött utan någon egentlig ångestdämpande effekt. Sedan har jag även märkt att jag blir deppig och gråtmild efter några dagars användande.
Så för min del ser jag mest negativa effekter av mediciner.. Men jag vet att dom även kan hjälpa folk och jag har många gånger varit avundsjuk på dom eftersom jag sååå gärna velat ha något som i alla fall underlättat situationen. Så, använd mediciner om dom fungerar men försök att vara uppmärksam på om och hur dom verkligen fungerar. För mig har det tagit ganska lång tid att upptäcka alla negativa effekter medicinerna har på mig.
Sedan vill jag bara säga att det blir bättre! Jag har haft problem hela mitt liv men rasade totalt för 5-6 år sedan. Skamligt nog fick jag inte psykoterapi förrän jag varit sjukskriven i 4,5 år, men jag är faktiskt glad för det. Jag tror inte att jag hade varit mottaglig på samma sätt om jag fått börja tidigare, jag tror inte jag var redo.
Nu har jag inte riktigt samma diagnos som dig men kan ändå relatera eftersom jag har konstant ångest.
Håll ut och kämpa på, till slut kommer det bli bättre! *kram*
Hej ni! Jag har ingen erfarenhet personligen, förutom att jag läser till sjukgymnast och att vi har kurser i sjukgymnastik för ångest-/stress-/arbetsrelaterad-/psykisk ohälsa i största allmänhet. Och så har jag själv haft anorexi, så jag vet hur det känns att leva med ångest...
Jag är mest nyfiken: Ni som har erfarenshet av sjukgymnastik vid ångesttillstånd, hur upplevde ni detta? Kändes det flummigt? Hjälpte det? Blev det till någon praktisk hjälp?
Lilla M, jag trodde att sådan sjukgymnastik skulle vara hur töntig som helst och det kanske den är också? Jag vet inte, men den hjälpte mig fruktansvärt mycket, bara att känna jag är inte ensam alla i den här gruppen är lika störda som jag :P Visst höll vi på med töntiga lekar men jag skulle nog inte överlevt om jag inte hade gått den kursen...
Min sambo sa att han märkte stooor skillnad på hur jag var innan och efter. Tycker egentligen att det är en sån kurs som ALLA ska gå.
Kul! Jag har fått den bilden själv av de som jobbar med kroppsmedvetandeträning och andra metoder för psykiska tillstånd, att det är nyttigt för alla. Vi som studenter får ju också göra en massa övningar, tycker faktiskt om det väldigt mycket. Men ibland så undrar man ju över hur jag själv ska lyckas förmedla det till patienter, så att det inte bara bli luddigt eller verkar konstigt.
Hej!
Så allvarligt är det nog inte för mig, men visst tror jag att jag har drag av ångest. Mitt enda orosmoment handlar om andras hälsa, främst min mans. Jag kan få stark ångest ifall han inte är hemma en viss tid och jag inte får tag på honom på mobilen. Det har varit gånger då ångesten har varit så stark att jag har mått dåligt, kallsvettats, haft tunnelseende och inte kunnat koncentrera mig på jobbet, har gått omkring som i en dimma. Eller ifall han har ont någonstanns så blir jag rädd att han ska vara allvarligt sjuk. (Det här började i o med att jag började studera vård.) Jag har en djupt liggande rädlsa för att mista de som står mig nära, men rädslan är kanske mer ovanlig i och med att jag tänker på det nästan på daglig basis. Det är väldigt tungt... Det är allra värst med min man. Jag tänker alltför ofta på hur det skulle vara att bli lämnad ensam.
Känner ngn igen sig? Svara snälla isåfall, känner mig väldigt onormal...
Allvarligt talat, har du sådan ångest så bör du söka hjälp. Fler människor har mer ångest än man tror, du behöver inte skämmas eller tro att du är onormal.
Sök hjälp!
www.angest.se/riks/ är ett sällskap för människor med ångestproblem, som jag har hört att ska vara bra (vi blev rekommenderade att hänvisa patienter dit bland annat).
