vad ska man göra?

förstår..

vi ska gifta oss, har precis slutat med p-piller och väntar på att det ska bli bebis..
och det är verkligen underbart!! absolut, helt magnifikt underbart! o speciellt att jag hittat Han så här tidigt (är 22) och vi har det jättebra.

Men kan inte låta bli att tänka, att jag vill, som du, resa osv.. fast det egentligen inte alls hör till min natur.. Kanske man alltid längtar till det man inte har? även om det inte alltid är medvetet..

kanske det. känner mig bara förvirrad. och samtidigt stänger jag in mig för jag vet att jag inte kan säga något till min man. Jag vet att det bara gör honom ledsen. Jag vet inte...

kanske det är lättare om du vädrar dina tankar med någon? (typ här)

Tycker alltid det är lättare när man får ord på saker, och vet att man inte är ensam, man inser hur bra man har det då=)

tack...
Jag har alltid varit rastlös av mig och velat ut och resa och göra saker. aldrig funnit min plats. En person sade till mig att när jag träffar den "rätte" så kommer jag inte känna det så. utan jag kommer känna skillnad. OCh jag vet att jag har träffat en man som är perfekt för mig, men jag är fortfarande rastlös...

hm, kanske du har lite att fundera på om dig själv..
har nog varit tvärtom jag..men vad jag slogs av nu när vi har förlovat oss och planerar bröllop osv, är att allt känns så naturligt!

Alltså, jag har alltid trott att det ska vara värsta pirret i magen osv (okej, kanske har sett för många amerikanska filmer..) men när vi bestämde att vi skulle gifta oss, så va d bara "okej, d gör ´vi" och d kändes som att det var helt naturligt att ta d steget

Så länge den känslan finns, kan man väl lösa allt annat?

Ibland är det nog lätt att verkligen tro att man vill göra saker bara för att man upplever att man hindras från det.

Jag ifrågasatt för nåt år sedan mitt förhållande med tanken "Skulle jag våga göra slut?" När jag konstaterade att jag skulle känna mig enormt ensam isf så var det lätt att tänka att "Jag stannar nog bara för att jag inte vågar nåt annat" Det höll på att stjälpa hela förhållandet tills jag faktiskt insåg att "Jag är ju faktiskt ihop med den här killen för att jag älskar honom, oavsett om jag skulle vara ensam utan honom eller inte."

be happy - håller med dig, har tänkt samma tanke.
Har oxå tänkt: om det kommer någon "bättre" på vägen, skulle jag ta honom ist?

har alltid kommit fram till att jag känner mig så trygg i min nuvarandes sällskap, och kan se hela vår framtid tillsammans, det fungerar så bra nu, varför i helskotta skulle jag vilja byta??? nånsin???